Fick denna ”huvudet på spiken”-kommentar från en mångårig läsare och jag både skrattade gott och nickade instämmande:

Här får du ett uppslag till kommande samvetsfråga:

Du läser en kul blogg på nätet och bli uppmanad att skriva hur du skulle reagera i vissa situationer. Vad gör du?
a) Skriver vad du ÖNSKADE att du hade gjort. Även om det inte är sant är det pinsamt att skriva något annat.
b) Är ärlig och skriver vad du hade gjort trots att du kanske framstår i en dålig dager.
c) Skriver ingenting. Bäst att vara tyst.

Ja, det är väldigt intressant tycker jag att så många har läst ”samvetsfrågorna” på min blogg men att så få har ”vågat” svara.

Jag skriver vågat för jag tror faktiskt inte bara att det är ointresse som gör att man inte svarar- är man ointresserad bryr man sig (väl?) inte ens om att läsa och rubriken har ju klart och tydligt angett vad inlägget ska handla om samtidigt som min räknare visar på fler läsare denna veckan än flera föregående.

Nej, jag tror att bloggläsaren slår huvudet på spiken med kommentaren ”Skriver ingenting. Bäst att vara tyst” för man vill inte framstå i dålig dager eller som någon man inte önskar att man är.

Som jag redan har nämnt är jag själv verkligen inte alltid stolt över hur jag agerar eller framför allt INTE agerar i vissa situationer.

Jag ser också mellan fingrarna, håller tyst osv för att inte hamna i trubbel, dra på mig ovänner osv.

Jag berättade på bloggen för några år sedan om hur jag ”lät” en mycket känd hoppryttare läxa upp min häst Heron på ett sätt som verkligen inte var ok.

Visst kan jag skylla på att jag var ung (då kanske 25 år gammal) , att jag blev så chockad att jag inte fann mig osv men när man kokar ner allting så handlar det till syvende och sist om att jag var FEG- livrädd för denna människa med erkänt hemskt humör.

Sedan har jag fått mer skinn på näsan genom åren och vågar säga ifrån på ett helt annat sätt idag men fortfarande gömmer jag mig under feghetens mantel ibland.

Jag vet exempelvis en häst som står helt ensam i sitt stall utan en artfrände så långt ögat kan nå men har jag anmält detta? Nej!

Jag orkar inte engagera mig så pass att jag tar reda på alla fakta kring varför hästen är ensam osv; jag ser djuret då och då i sin hage och den ser välmående ut och därmed nöjer jag mig.

Jag känner också till en hundägare som troligen hade fått antingen djurförbud eller i vart fall någon annan form av repressalie om jag hade anmält personen.

Men det är samma sak där; jag vet inte vad människan heter annat än i förnamn och har ingen aning om var bostaden ligger och ”orkar” inte engagera mig så pass att jag forskar närmare i detta för att kunna göra en anmälan.

Det är inte heller så att jag är den enda som känner till de förhållanden som skulle rendera en anmälan vilket jag FEGT skyller på för mig själv.

Hur som helst- fler ”samvetsfrågor” kommer på bloggen vare sig ni svarar på dom eller ej; att ni läser och tänker till räcker långt och vem vet…kanske gör det någon skillnad för någon…någon gång?