Tävlingsrapport och lite mer lastträning

Det har varit tunnsått med passande tävlingar/ klasser för min och Archies del under en längre tid men framöver kommer det förhoppningsvis att bli fler tävlingstillfällen, särskilt då jag nu har löst regional licens.

Dagens tävling var just en regional sådan och tillika kval för lag-DM i LA så konkurrensen var kanske lite tuffare än på lokal nivå.
Så gjorde i alla fall vår klubb de gånger vi deltog i olika DM- ofta var de ekipage vi anmälde om inte ”överkvalificerade” så i vart fall minst sagt väl kvalificerade om man säger så :=).

Annars vet jag inte om det är någon större skillnad på att tävla lokala eller regionala LA-klasser, jag TROR inte det men det får väl tiden utvisa.

Jag skulle ljuga om jag påstod att säsongen för egen del hittills varit till belåtenhet resultatmässigt även om jag faktiskt själv varit nöjd med många ritter (bristande självkritik kanske)?

I dag kom det absoluta bottennappet i den första klassen, LA:3 där vi inte fick mer än 54 %. Har jag någonsin haft så låga procent har jag på fullt allvar förträngt det men jag tror inte det.

Själv var jag min vana trogen nöjd med ritten och blev rätt så förvånad över de magra poängen.

Nästa klass, en LA:4 kändes ännu bättre och när jag såg procenten insåg jag än en gång att dressyr verkligen är en bedömningssport där domarna kan döma väldigt olika.

Även om LA:4:n förvisso som sagt kändes bättre så tycker jag ändå att det är lite väl stor skillnad mellan 54 och 62 % på två så pass ”likvärdiga” klasser som rids med bara någon timmes mellanrum.

Det skulle verkligen vara kul att bli bedömd av 3 olika domare även i LA-klasser ibland; jag misstänker att det hade kunnat skilja ganska mycket mellan vissa domare.

Faktiskt var det inte bara min procent som skilde så mycket; en annan ryttare som jag sett i prislistorna flera gånger hade 58 % i den första LA:n och 64 % i den andra.

Sedan kan det ju faktiskt vara så att man gör en usel och en bra ritt och då är det så klart inte konstigt om procenten kan skilja hur mycket som helst men i just mitt fall hade jag absolut inte den känslan.

Nåja…jag är hur som helst nöjd med att jag tycker att mina ritter blir bättre och bättre och mer och mer jämna även om det hittills inte visat sig i resultaten.

Nästa tävling blir redan på lördag då jag ska rida en LA:4 och jag längtar redan!

Väl ”hemma”, dvs i mitt andra hem, stallet, gjordes en ny provlastning av den stygga hästen.

Idag, då ägaren själv skulle leda hästen, stod det verkligen klart för mig att problemet med denna häst inte är att få IN den i transporten, problemet är att få den TILL transporten.

Hästen börjar redan långt innan den är i närheten av transporten att kasta sig bakåt eller åt sidan men får man den väl 5 meter bakom lastluckan springer den mer eller mindre in.

Denna hästens ”idé” har vi nu löst genom att en medhjälpare (ägaren åker ändå aldrig ensam till tävlingar eller träningar) står med en lååååång longeringslina (2 ihopsatta linor) och ramar in hästen på ena sidan medan stallfasaden tjänar som ”inramare” på den andra sidan.

Precis som Archie tidigare sprang in i transporten bara han såg linan (medan han annars stod fastcementerad vid lastluckan) så gör denna dumma häst samma sak, fast skillnaden är att denna häst utan lina inte går att få i närheten av transporten.

Eller..går och går…det hade säkert gått på något vis som hade tagit långt längre tid än en enkel lina så då ser jag ingen anledning att inte använda sig av denna metod.

Ny träningslastning blir imorgon; jag tror på repetition tills hästen nästan springer in i transporten bara för att slippa ”tjatet”.

Avslutningsvis ska vi till helgen åka iväg en bit och träna utan fasad för det är ju verkligen inte alltid det finns sådana på en tävlingsplats :=)!

1-0 till mig (tack och lov) och harvningsträning

I morse när jag red dressyr i ridhuset kom som vanligt den person som brukar harva det på helgerna och skulle göra just detta, dvs harva.

Archie tvingade jag redan som 3 åring att acceptera att man kan rida samtidigt som traktorn harvar i hasorna, skulle jag alltid vara tvungen att vänta till detta moment var avklarat hade jag inte hunnit rida i ridhuset många gånger eftersom harvningen just sker på de tider då jag brukar rida.

Men Soya har faktiskt aldrig stiftat närmare bekantskap med traktorn förrän i morse och jag var lite fundersam över hur det skulle gå.
Skräckscenariot hade varit om hon hade fått för sig att jaga harven och i denna ”lek” kanske också fastnat i den! Jag har också funderat över om hon kanske skulle välja att springa ut ur ridhuset eftersom dörrarna är vidöppna medan traktorn är där inne och det hade jag inte heller velat eftersom jag ju då inte har någon koll på henne medan jag själv sitter till häst.

Men min oro visade sig vara helt obefogad; snällare hund kunde jag inte önska mig eftersom Soya under hela harvningen låg lugnt och stilla och mer eller mindre sov medan traktorn jobbade runt henne! Ännu en sak mindre att bekymra sig över i framtiden med andra ord!

Något som jag inte heller behövde bekymra mig någon längre stund över var om den envisa hästen som jag berättade om i gårdagens blogginlägg skulle inse att jag är ”the boss” och följa med mig in i sin transport.

Det gjorde han med bravur, 4 hela gånger till och med och sedan var jag nöjd, liksom ägaren givetvis!

I just denna hästs fall handlar det enligt mig uteslutande om ett ledarskapsproblem, hästen är inte det minsta rädd för sin välavpassade, nya, rymliga transport och den har inte heller råkat ut för något trauma i samband med transportering (som sker frekvent eftersom detta är en häst som både tränar och tävlar regelbundet).

Nej, den stygga hästen, som alltid har varit lite ”knepig” vad gäller en del hantering (nästan omöjlig att klippa och spruta, kan vända baken till om vissa människor går in i boxen osv) tror jag har börjat testa sin ägare för att se hur långt den kan gå och nu gäller det att snabbt bryta detta mönster innan det har gått för långt.

Och efter dagens lastning som inte ens tog 10 minuter är jag övertygad om att vi tillsammans mycket snabbt och lätt kan lära gossen var skåpet ska stå eller att det är ”den som betalar som också bestämmer” (mitt mantra i hästlivet).

Vi kommer nu att träningslasta hästen med täta intervaller vid några tillfällen och målet ska då vara att ägaren själv ska lasta medan jag bara står och tittar på.

Ägaren har också fått i uppgift att i all hantering framöver verkligen se till att hästen lyder och accepterar det som ägaren vill om det så bara handlar om att hästen när den blir ledd ska stanna på sekunden när ägaren säger åt den och inte först dra iväg lite hur som helst.

Det var nämligen så lastningen började; redan då transportskydden skulle på började hästen flyga omkring på stallgången. När jag sedan skulle leda ut den ur stallet försökte den att dra mig längst gången och det är sådant som man bara inte får acceptera.

Precis som Corre var inne på i en kommentar till mitt föregående inlägg så är ledarskapet här A och O och jag hyser som sagt inga tvivel om att hästen inom en mycket snar framtid åter kommer att vara lika lättlastad som den var innan den fick för sig att börja leka med sin ägare :=). För som hästägare finns det vissa lekar som man gärna slipper och absolut den där hästen vill leka ledare!

Är jag fortfarande en (självutnämnd) lastningsexpert?

Ni som har följt bloggen ända från början kunde den 16 januari 2008, dvs för mer än 1 år sedan läsa om hur jag fick hjälp med att lasta min från början nästan omöjliga häst Menelli.

Sedan jag fick hjälp med henne anser jag mig vara något av en självutnämnd lastningsexpert och jag kan knappt räkna de gånger då jag har fått skrida till verket, oftast ombedd men ibland faktiskt även o-ombedd då jag inte kunnat stå ut med att se människor försöka lasta hästar så tokigt att vem som helst kunnat begripa att det aldrig skulle lyckas.

Eget beröm sägs lukta illa men jag har faktiskt aldrig misslyckats med att lasta någon häst även om det ibland har tagit lite tid och jag inte alltid använt mig av samma metod på alla hästar.

Som jag skrev redan i inlägget från den 16 januari är det viktigaste då man lastar en ”svår” häst att man har gott om tid och inte hamnar i affekt och det är också samtidigt något av det absolut vanligaste när folk lastar, dvs tiden rinner iväg och lastarna blir till slut galna av ilska och agerar omdömeslöst. Dömt att misslyckas anser jag! Visst…man kan säkert lyckas lasta på alla möjliga (våldsamma) vis men som jag också skrev: man ska alltid tänka på att det ska komma en nästa gång!
Och hur kommer det då att gå om man har halvt slagit ihjäl hästen för att få in den? Inte bra…det kan jag lova!

Hur som helst så var det nu något år sedan jag fick uppdraget att lasta en odräglig häst. Det var ett stort sto på ridskolan och hon var verkligen ”a piece of work” som stegrade sig till höger och vänster bara man petade på henne i ett försök att få henne att gå mot transporten. Men även den stygga hästen insåg till slut att det blev väldigt (fysiskt) tröttsamt att stå på två ben utan att lastaren (jag) gav sig och för att göra en lång historia kort går hästen sedan dess att lasta utan problem.

Utan problem kan man däremot tyvärr inte säga att en annan hästägare i stallet är just nu för hennes häst har fått för sig att den inte ska låta sig lastas. Hästen är en mycket bestämd herre och nu har jag lovat att se om mina (lastning)takter fortfarande sitter i eller om jag till slut har mött min överman (över-häst?).

Det vore ju ytterst pinsamt att bli besegrad när jag nu har skrutit om mina lastningsbravader så jag får verkligen hoppas att jag fortfarande vet vad jag gör.

Mina egna hästar har ju inte fodrat några större insatser vad gäller lastningsövertalning så där har jag inte kunnat ”träna”- Archie går sedan länge både in och ut ur transporten mer eller mindre utan någon hjälp från mig.

Jag lovar att rapportera hur det gått med lastningen vilken ska ske imorgon, om jag blivit helt bortgjord eller om lasntingen gått som jag vill! Håll tummarna!

Vädergudarna är fortfarande med mig…..

….eller så har jag verkligen en gloria som drar solstrålarna till sig :=)!

I förrgår eftermiddag var jag ute och red i underbart sommarväder. Jag njöt verkligen av ridturen och tänkte på vilken tur jag har som har två så snälla djur, Archie och Soya som går så fint tillsammans. Archie ”tvingas” ju att arbeta medan Soya mer eller mindre kan flumma omkring som hon vill så länge hon inte kommer för långt bort från oss men båda verkar alltid genuint nöjda under våra turer.

Som ni säkert har läst till leda brukar jag alltid ha en väldig tur med vädret och under denna ritt besannades detta ännu en gång.

Ca 30 minuter efter att jag hoppat av hästen och precis när jag tog tag i handtaget till bilen för att köra hem fick jag ”från ingenstans” den första regndroppen på mig och medan jag makade mig tillrätta i sätet bröt helvetet, jag menar regnet ut för fullt! Bara sådär!

Det kom i strida strömmar, ungefär så som när folk i efterhand konstaterar att de haft översvämning i sin källare av allt regn.

Jag kunde knappt hålla undan allt vatten med vindrutetorkarna och tackade åter vädergudarna eller glorian för att jag undkommit än en gång.

Jag såg för mitt inre öga hur det hade kunnat se ut om jag hade varit ute i detta regn:

Om jag inte själv hade spolats av/ slitits loss ur sadeln av allt regn så hade jag säkert fått stå och böna/be/skrika/hota/ vädja/ locka på Soya som troligen hade letat upp en stor kaninhåla eller något annat att gräva ner sig i och sedan vägrat att komma fram allt medan regnet piskade min genomvåta kropp (Archie är inte så bortklemad så honom hade jag inte behövt bry mig så mycket om).

Soya håller ju på att dö bara en droppe regn vidrör henne så jag kan ju tänka mig hur hon hade reagerat på skyfallet i förrgår!

Hade hon inte dött i rena förskräckelsen hade hon som sagt säkert gömt sig någonstans och vägrat att röra sig en milimeter och hur/ när skulle vi då ha kommit hem?

Nej, jag verkligen glad att vi satt torra och glada i bilen (och Archie i boxen) och tyckte väldigt synd om de som inte hade samma tur!

Flörttips för häst och hundägare!

”Vägen till en mans hjärta går genom magen” säger man ju ibland och vill väl då antyda att om man erbjuder en god kost så har man ”halva inne” hos objektet ifråga.

Huruvida detta stämmer eller det finns annat som lockar mer kan man säkert dryfta i det oändliga; själv är jag ju ett matvrak av stora mått (maken också faktiskt) så personligen skulle jag väl instämma i alla fall delvis :=).

Vad jag däremot skulle instämma i till 100 % är att ett mycket säkert sätt att framstå i extremt god dager hos en djurägare är att vara välvilligt inställd till just djuret ifråga :=)!

Härom dagen var jag på en LC-träning med Soya och efter att hon hade sprungit sitt andra lopp (båda loppen var för övrigt klockrena- extremt kul!!!!) så säger en manlig funktionär till mig:

”Har du tävlat med den?” (Soya)

”Näää” svarar jag

Det borde du göra!” svarade han mycket entusiastiskt och dessa fyra ord lät banne mig som den ljuvaste kärleksförklaring i mina öron. Att en vilt främmande person helt oombedd komenterade min (super) hund i så positiva ordalag lät härligare än om han hade sagt att jag var den snyggaste tjejen han sett på år och dar (det hade jag förstått var en lögn medan allt positivt om Soya sväljs ner förbehållslöst och utan något som helst ifrågasättande).

Så om ni vill ställa in er hos en djurägare, flörta, få personen i fråga att ställa upp på vilka tjänster som helst eller vad ni nu råkar ha för lömska planer så är mitt tips alltså att rapa upp något fint om deras djur.

Till både hund och hästägaren kan ni tveklöst säga saker i stil med:

”Det var en snygg hund/ häst du har”

”Det är inte ofta man ser en så flott hund/ häst” eller

”Det måste vara roligt att ha en så lydig hund/ häst” osv osv.

Tveka inte att använda alla superlativ ni kan komma på för 99 % av alla djurägare är precis som undertecknad tämligen omdömeslösa vad gäller det egna djuret. Även om hunden/ hästen skulle råka var ful som stryk så är den ändå i djurägarens ögon snyggast i hela världen så risken att ägaren på er kommentar om ”otroligt snygg hund/ häst” skulle svara ”nej, det är det verkligen inte” kan jag garantera är icke-existerande!

Graman- fegissnöre, Spanska ridskolan-attribut….

….fusk eller djurplågeri?

Ja om både gramanen och andra hjälptyglar kan man tycka mycket och det gör många ryttare också.

Som rubriken antyder finns det de som tycker att ridning med graman är att fuska, det är ingen ”riktig” ridning utan man drar bara ihop/ ner hästens huvud för att man inte klarar av att rida ordentligt.

En del tycker också att graman är för fegisar som behöver några extra snören att hålla sig i medan andra går så långt att de tycker att det är att PLÅGA hästen att använda hjälptyglar (brukar vara samma ryttare som anser samma sak om sporrar och spö).

Slutligen har i alla fall jag insett att man kan använda sig av gramanen om man vill lära hästen lite Spanska ridskolan-konster, dvs lite mer eller mindre avancerade skolor ovan mark :=).

För att börja med det sistnämnda som jag hoppas ni förstår var skämtsamt skrivet har jag ibland noterat att det som kan vara faran med en graman är om man för hårt/ mycket drar ihop hästen så att den får panik och börjar stegra, hoppa omkring osv för att försöka komma fri från den fastlåsta positionen som ju en graman kan försätta den i. I dessa fall har man, anser jag, använt gramanen felaktigt då det om inte annat kan bli farligt (och givetvis också oerhört stressande för hästen) när den känner sig låst. Det är därför viktigt att inte dra för hårt i gramanen och också se till att man hela tiden har en ärlig bjudning. Desto mer framåt hästen går desto mindre är dess möjligheter att börja med diverse cirkuskonster.

Att graman eller annan hjälptygelridning skulle vara att plåga hästen tycker jag verkligen inte, det är snarare en större ”plåga” att låta hästen springa med huvudet rakt upp i vädret om man inte förmår att rida hästen i form.

Men självklart kan alla former av ”hjälpmedel” (spö, sporrar, hjälptyglar, you name it) orsaka hästen skada felaktigt använda men om man använder dom rätt är de ju just ett hjälp-medel.

När jag var yngre kunde jag också i min okunnighet tycka att de som red med graman ”fuskade” men detta har jag alltså helt omvärderat.

Om inte annat insåg jag, då jag började rida på Archie 3 år gammal att jag behövde någonting som hjälpte mig att hålla ner hans huvud som han då gärna viftade i skyn med. Eftersom våra ridpass när han var så ung och precis inriden pågick under kanske 20 minuter behövde han snabbt komma i rätt position under ridning och jag redde inte ut detta utan hjälp av en gummisnodd som direkt visade var huvudet skulle vara placerat.

Efter bara någon vecka med detta hjälpmedel har Archie allt sedan dess varit så superstadig i formen som man någonsin kan begära och detta utan att jag har behövt ”tjafsa” med honom en sekund. Och det är det jag vill komma till: varför tjafsa och bråka om det inte behövs?

Jag ser ibland ryttare som antingen låter hästen springa med huvudet vart den vill (oftast i en mycket hög position) eller så sitter de och hivar och drar i tyglarna i försök att få hästen att gå i form, böjer och bänder åt alla håll och kanter allt medan hästen spjärnar emot, viker halsen, skallrar med bettet, tar ut tungan, gapar, vevar med huvudet upp och ner, kör ner huvudet mellan frambenen osv osv. I sådana fall anser jag absolut att man bör prova att använda någon form av hjälptygel för att se om man lättare får hästen att arbeta korrekt för det tar så mycket energi från både häst och ryttare att tjafsa på detta vis.

Och ni vet ju vad jag anser om ridning! Det ska vara så enkelt och roligt som möjligt och icke att förglömma: för både häst och ryttare!

Livet består av mer än hästar!

Som jag var lite inne på i ett blogginlägg nyligen så tycker jag att det är viktigt att man även som ”hästgalning” har andra intressen och sysselsättningar i sitt liv.

Även om man tillbringar merparten av sin fritid i stallet så är det inte bara trevligt utan ibland också nödvändigt at kunna prata om annat än hästar, framför allt med de som inte delar detta intresse.

Jag kan ibland reagera över att det nästan uteslutande pratas häst när jag och exempelvis folk från stallet träffas på fester, restauranger eller dylikt. Är det bara ”hästfolk” i sällskapet må det vara hänt om än lite ensidigt men har man tex med sig en hästointresserad partner eller kompis blir det ju oerhört tråkigt för dessa att bara lyssna på prat om hästar, ryttare och ridning. Inte så socialt kanske?

Själv pratar jag nästan aldrig om hästar med tex mina arbetskamrater och om jag gör det så blir det i 9 fall av 10 på deras initiativ, dvs jag kanske svarar på en fråga om hur det gick på senaste tävlingen. Men att exempelvis i detalj börja redogöra för en träning eller för den delen en ritt på tävlinsbanan finns inte på kartan. Vem mer än ”de närmast sörjande” är intresserad av sådant? Inte många, tror jag.

Min första sambo var tyvärr en sådan person som ”åt, sov och andades häst” (travhästar faktiskt) och detta upplevde jag som oerhört begränsande. Han ville exempelvis aldrig hitta på aktiviteter som inte var hästrelaterade, han kände knappast till någon plats i Malmö mer än Jägersro trots att han hade bott i stan i säkert 10 år och han kunde nästan inte prata om något annat än hästar.

För egen del tror jag att man både utvecklas mer som människa, vidgar sina vyer och sitt umgänge om man ägnar lite av sin fritid åt annat än hästeri. Även om hästägande tar mycket tid och pengar i anspråk kan man säkert hitta både någon som kan avlasta en ibland och aktiviteter som inte kostar så mycket eller till och med är gratis.

För egen del är jag tex väldigt intresserad av att läsa och kan i perioder ägna många timmar åt denna sysselsättning som tack vare våra bibliotek faktiskt ju är helt gratis. Att pyssla med hemmet och trädgården, ägna mig åt olika aktiviteter med hunden, motionera och resa är andra intressen som jag ägnar lite olika tid åt beroende på årstid, ork osv. Att jag även är en väldigt flitig internetanvändare behöver jag kanske inte ens nämna :=)?

Det ska va´gott att leva…

…..annars kan det kvitta….

Som synes är det inte bara hemma som jag ligger och ”jäser”. Här är vi och hälsar på en av Birgittas arbetskamrater och efter en god middag fann jag för gott att gunga lite i hammocken!

Även i stallet är det skönt att slappa. Innan låg jag mest ute på gödselstacken och solade faktiskt men nu har jag insett att även hästarnas boxar kan tjäna som viloplats!

Veckan som gått

Jaha, då var första arbetsveckan slut och den gick som jag förutspådde precis lika snabbt som då jag var ledig.

Mitt ponnybarn Sally återvände till civilisationen tillsammans med hetsporren Mulle och bevisade, tyvärr måste man ju säga, att det inte alltid blir så som man planerar.

Hennes tänkta sommarlov med massor av ridning blev snarare en tämligen ridfri tillvaro för både henne och hästen då han dels inte kunde ridas i några veckor pga att han växt ur sin sadel och när väl detta problemet var löst bröt Sally båtbenet under en fotbollsmatch!!!! Så kan det gå när man inte håller sig till ridsport :=)!

Hur som helst är båda på banan igen och vi gick ut hårt med 2 lektioner under den gångna veckan. Lika bra att passa på medan vädret tillåter utomhusträning och Sally har sommarlov.

För egen del har det blivit ridning ungefär som vanligt med bland annat Ebba-träning, hoppträning på egen hand och uteritt med Soya som sällskap.

På gårdsfronten intet nytt även om det nu faktiskt börjar komma ut lite objekt på marknaden, dock inga som hittills passat oss (alla låg för långt bort om inte annat).

Vårt eget hus är fortfarande utannonserat utan visningsdatum, dvs man kan anmäla intresse för att titta på det när/ om det blir till salu, och det verkar väldigt populärt enligt mäklaren som får in anmälningar med jämna mellanrum. Även maken har noterat intresset eftersom han sett bilar köra saaaakta förbi på vår återvändsväg, ungefär så som jag brukar göra när jag spionerar på tilltänkta objekt (det skulle min man ALDRIG göra…han tycker jag är PINSAM :=)).

Under veckan har Archie blivit mer ”officiell” eftersom jag nu, långt senare än jag ursprungligen planerade, har löst hästlicens åt honom. Jag trodde att jag skulle behöva den redan förra året men trots att vi tävlade väldigt intensivt så räckte antalet lokala tävlingar (dvs då man inte behöver licens) mer än väl.

Nu då vi bara rider LA-klasser finns det en mening med licensen eftersom flera tävlingar i höst har regional status.

Det är bara att hoppas på en fortsatt frisk häst så att vi kan utnyttja både licensen och tävlingsutbudet!

Veckan avslutades med en Madonna-konsert i Göteborg för makens och min del medan Soya hade sin första ”sleep-over” hos ”mormor”.

Både jag och maken kände oss som två bebisar när vi flera gånger sa till varandra att vi ”saknade Mishi” (ett av Soyas smeknamn- de andra är bla Kicki, Mimmi och Pippi, logiskt va :=)). Men men…det får vi bjuda på för vi älskar den lilla svarta vesslan som för sin del avslutade veckan med hundträffen på Jägersros hundrastplats där hon fick träffa sina vänner.

Madonna-konsert!

Även den mest inbitna hästmänniska behöver ibland slita sig från stallsysslorna (anser jag i alla fall….mer om detta i separat inlägg i kommande vecka) och i mitt fall lämnade jag igår både hund och häst för att åka till Göteborg med maken och gå på Madonna-konsert.

Faktiskt var även Corre (19) från stallet på samma event och när jag på plats fick ett sms från henne insåg jag att jag trots allt är Birgitta, snart 43 år gammal, och inte som jag oftast tycks tro, Birgitta, 20 år ung :=)!

Enligt Corre var hon nämligen på (STÅ)-plats redan klockan 16.00 och Madonna äntrade inte scenen förrän klockan var nästan 22.00.
Jag skulle inte ens orka LIGGA i den skönaste divan i sex timmar, än mindre stå rakt upp och ner i så många timmar och bara vänta!

Och hade jag inte fått sittplatser hade jag inte ens gått på konserten, jag hade aldrig orkat stå en hel föeställning igenom.

Konserten som sådan blev tyvärr en besvikelse. Dels blev det aldeles för drygt att vänta från aviserat klockslag 20.00 tills spelningen de facto kom igång 21.50 och framför allt så gillade jag varken låtvalet eller hur det mesta framfördes. Många låtar lät ungefär likadana och en del var enligt mig riktigt usla.

Men det var hur som helst kul att se en ohyggligt vältränad 50-åring som hade kunnat ge vilken gympaledare, inte bara på medelpassen utan även på de mest intensiva träningarna en match.

Och denna konsert avlöpte utan några pinsamheter och inte som då jag var och lyssnade på Whitney Houston för många år sedan.

Denna skönsjungande människa framförde ”I will always love you” utan ett instrument som uppbackning (och är det någon som har röst till det så är/var det väl hon) varpå en karl i publiken VRÅLAR (i en i övrigt knäptyst arena) på den mest svensk-brytande engelska ni bara kan tänka er:

”Wittniiii…..ajj laaaav joooo”.

DÅ skämdes jag å karlens vägnar för uppenbarligen hade han inte vett att göra det själv :=)!