Skrivet

Dagens (puts)fråga

Häromdagen när jag plockade jag fram mitt minst sagt styva kandar (som hängt oanvänt i ett halvår) mindes jag nostalgiskt hur jag och mina hästskötarvänner smorde lektionshästarna träns på stenåldern.
 
Då var det inte tal om något annat än att plocka ner tränsen i alla sina beståndsdelar för att därefter fetta in alltihop med det där gräsliga Ko-Cho-line-fettet (minns ni det?).
 
Och jag insåg att det är åratal sedan jag ens plockade isär ett träns.
 
Dagens samvetsfråga: hur gör ni? Plockar ni isär träns och kandar? Tar ni loss stigläderna när ni putsar sadeln?
 
Birgitta som utger sig vara ganska pedantisk…harkel… måste här svara NEJ och NEJ.
 
Why?
 
Tja…tycker faktiskt inte att det behövs…och så är det TRÅKIGT:))).

Skrivet

Torsdag- termobyxan rules!

 
Åhhh vad jag tycker om mina termobyxor och åhhh vad jag ångrar att jag inte köpte fler par- nu är det för sent!
 
Nuvarande brallor inköptes på en out-let för ynka 150 kronor och de har visat sig vara hur bra som helst.
 
Dels har de dragkedjor i sidorna och kan således tas av från hästryggen och dels är de långt smidigare än ”rid-termobyxor”.
 
De sistnämna har jag haft några par av och de har alla varit styva och klumpiga och även om man har kunnat rida ut i dom så skulle de ha varit värdelösa vid dressyrträning då i alla fall jag tyckte att det kändes som att man satt både högt ovanför hästen och inte riktigt nådde runt den i dessa.
 
Nu har jag ridit flera ridhuspass i mina smidiga benkläder och sluppit komma som en istapp till jobbet.
 
Idag blev det ungefär samma jobb som i måndags och med nästan lika fin känsla.
 
Jag försöker nu att ännu mer aktivt arbeta med tempoväxlingar i traven i syfte att i förlängningen få lite bättre kadens och ”sitta-på-bakbenen-känsla”.    
 
Jag märker att jag har nytta av Kreons känslighet som efter en stunds ridning kan kanaliseras i bättre och bättre tramp-försök men misstänker samtidigt att för mycket arbete med detta kan straffa sig på tävlingsbanan innan Kreon är helt avslappnad där- då finns risken att han börjar takta i skritten, smågaloppera i traven osv eftersom han där reagerar extra mycket på minsta lilla rörelse från min sida.

Skrivet

Long time no hear- om gnäggande hästar

Oj vad varm om hjärtat jag blev häromdagen.

När jag kom in i vårt pyttestall och närmade mig Kreons box möttes jag av en GNÄGGNING, den första någonsin!

Visst har spindel-Muppen gnäggat även tidigare men på ett sådant sätt att det inte räknas tycker jag :))), tex om det har ösregnat när han har stått i hagen och jag kommit för att ta in en dyngsur häst som VERKLIGEN har velat gå in eller när jag kommer med morgonhavren.

Denna gnäggning verkade mer komma från hjärtat och utan ”baktankar” så att säga och då slog det mig att det var flera år sedan jag möttes av detta välljud.

Archie, hur tillgiven jag än tyckte att han var gnäggade ALDRIG och då ägde jag ändå honom i lite drygt 5 år.

De 2 hästarna innan honom var däremot hans raka motsatser:

Bara Décima SÅG mig utstrålade hon en sådan lycka om jag ska förmänskliga henne- jag har faktiskt aldrig känt mig så älskad/ dyrkad av en häst som av henne.

Visst tyckte hon om ALLA människor (sina artfränder kunde hon både ha och mista, helst mista om man ska vara ärlig) men med mig var det verkligen något speciellt.

Det var som om allt annat upphörde att existera när jag var i hennes närhet- väldigt smickrande för mitt ego måste jag tillstå :))).

Även Heron tyckte om att höra ”his masters voice”, varje dag ”gnägg-skrek” han i högan sky när jag kom.

Det kunde till och med räcka att han bara HÖRDE min röst i andra delen av ridskolans MYCKET stora stall så skrek han efter mig och jag fick ibland viska med folk just för att han inte skulle höra mig och börja gapa.

Tack och lov gjorde han detta bara första gången han såg mig varje dag- sedan var han tyst vilket nog var skönt för allas våra öron.

Vi får väl se i vilken riktning Muppe utvecklar sig- jag ser inget självändamål i om/ att han gnäggar eller ej, Archie gjorde det som sagt aldrig och jag kände mig inte mindre omtyckt av honom för det.

Att stå och locka och pocka med godis som jag sett vissa göra för att försöka locka fram en gnäggning skulle aldrig falla mig in- det skulle inte kännas ärligt menat utan bara som någon form av inlärning och det är jag inte alls ute efter.

Men visst är det trevligt att mötas av en glädjegnäggning…det ska inte förnekas!

Skrivet

Onsdag- långt om löshoppning


Längdhopp

När jag slog upp ögonen i morse var det till ett dånande ljud från häftiga vindar utomhus och jag insåg att jag skulle få revidera morgonens plan: ett dressyrpass i ridhuset.

Vis av vad som hände sist jag dumdristigt ville rida trots att ridhusväggarna skallrade (JAG RAMLADE AV!!!!!) ändrade jag om i schemat så att Kreon fick löshoppa idag i stället för imorgon- bättre att ta det säkra före det osäkra!

Hoppningen gick, som vanligt höll jag på att säga, utmärkt och jag kan nu följa det schema jag brukar försöka hålla mig till med löshoppningsvana hästar.

Jag börjar med att longera i trav för att mjuka upp hästen och tar eventuellt lite galopp på lina också.

När det sedan är dags att hoppa börjar jag med en vanlig oxer som jag höjer tills önskad höjd uppnåtts (brukar ta kanske 5-6 språng). På denna ”max-höjd” (någonstans mellan 120 och 140 beroende på hur skicklig hästen är) får hästen hoppa 2 språng och därefter sänker men breddar jag oxern ganska rejält.

Breddhindret hoppas kanske 3-4 språng med eventuellt ytterligare en breddning emellan och när detta hinder hoppats så är det dags att avsluta med ett räcke som också får hoppas 2-3 gången, sista språnget eventuellt ganska lågt så att hästen får känna att det är väldigt lätt.

Efter ca 10-12 språng (färre om hästen hoppat utan att riva och allt gått lätt) är löshoppningen avklarad.

Idag slog det mig förresten hur olika mina hästar hoppat trots att de alla haft väldigt lätt för löshoppningen.

Heron var den store spexaren! Han var alltid väldigt ”full of himself” med ett självförtroende på absolut topp.

Han rev i princip aldrig och de få gånger han gjorde det såg det ut som att han blev jättearg på sina egna ben typ ”jäkla ben….DET var inte bra gjort- gör inte om det”.

Han kunde också göra hoppningen svårare än vad den behövde vara genom att inte hoppa rakt mot hinderna utan liksom spexa innan och jag lovar….kunde han tala hade han säkert sagt något i stil med ”Hah…nu trodde du inte att jag skulle klara det…men du…du kan sätta en bindel för mina ögon…jag kommer att flyga över ändå”.

Det var rena showen att titta på honom….han tyckte verkligen att det var roligt även om jag hade hjärtat i halsgropen ibland vid hans värsta spex.

Décima var också ett välhoppande djur men till skillnad från då man red henne blev hon fullständigt SJÖVILD när hon skulle hoppa.

Hon rusade runt manegen som en furie och av rädsla för att hon skulle skada sig fick vi alltid leda henne och bara släppa ett fåtal galoppsprång innan själva hinderna.

Archie, som liksom sina föregångare även han blev lovande hopphäst på kvalitets (!) var mycket mer ”städad”- han gjorde det han skulle ”by the book” och utan något drama.

Och så Kreon då…hitills tycker jag att han hoppar lätt och bra men jag anar att han skulle kunna göra det ÄNNU bättre om han bara la manken (ordvits) till.

Kommer han fel på hinderna rättar han lätt till det och tar sig över men jag saknar det där 100%-iga engagemanget.

För honom är hoppningen ingen utmaning men inte heller något han vill visa upp sig i-gissar jag:))).

Skrivet

Uppssss….katter kan (tydligen) vara farliga djur!

En kollega blev nyligen under ett veterinärbesök med sin vanligtvis snälla katt biten i handen.

Tydligen har katter en massa otäcka bakterier i gapet för kollegans hand svullnade upp rejält och för att göra en lång historia kort blev det både någon dag på sjukhus, starka mediciner och sjukgymnast då handens senor och leder påverkats av infektionen. Sjukskrivning i flera veckor!

Fick mig en liten tankeställare; jag som kör fram nävarna till vilt främmande katter….borde kanske bli mer försiktig?

Skrivet

Tips: så får du hästen att äta längre och dricka mer

Idag skulle jag vilja dela med mig av ett tips som jag har anammat sedan flera år tillbaka och som jag tycker fungerar bra.

Jag gissar att vi är många som gärna vill förlänga hästens ÄT-TID utan att den för den sakens skull sväller upp till en ballong och ju längre tid hästen äter desto kortare tid är den om inte annat uttråkad utan håller sig tvärtom sysselsatt.

Jag gör som så att jag vattnar allt Kreons kraftfoder och 2 av de 3 målen ger jag med betfor utblandat i några liter vatten.

Betfor kan man ju spä ut nästan hur mycket man vill höll jag på att säga och dessutom är det i mina ögon inte ett ”godis-foder” utan faktiskt nyttigt även om många verkar rädda för att ge mer än någon deciliter (uppblött) per dag.

Så Kreon står och slabbar med sitt kraftfoder och lucern bra mycket längre än om jag hade gett det torrt trots att havremängden numera är obefintlig (ca 1 kg uppdelat på 3 givor) och samtidigt får han i sig VÄTSKA. De kanske 3-4 litrarna vatten han får extra på detta vis inbillar jag mig i alla fall kan göra skillnad om han av någon anledning skulle dricka dåligt i övrigt (pga en tillfälligt frusen vattenkopp tex) och jag ser ingen skada i att fodra på detta vis-tvärtom.

Skrivet

Tisdag- vilken skillnad!

Snacka om temperaturskillnad; igår morse minus 12, idag minus 1!

Men inte mig emot, på eftermiddagen var det till och med en ynka plusgrad och jag lät Soya springa utan täcke en kort stund, för första gången på många veckor.

Kreon slipper inte sitt täcke, vad han däremot ”slapp” var att bli riden eftersom det var hans SLAPPA vilodag :).