Ja, det var det- tacksamt förutsägbart att kunna ägna morgonen åt exakt det jag ville- ett lite mer tekniskt dressyrpass i ridhuset utan störningar av diverse ”mupperier”.
 
Jag red skolor i trav och galopp och fick någon högersluta som kändes riktigt, riktigt fin, i vänsterslutorna är det fortfarande svårt att få till både böjning och tvärning samtidigt så mycket som egentligen krävs.
 
Öppnorna kändes bra liksom mina embryon till piruetter- än så länge går jag bara in på ganska stora volter med tagen bakdel och försöker minska volten lite och här gäller det att känna var gränserna går. Kräver jag för mycket vet jag sedan innan att det kan det bli ett avbrott till trav i bästa fall och hopp åt motsatt håll om det vill sig illa så man får smyga på kraven och vara väldigt lyhörd.
 
I dagsläget finns det heller ingen anledning att försöka rida ”riktiga” piruetter eller ens något åt det hållet- den svårighetsgraden får komma längre fram då jag ser tävlande på nivån där piruetter ingår väääääldigt långt fram i tiden. Sedan är det visst stärkande och bra om hästen KAN göra piruetter oavsett men som sagt, just nu får fokus ligga på andra saker.  
 
Pass som dagens är otroligt roliga tycker jag och jag hoppas att Kreon känner detsamma.
 
Jag klappar honom mycket, berömmer även med rösten och han känner rimligtvis av min glädje och att jag är lugn och avslappnad- allt det som jag också önskar åt det lilla djuret ALLTID.

När turen kom till Kreons motion hade jag inte samma tur som när jag gick på långpromenad med Soya.

Det började regna 5 minuter efter att jag hade lett ut Muppe från stallet och Mini fick finna sig i att bli lite blöt under ridpasset.

Efter gårdagens träning är jag ännu mer stärkt i att försöka hjälpa Kreon från marken där han i alla fall lyssnar på mig.

Min tanke är att, precis som det redan alltid är, hålla mig nära när Mini rider och handgripligen ingripa OM vi märker att han börjar stressa upp sig för mycket (vilket han oftast förvarnar om genom att piska argt med svansen).

Med ”ingripa” menar jag att jag kanske får gå fram och leda dom en stund tills djuret slappnar av- jag tror det kan hjälpa.

Idag red Mini i den ibland stressframkallande paddocken och det blev några tvärstopp men inga försök till stegringar och jag behövde inte hjälpa till.

När Kreon hade fått gå i ca 30 minuter och gjort ett bra jobb valde vi att skritta den korta sträcka som jag filmade igår och som jag i dagsläget bedömer som ”värst” om man sitter på.

Jag kan lätt rida där om jag har sällskap av någon annan ryttare och oftast nästan lika lätt om någon (det går bra med en främling) går bredvid och det var så vi gjorde idag- jag gick några meter före och Mini red bakom.

Som förväntat gick det helt okomplicerat och även om det känns som ett steg bakåt får jag sluta att rida där ensam och göra så här i stället tills Kreon blir mer säker.