Dagens (fasadkiss)fråga

Mycket har vi diskuterat men dock aldrig detta:))).

Men när jag gick till jobbet från bilen härom morgonen och bevittnade rastning av några hundar slog det mig: VARFÖR TILLÅTER MAN SOM HUNDÄGARE SIN HUND ATT KISSA MOT FASADER?!?!?!?

Är det för att man tycker att hus är ”allmän egendom” som det är ok att förstöra på detta vis eller tycker man inte att lite urin spelar någon roll?

Hade man som husägare tyckt att det var ok om andras hundar sprang och pissade mot ens egen fasad? Jag tror inte det.

Att sedan vuxna karlar kan ställa sig och göra detsamma, både i fyllan och villan och för övrigt gör mig bara så förbannad så det vill jag inte ens tänka på.

Ska du köpa häst- rid ut!

Igår diskuterade vi det här med att rida ut och jag skulle i det sammanhanget verkligen vilja rekommendera de som går i hästköpartankar att rida ut en tilltänkt häst innan man köper den.

Nu ska jag i ärlighetens namn säga att jag själv inte gjort det alla gånger då jag alltid köpt outbildade hästar som ibland inte ens VARIT uteridna men om en säljare PÅSTÅR att hästen är snäll att rida ut tycker jag absolut att man ska undersöka den saken själv.

Som jag redan varit lite inne på så kan man ha väldigt olika referesramar vad gäller ”snäll häst att rida ut” och det som jag tycker är en ”busig häst som behöver uppfostras” kanske någon annan bara tolkar som att hästen är ”glad och full av livslust- inget att bry sig om”.

Man har ju också olika tolerans mot hästar som ständigt taktar, är mycket svårare att rida i form utomhus, går fortare än man som ryttare egentligen önskar alla gånger (”springer”), bockar och brallar osv.

En annan faktor som verkligen kan ställa till bekymmer är att en del hästar ”läser” sina ryttare och genast utnyttjar om en hästägare är osäker och rädd.

Jag vet inte hur många gånger jag läst om nyblivna hästägare som efter bara några dagar inte kan rida (ut) på sin häst för att den är så istadig medan föregående ägare hävdar att hästen aaaaaaldrig gjort på detta vis.

Ibland är det kanske så att säljaren faktiskt LJUGER rent ut sagt men lika många gånger kan det absolut bero på att hästen utnyttjar den nya situationen och ”bär sig åt”.

Mera torsdag- trött!

Visst passar det bra med detta täcke i naturen :)?

Birgitta 12 år och Åsa 10 år säger att täcket är Soyas bröllopsklänning som hon har fått av sin man Trillik medan vuxen-Birgitta och dito Åsa konstaterar att Soya klär bra i Trilliks ”avlagda” täcke som Åsa har skänkt henne :)))!

Sommartiden har onekligen sina fördelar!

Tack vare att det numera är ljust till 20.00 och att jag kunde sluta tidigare på jobbet har jag både hunnit med en NN-träning därefter samt ett besök på Järavallen med Soya, Åsa, hennes 4 hundar och Karin med 5 galgos. Ett rejält gäng med andra ord.

Soya har verkligen funnit sin plats i flocken och morskat upp sig- hon är med i lekarna på ett mycket frimodigare sätt än när hon var yngre och mest var en ”betraktare” som liksom alltid höll sig lite vid sidan av de andra.

Nu kan hon vara den som springer i täten när någon hund lek-jagas och hon ser verkligen ut att njuta. Älskade hund!

Efter 2 timmar var jag ganska mätt på att gå faktiskt och nu ska det bli skönt att bara ta det lugnt.

Torsdag- träning med bonus

Oj vad fort tiden går!

Jag kan knappt fatta att det är snart 1 månad sedan NN var här sist men så har jag ju också haft fullt upp med att terapi-träna Kreon runt om i Skåne:).

Därför kändes det också lite ringrostigt idag eller….kanske inte ringrostigt egentligen utan mer som att vi inte hade utvecklats något sedan sist.

Men Kreon gick bra så egentligen kan jag inte klaga och som sagt finns det ju goda skäl till att jag prioriterat annat än att utveckla dressyrrörelserna bättre.

Det kändes faktiskt lite ovant att rida i ridhuset, jag är ju nästan aldrig där nu för tiden :).

Bonusen idag bestod i att delägaren till ”Archies ridskola” följde med NN och jag fick all uppdatering som jag kunde önska kring min gamla häst.

Allt är bra med honom och alla är såååå nöjda så det kunde inte vara bättre, jätteskönt!

När det är problem med att rida ut (eller annat)- vad gör man?

Eftersom jag numera har en häst som i alla fall jag anser inte är så pålitlig att rida ut har jag ägnat lite tid åt att fundera hur ANDRA ryttare väljer att lösa problem likt detta.Jag har nämligen insett att jag är långt ifrån ensam om att inte ha en ”snäll” häst vad gäller uteridning och vi kanske ska börja med att jag definiera vad JAG menar med ”snäll häst”.

För mig är en snäll uteridningshäst en häst som både ensam och i sällskap med andra går framåt utan tvekan i den gångart och det tempo ryttaren önskar. Hästen ska också lätt kunna förmås att gå fast den tvekar/ ser saker som den tittar till på och den får inte visa minsta tendens till att bocka, stegra, backa, kasta sig åt sidan och dylikt.

Med denna definition menar alltså jag att uppemot 50 % av de hästar som jag känt och känner till INTE är ”snälla” utifrån de frågor jag ställt till deras ägare eller sådant jag själv bevittnat genom åren- en ganska hög siffra men den står jag för.

Det intressanta tycker jag är hur de ”icke-snälla” hästarnas ägare har valt att se på ”problemet” och jag skriver problem inom citationstecken för det är faktiskt inte alltid som ägaren TYCKER att det är ett problem, något som behöver ”åtgärdas”.

Enligt min erfarenhet kan man alltså som ägare välja någon av dessa 3 approacher:

1. Man tycker (som jag) att det ÄR ett problem att hästen inte är så snäll som man önskar vid uteritt och försöker på olika sätt lösa detta. Genom ihärdighet, genom att ta hjälpa av andra, genom att locka och pocka, gå på hästen eller vad man nu hittar på.

2. Man tycker INTE att det är ett problem att hästen tex taktar ganska ofta när man vill skritta, att den inte vill gå på vissa ställen (då låter man helt enkelt bli att rida där), att hästen inte kan gå utan sällskap (man rider då aldrig ensam) att hästen sticker i galoppen (då galopperar man inte ute) osv. Man agerar alltså inte aktivt för att försöka förända hästens beteende utan konstaterar mer lakoniskt att ”så är det” och så är det inte mer med det.

3. Man väljer att aldrig rida ut hästen. Tro det eller ej men jag har stött på ett fåtal hästägare som valt det sistnämnda alternativet och antingen har då hästen inte blivit uteriden på flera år eller så har ägaren engagerat någon annan som vågat rida ut.

Ibland kanske man också får fråga sig om det är värt att ”ta fighten” eller om man hellre ska lägga ner projektet.

Jag hade tex en bekant som främst var dressyrintresserad men som dock också EGENTLIGEN ville småhoppa lite minihinder ”till husbehov”.

Hästen visade sig dock vara fullständigt tokig bara hon styrde emot ens det minsta lilla hinder, den sprang som en vettvilling och det blev dels farligt och dels verkade hästen inte finna det minsta lilla nöje i denna ”träning” utan blev tvärtom otroligt uppstressad trots ganska många tränings-försök.

Där sa jag faktiskt att jag personligen tyckte att ägaren skulle lägga ner ”hopp-projektet”, dels pga skaderisken men också för att hästen ju faktiskt inte var köpt för att hoppas med.

Själv skulle jag ju också kunna strunta i att rida ut Kreon- det hade varit att välja den enklaste vägen så klart men där känner jag att jag inte kan försvara ett ridliv enbart på ridbana och i ridhus även om andra kanske hade kunnat förlika sig med detta.

Onsdag- as good as it gets

3:e gången gillt- idag fick vi precis den träning jag önskat åt Kreon på ridskolan.

Ja, som rubriken säger kan jag nog inte ge Kreon en bättre form av träning än den han fick idag på ”min” ridskola, i alla fall om vi talar om träning i att umgås med andra hästar.

När jag kom in i ridhuset var jag ensam, efter 2 minuter kom ett ekipage till, efter ytterligare några minuter kom 2 till och efter en stund de sista 2.

Således var vi 6 ekipage som samsades i det stora ridhuset i ca 30 minuter och Kreon reagerade inte det minsta på något utan gjorde det jag ville att han skulle göra- vilket var nästan allt som vi tränar på när vi är ensamma också.

När det var dags för även ridskolan att komma och dela utrymmet med oss började Kreon smågnissla med tänderna så fort den första lektionshästen kom in- ett tecken på att han känner sig ”störd” och som jag hört flera gånger tidigare också i liknande situationer.

Men nu nöjde han sig med lite lätt gnisslande, fortsatte att gå trots att ridhuset vid det här laget måste ha bestått av i vart fall 15 hästar och accepterade att både trava och galoppera.

Att folk gick på läktaren var också superbra liksom att det bars fram hinder inför stundande hoppträning så det var verkligen ”fullt ös” om än väldigt kontrollerat.

Jag kände mig mycket nöjd när jag hoppade av och vad gäller ”efterarbetet” med att ta av utrustning, lasta i och lasta ur osv kan jag inte ha en snällare häst så just det momentet behärskar muppen till perfektion.

Fråga från en läsare om bett

En läsare är nyfiken på vad ni andra använder för bett och varför.

Brukar ni byta bett?

Själv använder jag ett tredelat bett till Kreon och det har jag gjort till de andra hästarna också.

Jag är inte så mycket för att experimentera numera, det gjorde jag så att det räckte och blev över med Decima, i ett (misslyckat) försök att lösa hennes tungfelsproblem.

Till henne provade jag tvådelat, tredelat, fasta ringar, syntetbett mm- skillnaden var alltid noll.

Heron hoppade jag på Pessoa-bett under en period då han drog mot hinderna vilket hjälpte jättebra varefter jag kunde årergå till ett vanligt bett igen.

Idag tror jag egentligen inte att en häst med ”normal mun” behöver alla de mängder av bett som kommit på marknaden men kanske är era erfarenheter annorlunda?

Dagens (hållbarhets)fråga

Härom dagen gjorde jag våfflor och först när jag skulle slänga paketet slog det mig att detta nog hade legat ganska länge i köksskåpet.

Jodå..när jag tittade efter var bäst före datumet för snart 2 år sedan (!), varken första eller sista gången DET händer i detta hushåll som inte är känt för att laga mat dagligen :).

Hur som helst…jag åt givetvis(?) våfflorna utan en ytterligare tanke på hållbarhetsfrågan och de var hur goda som helst.

Men jag vet att man resonerar väldigt olika när det gäller bäst-före-datum och när det är dags att slänga gammal/ utgången mat.

En del är nästan maniska och slänger maten typ dagen innan utgångsdatum till och med och andra, likt mig själv tar lite mer lättsamt på saken.

Sedan är det givetvis skillnad på exempelvis våffelsmet och färsk kyckling men över lag så tror jag att man hade kunnat äta mycket mer ganska långt efter att bäst-före-datumet passerat.

Ha ha..minns att vi på förra jobbet ibland hade ”Lätta” eller om det var ”Lätt och lagom” på mackorna typ 1 månad efter utgångsdatum och vi lever alla än :)!

Hur resonerar ni- både vad gäller er själva och djuren?

Skulle ni tex kunna köpa torrfoder till er hund som gått ut i datum månaden innan?

Skulle ni köpa sedan 1 månad utgånget lucern till hästen?

Och er egen mathållning- baseras den på era egna smak-sinnen eller följer ni blint rekommendationerna på förpackningarna?