Idag fick jag nedanstående fråga från en bloggläsare:

Jag är nyfiken på hur det känns såhär ett år efter att du sålde A? Jag vet att du känner att du gjorde rätt, men hur KÄNNS det att ha sålt mer specifikt? Hur mycket tänker du på A och vad tänker du då t ex?

Jaaa, vad ska jag svara på detta?

Jag har nog redan nämnt det flera gånger med jag är så otroligt glad att jag fick sålt Archie efter ”bara” 8 veckor som kändes som en evighet för mig.

Jag skulle kunna rabbla hur många hästar som helst som varit till salu i måååånga månader, någon till och med ca 1 år och det scenariot hade varit rena mardrömmen för mig.

Jag ser ju hur de som vill sälja sina hästar i många fall helt tappat intresset, hästarna står mer eller mindre och samlar damm i stallet och det ökar ju inte chanserna till att de ska bli sålda tror jag även om jag ”förstår” ägarna.

Eller förstår och förstår…JAG hade ridit vare sig jag hade lust eller inte men vi är alla olika.

Jag valde att gå ner i pris rätt så rejält för att få Archie såld och inte heller det grämer mig det minsta- jag hade redan ”hittat” Kreon och behövde tack och lov inte få ut en viss summa för Archie för att ha råd att köpa Kreon.

Jag är också glad att jag sålde till en ridskola och inte till en privatperson, hur motsägelsefullt det än kan låta i vissas öron så känns det mer seriöst för mig.

Hästar som Archie, utan ”specialbegåvning” men med saker i bagaget (i hans fall hans tidigare fång-anfall) är inte lättsålda och att dessutom riskera att en köpare får någon ”idé” i skallen och vill lämna tillbaka honom skulle också vara ett mardrömsscenario.

Nu låter jag kanske överdrivet paranoid men jag minns fortfarande försäljningen av Décima som med facit i hand inte kunde ha förvånat mig mer.

Som en parentes kan jag berätta att jag sålde henne till vad jag trodde var ett livslångt hem och fick 5 månader senare veta att hon var till salu igen då köparen (en vuxen kvinna) kommit på att hon hellre ville ha en islandshäst.

Så ja, ALLT kan hända men en ridskola förstår enligt min erfarenhet på ett annat sätt än en privatperson att ”sålt är sålt” och dessutom inbillar jag mig att Archie måste ha känts som rena drömvinsten för dom- en vacker och snäll häst och fullt tillräckligt utbildad till deras ändamål.

På frågan hur ofta jag tänker på Archie och vad jag tänker då så måste jag erkänna att jag ofta tänker på honom ”negativt” eller vad jag ska säga, jag jämför med Kreon och då finns det inte många poäng som Archie kan plocka på den förstnämnde.

Visst; jag ska inte vara orättvis och plötsligt utmåla Archie som ”värdelös” för det var han givetvis inte men till det JAG främst ville ha honom (tävling och träning i dressyr) passade han mig inte.

Däremot vidhåller jag att han hade varit PERFEKT om man ”bara” ville tävla LC/LB och träna på en lite högre nivå samt i övrigt kunna rida ut och ha allmänt kul med sin häst men det är ju inte alls det jag vill.

Oavsett vad som händer med Kreon i framtiden så skulle det aldrig vara ett alternativ att köpa tillbaka Archie- jag tycker att jag gav oss som ekipage otroligt lång tid att försöka överbrygga våra svårigheter och det var ju också så att 3 olika och mycket skickliga tränare avrådde mig från att behålla honom flera år innan han såldes.

Just nu är jag otroligt tacksam över att slippa bli vråltrött av nästan konstant drivning vid dressyrträningar och att kämpa för att ”få till” skänkelvikningar, slutor och byten tex.

Jag är också glad att jag har fått flera positiva rapporter från den ridskola där Archie är och eftersom jag själv har en väldigt gedigen erfarenhet av en storstadsridskola hyser jag inga tvivel om att Archie har det bra vilket räcker för mig.