Alla sätt är bra utom de dåliga och ha alltid en plan B till hands!

Härom dagen hade jag för ovanlighetens skull en hopp- och inte en dressyrlektion för mitt ponnybarn Sally.

Eftersom jag själv alltid rider med spö oavsett om jag hoppar, rider dressyr eller rider ut frågade jag Sally:

”Ska du inte ha spö”

”Nä…det har jag aldrig….det behövs inte” svarade Sally.

Och eftersom Sally verkligen inte behöver använda spö till det som jag använder det till (som en förstärkt framåtdrivande hjälp)- hennes ponny har bjudning så det räcker och blir över- så tyckte jag inte att det var något konstigt med hennes svar.

Däremot blev jag full i skratt när hon fortsatte

”Men härom dagen ville inte Mulle gå förbi på ett ställe och då bröt jag av en gren och smiskade till honom. Och då gick han!”.

Underbart!

Jag kunde inte ha gett henne ett bättre tips själv och detta tycker jag är ett bra exempel på att en ”bra ryttare reder sig själv” eller att det alltid är bra att ha en ”plan B” när man rider.

Många ryttare blir helt handfallna när något oväntat händer när de rider och många gånger ser också hästen till att utnyttja situationen för att slippa arbete eller annat.

Det är enligt mig de ”beredda på allt-ryttare” som lyckas bäst på tävling, dvs de som har förmågan att snabbt och lätt anpassa sig från det planerade till det kanske något oväntade och där detta inte blir någon större ”affär”.

Att så långt det går försöka ha en plan B i all ridning gör att man känner sig säkrare som ryttare och att man får ett större register att spela med.

När man tävlar i hoppning kan man tex när man går banan tänka ut alternativa vägar om man missar den snäva svängen man tänkt ta eller motsatsen, om man plötsligt känner att hästen är långt mer lättsvängd när man väl är inne på banan kan man ha försökt att tänka ut en kortare väg.

När man tävlar dressyr kan man i förväg försöka tänka ut strategier för hur man ska förhålla sig om hästen blir spänd för domarbordet.

Osv…

Och har man inget spö när man rider går det lika bra med en gren om det skulle behövas:=)!

Stoppad omstoppning

Om man är en god hästägare, och framför allt om man köper en ny sadel rekommederas man att se över dess stoppning ungefär en gång om året och jag läste till och med en rekommendation på en ”sadelsida” att om man hade en unghäst skulle man kolla sadeln en gång i halvåret.

Själv har jag inte alls varit en god hästägare utan snarare en mycket slarvig sådan i alla fall vad sadeln anbelangar eftersom jag nyligen insåg att det hade gått 3½ år sedan jag köpte min nya sadel och att den sedan dess varken blivit kollad eller omstoppad.

Till mitt försvar får jag väl anföra att jag dels varit extremt rädd om sadeln och framför allt hela tiden tyckt att sadeln inte försämrats i stoppningen (även om man så klart får ta min lekmannabedöning med en stor nypa salt kanske).

Efter att ha konstaterat min bristande sadelomvårdnad tog jag faktiskt genast itu med ”saken” och beställde tid hos en sadelmakare som Amerigo rekommenderar, Tim Jacobs i Flyinge.

Till min stora glädje och lättnad kunde Tim efter att ha undersökt sadeln konstatera att den faktiskt inte alls var i behov av någon omstoppning trots flera års användning så det var bara att tacka om göra en mental anteckning om att inte dröja lika länge till nästa koll.

Fast jag undrar i mitt stilla sinne om det bara är jag som är så slarvig? Hur ofta kollar ni era sadlar?

Det värsta du kan säga till en hästägare!

För att anknyta till gårdagens inlägg om vad man inte ska säga till en djurägare, dvs kritik som är riktad mot deras djur eller mot dom själva som just ägare så tänkte jag idag ta upp vad som är nästan det värsta man kan säga till en hästägare:

Vad du aldrig ska yppa så vida du verkligen inte är 100 % säker är uttalanden där orden ”din häst” och ”halt” finns i samma mening.

Värsta mardrömsmeningen blir alltså: ”Jag tycker att din häst ser halt ut”.

Ska man fälla ett sådant yttrande bör man verkligen ”ha på fötterna” och veta vad man snackar om och eftersom detta är just något av det värsta man som hästägare kan få höra så får den som säger något sådant också vara beredd på väldigt starka reaktioner.

Att ha sådant bristande omdöme att man inte själv känner att hästen är halt är en grov inkompetensförklaring som få ryttare sväljer rakt av.

Du får som domedagsprofet vara beredd på alla möjliga ursäkter till varför den häst du tycker ”hoppar på tre ben” gör just detta.

”Nej, den är inte halt. Den är bara tygel-halt!!!!”

”Den är alltid så här stel i början”

”Ja, vi red lite väl länge igår så idag har han säkert träningsvärk”

För många år sedan hade vi på ridskolan en inackordering som väldigt många ansåg var ”konstant halt”. Till och med när hästen leddes i skritt rörde den sig otaktmässigt så då kan ni ju tänka er hur det såg ut när ägaren skulle rida dressyr på hästen. Att se detta djur nästan linka fram i kanske 20 minuter innan den började röra sig något så när ”normalt” var hjärtskärande men ägaren påstod att hästen var uppkollad av veterinär och att det inte var något fel på den.

Det ska också sägas att hästen trots daglig ridning i både hoppning och dressyr aldrig blev sämre vilket den rimligvis (väl?) borde ha blivit om den hade varit ”verkligt halt”.

Ja, inte vet jag och jag vågade aldrig göra mig ovän med ägaren genom att lägga mig i eftersom hästen som sagt påstods vara veterinärundersökt. Dessutom behövde jag aldrig säga något, det var det så många andra som skötte; både genom att säga till ägaren men också genom tonvis med skitsnack bakom ryggen på densamma.

Personligen anser jag också, som redan nämnts, att man verkligen ska vara säker innan man fäller ”halt-uttalanden” eller så får man i vart fall noga tänka på hur man framför sitt budskap.

En bekant berättade för ett tag sedan hur hon inte sovit på hela natten av oro då en annan persons förflugna yttrande om att bekantens häst såg halt ut (sagt efter att ha tittat på hästen i 2 sekunder) hade knäckt henne totalt.

Bekanten tyckte (så klart) inte själv att hästen var halt (annars skulle hon inte ha fortsatt att rida på den) men fick inte en lugn stund förrän en annan kompetent person tittade på hästen nästföljande dag och konstaterade att hästen verkligen var ohalt.

Så man ska veta att man kan riva upp väldigt mycket känslor i sådana här fall och som sagt inte undvika att påpeka om man tycker att ett djur far illa men samidigt också vara säker på att man vet vad man talar om.

Vad du inte ska säga till en djurägare!

I förra veckan gav jag tips till de som vill ställa in sig/ flörta med en djurägare. Jag menade att vägen till djurägarens hjärta går genom just djuret i fråga! Säger man tillräckligt mycket positivt om djuret har man en vän för livet i ägaren (och är det man sagt ärligt menat brukar även djuret känna detta och då har du ytterligare en trogen vän :=)).

Fast lika enkelt som man kan manipulera en djurägare genom sant eller falskt smicker om djuret så kan man med bara några förflugna ord bli en näst intill HATAD person som inte är vatten värd.

Jag har för egen del märkt att jag är ultra-känslig vad gäller kritik som framförs gällande Archie och/ eller Soya och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att reagera på detta häftiga (och måhända barnsliga) vis.
Jag har långt lättare att acceptera kritik mot min egen person än om någon säger något negativt om djuren men även då jag kritiseras i egenskap av djurägare så kan jag bli näst intill rabiat.
Ve den som vågar påstå att jag inte sköter om mina djur enligt konstens alla regler; jag som nästan bokstavligen skulle bära dom på mina armar för att de ska ha det bra.

För ett tag sedan var jag och tävlade med Archie och hade då som så ofta Soya med mig. Under ritten hade jag (också som vanligt) placerat henne i bilen och PRECIS när jag ska rida in på banan (en mer perfekt tajming gick inte att önska……NOT) säger funktionären som ska släppa in mig i ridhuset:

”Du har en hund i bilen va”

”Ja, hur så” svarade jag

”Ja, hon börjar se RÄTT SÅ MEDTAGEN UT OCH FLÅSAR”?!?!?!?!

Tack och lov har jag så bra självkännedom att jag inte gjorde som kanske många andra hundägare skulle ha gjort:

Slängde mig av hästen för att rädda den döende hunden!

Jag VISSTE att jag hade vevat ner alla 4 rutorna till bilen en bra bit och dessutom hängt ett hästtäcke över 2 av rutorna för att solen inte skulle skina in. Så jag var till 99 % säker på att Soya hade det hur bra som helst i bilen men den där procenten av tvivel som ändå störde min ritt gjorde mig inte gott precis.

Efter avslutad ritt kunde jag så klart konstatera att Soya låg hur lugnt och ”oflåsande” som helst i bilen (ville inte ens dricka det vatten jag erbjöd) och blev därför mer än lovligt irriterad när en snusförnuftig funktionär, då hon såg mig med Soya sa

”Jag har minsann hållit koll på henne HELA FÖRMIDDAGEN”.

”Jaha…det var ju konstigt eftersom hon bara har legat i bilen i 1 timme och 10 minuter” svarade jag (jag tittade nämligen på klockan både när jag satte mig på hästen och när jag hade ridit klart eftersom domaren hade lyckats försena min starttid med mer än 1o minuter).

Men detta ville funtionären inte alls tro på för hon visste minsann hur länge hon hade stått på parkeringen. Suck…………

Och Soya hade inte reagerat när hon hade knackat på bilrutan (vad hon nu skulle fram och knacka på den för???).

”Nä…det kanske berodde på att hon låg och SOV” svarade jag ännu surare och gick därifrån.

Missförstå mig inte! Jag tycker absolut att det är bra att folk reagerar på om djur tycks fara illa men hur man kan tro att en hund som ligger i en bil där alla rutor är nervevade och bilen inte är ”solbelyst” är ”medtagen” är för mig en gåta. Och att påstå att hunden legat så hela förmiddagen när det handlar om lite mer än 1 timme…det är ju faktiskt en ren lögn.

Då blev jag genast mycket mycket gladare då jag strax därpå träffade en bloggläsare som aldrig träffat Soya IRL men som genast och spontant sa:

”Hon är ÄNNU finare i verkligheten”.

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag, som alltid stiger upp väldigt tidigt (aldrig senare än 05.30 och ofta tidigare) blivit varse att sommaren börjar lida mot sitt slut.

Det är klart mörkare ute när jag vaknar och vissa dagar har varit riktigt ”ruggiga”. Jag kan bara hoppas att den prognos jag läste på någon löpsedel ”sommarvärme under hela september” kommer att infrias även om jag har mina tvivel.

Det roligaste/ trevligaste som hände i veckan var förutom LC-träningen där Soya sprang som ett skott att maken och jag äntligen har hittat en gård dit vi båda har flyttat :=). Nu ska vi ”bara” (hmmm….)

1. Konstatera att stället är lika fint/ bra IRL
2. Se till att det inte blir någon budgivning utan att VI får köpa gården
3. Få sålt vårt eget hus med vindens hastighet och till begärt pris (och helst mer)

Enligt min bedömning är det stor risk att det fallerar på någon/ alla punkter tyvärr.

Jag har, hur dumt och barnsligt det än är tillåtit mig att redan sväva ut i de vildaste fantasier kring denna gård och har så klart redan varit och spionerat på den (min man hade skämts ihjäl om han hade varit med eftersom jag under min räd inte vågade köra in på gårdplanen när jag såg att där stod flera bilar så jag fick backa i vad som kändes som en evighet på en smal allé- pinsamt).

Visning är på fredag och jag lovar att berätta mer om stället när vi har varit där.

På hästfronten rullar det på med Ebba-träning (Birgittas träningar börjar också inom kort) och tävling i söndags.

Jag har också återuppväckt mina lastningstalanger som slumrat länge nog och det är mycket roligt att kunna hjälpa stygga hästar att lära sig att lyda :=).

Skämt å sido, men eftersom min första häst Menelli var fullständigt vidrig att lasta i början (sparkade mot folk så ingen ville hjälpa mig heller) vet jag mer än väl vad det vill säga att ligga sömnlös halva natten och fundera över hur, när och om man ska lyckas lasta sin häst nästa gång. Been there…done that…och det var hemskt!

Tävlingsrapport och lite mer lastträning

Det har varit tunnsått med passande tävlingar/ klasser för min och Archies del under en längre tid men framöver kommer det förhoppningsvis att bli fler tävlingstillfällen, särskilt då jag nu har löst regional licens.

Dagens tävling var just en regional sådan och tillika kval för lag-DM i LA så konkurrensen var kanske lite tuffare än på lokal nivå.
Så gjorde i alla fall vår klubb de gånger vi deltog i olika DM- ofta var de ekipage vi anmälde om inte ”överkvalificerade” så i vart fall minst sagt väl kvalificerade om man säger så :=).

Annars vet jag inte om det är någon större skillnad på att tävla lokala eller regionala LA-klasser, jag TROR inte det men det får väl tiden utvisa.

Jag skulle ljuga om jag påstod att säsongen för egen del hittills varit till belåtenhet resultatmässigt även om jag faktiskt själv varit nöjd med många ritter (bristande självkritik kanske)?

I dag kom det absoluta bottennappet i den första klassen, LA:3 där vi inte fick mer än 54 %. Har jag någonsin haft så låga procent har jag på fullt allvar förträngt det men jag tror inte det.

Själv var jag min vana trogen nöjd med ritten och blev rätt så förvånad över de magra poängen.

Nästa klass, en LA:4 kändes ännu bättre och när jag såg procenten insåg jag än en gång att dressyr verkligen är en bedömningssport där domarna kan döma väldigt olika.

Även om LA:4:n förvisso som sagt kändes bättre så tycker jag ändå att det är lite väl stor skillnad mellan 54 och 62 % på två så pass ”likvärdiga” klasser som rids med bara någon timmes mellanrum.

Det skulle verkligen vara kul att bli bedömd av 3 olika domare även i LA-klasser ibland; jag misstänker att det hade kunnat skilja ganska mycket mellan vissa domare.

Faktiskt var det inte bara min procent som skilde så mycket; en annan ryttare som jag sett i prislistorna flera gånger hade 58 % i den första LA:n och 64 % i den andra.

Sedan kan det ju faktiskt vara så att man gör en usel och en bra ritt och då är det så klart inte konstigt om procenten kan skilja hur mycket som helst men i just mitt fall hade jag absolut inte den känslan.

Nåja…jag är hur som helst nöjd med att jag tycker att mina ritter blir bättre och bättre och mer och mer jämna även om det hittills inte visat sig i resultaten.

Nästa tävling blir redan på lördag då jag ska rida en LA:4 och jag längtar redan!

Väl ”hemma”, dvs i mitt andra hem, stallet, gjordes en ny provlastning av den stygga hästen.

Idag, då ägaren själv skulle leda hästen, stod det verkligen klart för mig att problemet med denna häst inte är att få IN den i transporten, problemet är att få den TILL transporten.

Hästen börjar redan långt innan den är i närheten av transporten att kasta sig bakåt eller åt sidan men får man den väl 5 meter bakom lastluckan springer den mer eller mindre in.

Denna hästens ”idé” har vi nu löst genom att en medhjälpare (ägaren åker ändå aldrig ensam till tävlingar eller träningar) står med en lååååång longeringslina (2 ihopsatta linor) och ramar in hästen på ena sidan medan stallfasaden tjänar som ”inramare” på den andra sidan.

Precis som Archie tidigare sprang in i transporten bara han såg linan (medan han annars stod fastcementerad vid lastluckan) så gör denna dumma häst samma sak, fast skillnaden är att denna häst utan lina inte går att få i närheten av transporten.

Eller..går och går…det hade säkert gått på något vis som hade tagit långt längre tid än en enkel lina så då ser jag ingen anledning att inte använda sig av denna metod.

Ny träningslastning blir imorgon; jag tror på repetition tills hästen nästan springer in i transporten bara för att slippa ”tjatet”.

Avslutningsvis ska vi till helgen åka iväg en bit och träna utan fasad för det är ju verkligen inte alltid det finns sådana på en tävlingsplats :=)!

1-0 till mig (tack och lov) och harvningsträning

I morse när jag red dressyr i ridhuset kom som vanligt den person som brukar harva det på helgerna och skulle göra just detta, dvs harva.

Archie tvingade jag redan som 3 åring att acceptera att man kan rida samtidigt som traktorn harvar i hasorna, skulle jag alltid vara tvungen att vänta till detta moment var avklarat hade jag inte hunnit rida i ridhuset många gånger eftersom harvningen just sker på de tider då jag brukar rida.

Men Soya har faktiskt aldrig stiftat närmare bekantskap med traktorn förrän i morse och jag var lite fundersam över hur det skulle gå.
Skräckscenariot hade varit om hon hade fått för sig att jaga harven och i denna ”lek” kanske också fastnat i den! Jag har också funderat över om hon kanske skulle välja att springa ut ur ridhuset eftersom dörrarna är vidöppna medan traktorn är där inne och det hade jag inte heller velat eftersom jag ju då inte har någon koll på henne medan jag själv sitter till häst.

Men min oro visade sig vara helt obefogad; snällare hund kunde jag inte önska mig eftersom Soya under hela harvningen låg lugnt och stilla och mer eller mindre sov medan traktorn jobbade runt henne! Ännu en sak mindre att bekymra sig över i framtiden med andra ord!

Något som jag inte heller behövde bekymra mig någon längre stund över var om den envisa hästen som jag berättade om i gårdagens blogginlägg skulle inse att jag är ”the boss” och följa med mig in i sin transport.

Det gjorde han med bravur, 4 hela gånger till och med och sedan var jag nöjd, liksom ägaren givetvis!

I just denna hästs fall handlar det enligt mig uteslutande om ett ledarskapsproblem, hästen är inte det minsta rädd för sin välavpassade, nya, rymliga transport och den har inte heller råkat ut för något trauma i samband med transportering (som sker frekvent eftersom detta är en häst som både tränar och tävlar regelbundet).

Nej, den stygga hästen, som alltid har varit lite ”knepig” vad gäller en del hantering (nästan omöjlig att klippa och spruta, kan vända baken till om vissa människor går in i boxen osv) tror jag har börjat testa sin ägare för att se hur långt den kan gå och nu gäller det att snabbt bryta detta mönster innan det har gått för långt.

Och efter dagens lastning som inte ens tog 10 minuter är jag övertygad om att vi tillsammans mycket snabbt och lätt kan lära gossen var skåpet ska stå eller att det är ”den som betalar som också bestämmer” (mitt mantra i hästlivet).

Vi kommer nu att träningslasta hästen med täta intervaller vid några tillfällen och målet ska då vara att ägaren själv ska lasta medan jag bara står och tittar på.

Ägaren har också fått i uppgift att i all hantering framöver verkligen se till att hästen lyder och accepterar det som ägaren vill om det så bara handlar om att hästen när den blir ledd ska stanna på sekunden när ägaren säger åt den och inte först dra iväg lite hur som helst.

Det var nämligen så lastningen började; redan då transportskydden skulle på började hästen flyga omkring på stallgången. När jag sedan skulle leda ut den ur stallet försökte den att dra mig längst gången och det är sådant som man bara inte får acceptera.

Precis som Corre var inne på i en kommentar till mitt föregående inlägg så är ledarskapet här A och O och jag hyser som sagt inga tvivel om att hästen inom en mycket snar framtid åter kommer att vara lika lättlastad som den var innan den fick för sig att börja leka med sin ägare :=). För som hästägare finns det vissa lekar som man gärna slipper och absolut den där hästen vill leka ledare!

Är jag fortfarande en (självutnämnd) lastningsexpert?

Ni som har följt bloggen ända från början kunde den 16 januari 2008, dvs för mer än 1 år sedan läsa om hur jag fick hjälp med att lasta min från början nästan omöjliga häst Menelli.

Sedan jag fick hjälp med henne anser jag mig vara något av en självutnämnd lastningsexpert och jag kan knappt räkna de gånger då jag har fått skrida till verket, oftast ombedd men ibland faktiskt även o-ombedd då jag inte kunnat stå ut med att se människor försöka lasta hästar så tokigt att vem som helst kunnat begripa att det aldrig skulle lyckas.

Eget beröm sägs lukta illa men jag har faktiskt aldrig misslyckats med att lasta någon häst även om det ibland har tagit lite tid och jag inte alltid använt mig av samma metod på alla hästar.

Som jag skrev redan i inlägget från den 16 januari är det viktigaste då man lastar en ”svår” häst att man har gott om tid och inte hamnar i affekt och det är också samtidigt något av det absolut vanligaste när folk lastar, dvs tiden rinner iväg och lastarna blir till slut galna av ilska och agerar omdömeslöst. Dömt att misslyckas anser jag! Visst…man kan säkert lyckas lasta på alla möjliga (våldsamma) vis men som jag också skrev: man ska alltid tänka på att det ska komma en nästa gång!
Och hur kommer det då att gå om man har halvt slagit ihjäl hästen för att få in den? Inte bra…det kan jag lova!

Hur som helst så var det nu något år sedan jag fick uppdraget att lasta en odräglig häst. Det var ett stort sto på ridskolan och hon var verkligen ”a piece of work” som stegrade sig till höger och vänster bara man petade på henne i ett försök att få henne att gå mot transporten. Men även den stygga hästen insåg till slut att det blev väldigt (fysiskt) tröttsamt att stå på två ben utan att lastaren (jag) gav sig och för att göra en lång historia kort går hästen sedan dess att lasta utan problem.

Utan problem kan man däremot tyvärr inte säga att en annan hästägare i stallet är just nu för hennes häst har fått för sig att den inte ska låta sig lastas. Hästen är en mycket bestämd herre och nu har jag lovat att se om mina (lastning)takter fortfarande sitter i eller om jag till slut har mött min överman (över-häst?).

Det vore ju ytterst pinsamt att bli besegrad när jag nu har skrutit om mina lastningsbravader så jag får verkligen hoppas att jag fortfarande vet vad jag gör.

Mina egna hästar har ju inte fodrat några större insatser vad gäller lastningsövertalning så där har jag inte kunnat ”träna”- Archie går sedan länge både in och ut ur transporten mer eller mindre utan någon hjälp från mig.

Jag lovar att rapportera hur det gått med lastningen vilken ska ske imorgon, om jag blivit helt bortgjord eller om lasntingen gått som jag vill! Håll tummarna!

Vädergudarna är fortfarande med mig…..

….eller så har jag verkligen en gloria som drar solstrålarna till sig :=)!

I förrgår eftermiddag var jag ute och red i underbart sommarväder. Jag njöt verkligen av ridturen och tänkte på vilken tur jag har som har två så snälla djur, Archie och Soya som går så fint tillsammans. Archie ”tvingas” ju att arbeta medan Soya mer eller mindre kan flumma omkring som hon vill så länge hon inte kommer för långt bort från oss men båda verkar alltid genuint nöjda under våra turer.

Som ni säkert har läst till leda brukar jag alltid ha en väldig tur med vädret och under denna ritt besannades detta ännu en gång.

Ca 30 minuter efter att jag hoppat av hästen och precis när jag tog tag i handtaget till bilen för att köra hem fick jag ”från ingenstans” den första regndroppen på mig och medan jag makade mig tillrätta i sätet bröt helvetet, jag menar regnet ut för fullt! Bara sådär!

Det kom i strida strömmar, ungefär så som när folk i efterhand konstaterar att de haft översvämning i sin källare av allt regn.

Jag kunde knappt hålla undan allt vatten med vindrutetorkarna och tackade åter vädergudarna eller glorian för att jag undkommit än en gång.

Jag såg för mitt inre öga hur det hade kunnat se ut om jag hade varit ute i detta regn:

Om jag inte själv hade spolats av/ slitits loss ur sadeln av allt regn så hade jag säkert fått stå och böna/be/skrika/hota/ vädja/ locka på Soya som troligen hade letat upp en stor kaninhåla eller något annat att gräva ner sig i och sedan vägrat att komma fram allt medan regnet piskade min genomvåta kropp (Archie är inte så bortklemad så honom hade jag inte behövt bry mig så mycket om).

Soya håller ju på att dö bara en droppe regn vidrör henne så jag kan ju tänka mig hur hon hade reagerat på skyfallet i förrgår!

Hade hon inte dött i rena förskräckelsen hade hon som sagt säkert gömt sig någonstans och vägrat att röra sig en milimeter och hur/ när skulle vi då ha kommit hem?

Nej, jag verkligen glad att vi satt torra och glada i bilen (och Archie i boxen) och tyckte väldigt synd om de som inte hade samma tur!

Flörttips för häst och hundägare!

”Vägen till en mans hjärta går genom magen” säger man ju ibland och vill väl då antyda att om man erbjuder en god kost så har man ”halva inne” hos objektet ifråga.

Huruvida detta stämmer eller det finns annat som lockar mer kan man säkert dryfta i det oändliga; själv är jag ju ett matvrak av stora mått (maken också faktiskt) så personligen skulle jag väl instämma i alla fall delvis :=).

Vad jag däremot skulle instämma i till 100 % är att ett mycket säkert sätt att framstå i extremt god dager hos en djurägare är att vara välvilligt inställd till just djuret ifråga :=)!

Härom dagen var jag på en LC-träning med Soya och efter att hon hade sprungit sitt andra lopp (båda loppen var för övrigt klockrena- extremt kul!!!!) så säger en manlig funktionär till mig:

”Har du tävlat med den?” (Soya)

”Näää” svarar jag

Det borde du göra!” svarade han mycket entusiastiskt och dessa fyra ord lät banne mig som den ljuvaste kärleksförklaring i mina öron. Att en vilt främmande person helt oombedd komenterade min (super) hund i så positiva ordalag lät härligare än om han hade sagt att jag var den snyggaste tjejen han sett på år och dar (det hade jag förstått var en lögn medan allt positivt om Soya sväljs ner förbehållslöst och utan något som helst ifrågasättande).

Så om ni vill ställa in er hos en djurägare, flörta, få personen i fråga att ställa upp på vilka tjänster som helst eller vad ni nu råkar ha för lömska planer så är mitt tips alltså att rapa upp något fint om deras djur.

Till både hund och hästägaren kan ni tveklöst säga saker i stil med:

”Det var en snygg hund/ häst du har”

”Det är inte ofta man ser en så flott hund/ häst” eller

”Det måste vara roligt att ha en så lydig hund/ häst” osv osv.

Tveka inte att använda alla superlativ ni kan komma på för 99 % av alla djurägare är precis som undertecknad tämligen omdömeslösa vad gäller det egna djuret. Även om hunden/ hästen skulle råka var ful som stryk så är den ändå i djurägarens ögon snyggast i hela världen så risken att ägaren på er kommentar om ”otroligt snygg hund/ häst” skulle svara ”nej, det är det verkligen inte” kan jag garantera är icke-existerande!