Man är nog lite knäpp som hästmänniska, ibland kan de minsta saker glädja en så mycket; som ett lyckat ridpass tex.

Igår kommenterade Mini att hon svävade på små rosa moln efter ridning av Kreon samt sin nya låne-häst och jag förstår henne absolut, jag kände detsamma som åskådare igår och som Kreon-ryttare idag :).

När stallägaren frågade ”hur är det idag” så svarade jag ”UTMÄRKT” med ett stort leende och detta ”bara” tack vare ett lyckat ridpass.

På tal om de små tingen så tänkte jag faktiskt samma sak om mitt byte av sporrar- en liten detalj kan tyckas men jag märker absolut skillnad; både när Mini red igår och när jag själv red på grusbanan idag.

Inte så att Kreon är en segis som behöver påminnas om att gå framåt i vart och vartannat steg (vinkar till Archie….) men när man känner att han tex vill stanna upp ”bara sådär”, för att han KAN typ…då hjälper ett litet stick i sidan absolut.

I övrigt kan man låta skänklarna förbli passiva men som sagt; vid behov hjälper dessa sporrar mycket bättre än de jag hade tidigare (de allra kortaste som man kan köpa).

Sedan får man väl till mitt och Minis försvar säga att det har funnits ett skäl till att vi så länge ridit med bebis-sporrar eller inga sporrar alls; Kreon var mycket mer ”kinkig” tidigare och reagerade ibland mycket starkt (dvs överdrivet) på tex skänklarna och någon gång när han varit laddad har man knappt vågat nudda honom med benen men nu är han mer ”normal” i sina reaktioner i jämförelse.

Idag red jag på kandaret igen och det känns fortsatt okomplicerat.

Annars blev det sedvanliga övningar; skolor, galoppfattningar från skritt och trav, tempoväxlingar i trav och galopp.

Jag känner att jag verkligen längtar efter att få träffa NN och höra vad hon tycker om oss som ekipage just nu, vad jag slarvar med, vad som behöver ändras och förbättras osv.

Förhoppningsvis blir det träning inom kort, jag behöver input och inte bara ”rosa moln-svävande” :).

Eftermiddagen har ägnats åt veterinärbesök, Kreons livmedikus åker på semester imorgon och jag ville att hon skulle titta på evighets-såret en sista gång innan dess.

Jag tog ju bort bandaget för en knapp vecka sedan och tycker att sårets läkning har avstannat sedan dess och att såret snarare har blivit liiite större och lite mer ”buktande” så jag ville ha veterinärens åsikt huruvida lite svallkött skulle skäras bort eller ej.

Vi enades om att göra så faktiskt och nu får Kreon ha sitt bandage tills såret är helt läkt, inte en dag mindre.

Han låter det inte riktigt vara med sitt andra ben och eftersom det fungerar så bra med bandageringen (jag som älskade ”I vår herres hage”-böckerna får då tillfälle att känna mig som en ”nästan-veterinär” vilket Birgitta 12 år tycker är roligt) så får det bli så.

Idag stod det åter vilodag på Kreons ridschema och i just detta fallet innebar det att vi skulle skritta ut på morgonen.

Peppad av gårdagens råd och dåd från Eva där hon bland annat tyckte att vi skulle skippa de små bebis-sporrarna som både Mini och jag ridit med grävde jag i morse i min digra samling av tortyr-redskap från Archie-tiden och fick fram ett par rullsporrar.

Inte för att dessa så klart är något plågsamt egentligen men hur det än är så KÄNNS de mer i sidorna på hästen OM man ”bonkar till” med dom och det var det som var tanken med sporrbytet.

Jag vill ju att Kreon ska inse kopplingen mellan ”lydig häst-behagligt hästliv” och ” häst som fjant-trotsar sin ägare och häst som då upplever ett visst obehag”.

Uteritterna har ju blivit mycket lugnare de sista försöken även utan långa sporrar- jag NJÖT idag när jag kunde skritta på asfaltvägen utanför ridhuset så som man skrittar på ”normala” hästar- på denna ca 50 meter långa sträcka har vi ibland kunnat stå och tjafsa i 15 minuter eller mer med långa bilköer som inte vågat passera oss till följd, en häst som har hoppat ut i åkern femtioelva gånger samtidigt som han försökt att småstegra sig eller en dito knäppgök som hysteriskt kastat sig bakåt 95 steg innan jag kunnat få honom att gå fram igen.

Ja, just denna sträckning, förmodligen för att den ligger så nära stallet och hagarna där andra hästar lockat ibland har varit vår värsta ”bråk-plats” men nu har det alltså lugnat ner sig och det är verkligen skönt.

Även vissa andra saker som Kreon tidigare inte har velat gå förbi utan att konstra skrittade han idag förbi utan en blick, sedan blev det sammanlagt 4 försök till ”nej, jag vill inte” under de 55 minuterna vi var ute men det är ändå stora framsteg och gick att bryta genom bland annat sporrarna i sidorna.

I övrigt var Kreon lugn och skrittade på med den faktiskt utmärkta skritt han har så än en gång blev det mycket beröm och en glad ägare som körde till jobbet i ottan.

Gullis dricker ur Kreons vattenkopp :)!

På hemväg med spetsade öron!

Tortyrredskapen (de ser faktiskt väldigt långa ut ur den här vinkeln he he)