Åhhhh….idag har jag ridit på en av stallägarens stubbåkrar och jag ville aldrig sluta.

Det var så bra underlag och Kreon gick så fint.

Jag glömmer faktiskt bort denna härliga typ av ridning inför varje sensommar- på ridskolan behövde vi aldrig rida på stubbåkrar för att kunna vara ute ganska länge oavsett och dessutom finns det inga åkrar i direkt anslutning till den anläggningen.

Förra sensommaren blev det inte mycket ridet på stubbåkrarna heller, marken var för djup och tung och Archie var till salu och jag vågade inte riskera något med hans ben.

I år hoppas jag absolut att det kan bli mycket ridet på detta underlag, en utmärkt träning för Kreon som idag gjorde små, små ansatser till att vilja stanna och backa i vissa lägen som jag dock redde ut bra.

Däremellan kunde jag rida tex samlad galopp och växla mellan slutor och öppnor samt även rida som en form av ”skänkelviknings-sax”.

Några gånger när jag vände från stall-riktningen blev det som sagt något stopp men det är en mild bris mot hur Kreon kunde bära sig åt tidigare när han tjurade och den typ av mupperier han nu ägnar sig åt (stannar och eventuellt backar) är inget som jag tycker är det minsta obehagligt till skillnad mot då han slog med bakbenen, kastade sig i sidled, försökte stegra sig och annat lika skoj-NOT!

Idag kanske Muppis har dragit en lättnadens suck och tänkt för sig själv ”äntligen” eller så undrade han besviket ”va….ingen ridning…buhu?!?!?”

Tja…oavsett vilket så blev det en vilodag för mitt lilla djur och eftersom det började ösregna 5 minuter efter att jag kom till stallet så kändes det helt ok att låta sadeln hänga kvar på sin hängare.

Så är första arbetsveckan slut och precis som jag anade så bara flög den förbi. Nu- HELG!!!

Dagens ridbana

Tja…Kreon vore väl inte Kreon om han inte visade upp sina issues då och då- som idag då jag ville rida på stubbåkern på bilden.

För att komma till den var jag tvungen att rida på ”Häst-dödar-vägen” (Kreons version) AKA Husarvägen (min och alla andras version) och eftersom det alltså bor ”något” som dödar hästar på denna väg är det väl inte så konstigt om Kreon försöker säga mig att vi inte ska gå där….eller?

En hästägare som bor i ett av husen utmed vägen kom ut och frågade bekymrat om det var något som skrämde Kreon men jag fick med trött stämma bara informera henne om att ”allt är som det brukar”….

”Vanans makt” är således ett fullständigt okänt begrepp för Kreon på denna väg och att han har gått där typ 10 gånger med sällskap utan att blinka och dessförinnan typ 50 gånger ensam tja…det betyder tydligen nada?!?!?

Hursom…till slut kom vi till stubbåkern och då var det dags för mer åsikter för se på denna åker hade Kreon inte gått förut och KÄNDE INTE FÖR DET HELLER.

Jo, om jag red i riktning hemåt ville han gå i perfekt trav och galopp men om jag red åt motsatt håll (bort från hemmet så att säga) då kunde han möjligen tänka sig att trava liiite, sedan stanna, sedan kanske trava lite mer osv.

Nu har jag ju blivit tuffare och eftersom jag alltid rider ut med en av mina bästa vänner GRAMANEN (måste poängtera detta för att reta eventuella hjälptygelshatare :)))) så lyckades jag långt om länge få Kreon att både trava och galoppera åt båda hållen.

Gramanen gör att jag, om jag är lika snabb som en kobra, hinner dra ner skallen på Kreon när han förbereder sig för att resa sig i protest och så länge han lever i villfarelsen att han inte kan stegra sig då (vilket han ju kan om jag inte är snabb nog) är jag nöjd.

Detta beteende som ovan är ju numera helt borta på hemmaplan men har visat sig som värst på tävling så det kan nog vara en god idé att träna vidare på stubben.

Underlaget var dessutom PERFEKT- en ren njutning i DET hänseendet :).