Eftersom jag misslyckades i mina försök att få sällskap i ridhuset igår blev jag väldigt glad när jag idag räknade till 4 hela ekipage när jag äntrade ridhuset.

Men tro det eller ej….redan medan jag var i färd med att sitta upp gav sig allihopa av, samtidigt, och kvar blev bara Muppe och jag, lika förvånade båda två tror jag.

Ja, så gick det med den gruppträningen :)!

I stället fortsatte jag mitt arbete med övergångar mellan galopp och skritt och nu har Kreon börjat variera sig genom att antingen göra dom mycket bra eller mycket dåligt. Dåligt = hoppar iväg, kanske i fel galopp lite lagom ouppfostrat och som om han var full av överskottsenergi, bra= sätter sig mjukt på bakbenen och fattar en ”ljudlös” galopp.

Vi får väl se vad det blir av detta, förhoppningsvis förstår Kreon skillnaden mellan en ”medgående” ryttare som berömmer mycket och en som ger honom arga skänklar när han försöker att hoppa iväg i cirkusgalopp.

Och med lagen om alltings djävlighet sätter jag mååånga pengar på att ridhuset kommer att vimla av folk imorgon för då VILL jag ha lugn och ro- mer om detta tomorrow!

Idag känns det verkligen som om det är söndag och dagen har också fördrivits så som denna dag ofta fördrivs.

Morgonen inleddes med att jag åkte till stallet för att tillsammans med en annan tjej och stallägarna ta hand om hagutsläppet- intresset för att hjälpa till på vår anläggning är minst sagt obefintligt- mer om detta i separat inlägg i veckan.

Hemma blev det storstädning- det behöver ju göras ibland men tar tack och lov inte så lång tid eftersom ingen i vår familj är speciellt stökig av sig.

På eftermiddagen var det dags för ett pass i ridhuset och bara för att jag VILLE ha sällskap fick jag givetvis rida där mol allena.

Med Archie slog det aldrig fel; de gånger jag slutade tidigare på jobbet för att få rida i ridhuset i lugn och ro så dök det som ett brev på posten upp alla möjliga ryttare som ville rida, tömköra, hoppa och longera- helst allt på en och samma gång.

Men idag fick jag alltså rida solo- synd eftersom Kreon behöver träna på att gå med andra hästar innan han börjar tävla på allvar.

Annars gick passet ungefär så som det brukar- tjatar inte mer om det idag.

Nu väntar hämtning av lite restaurangmat och sedan ska jag nog ägna lite tid åt en ny bok- hann läsa ut 2 andra sedan i fredag men har en kvar att sätta tänderna i.

För övrigt var det + 9 grader klockan 7 i morse- helt otroligt tycker jag!

Nu när lilla Kitty inte längre finns ska jag ägna mina omsorger åt Fulkattens unge som jag sedan tidigare döpt till Gullis. Idag slog det mig att den i logikens namn borde heta GULKATTEN….Gulkatten och Fulkatten…ni fattar va´? Skämt å sido…det får nog bli Gullis även framöver.

Och en bra sak förde Kitty med sig; eftersom hon var så otroligt tillgiven så har även Gullis slutligen fattat att människor inte är farliga- han såg att det lönade sig för Kitty att vara snäll- hon fick mer godsaker än han. Från början sprang han iväg helt hysteriskt bara man närmade sig men nu kan man bära omkring på honom, klappa honom och kela med honom, EXAKT som med Kitty.

På tal om inlägget om märken på utrustningen passade jag idag också på att verkligen TITTA på mina saker :). Tränset har bara ett pyttemärke så det är absolut godkänt och sadeln har ovanstående prägling som ärligt talat hade kunnat misstas för några rispor på håll- om man ens ser märket när man sitter i sadeln. Oavsett vilket går det ju lätt att tejpa över.

Eftersom jag hade en så härlig uteritt med Kreon igår och eftersom vädret blev nästan lika fint efter lunch idag tänkte jag mig en repris av gårdagen.

Men det var JAG det….Kreon var av en avvikande åsikt och tyckte inte ens att vi skulle lämna stallplanen?!?!

Kanske saknade han de säkerligen lösgörande snurrningarna men dom fick han snabbt återuppleva bekantskapen med kan jag säga.

Låt mig även säga att Mupp-mannen kan vara mycket tacksam över sin o-ömma bak; hade han valt att pröva mitt tålamod på detta vis för 20 år sedan så kan jag garantera att han hade fått smaka på spöet rejält- vare sig det hade hjälpt eller inte.

Nu rider jag inte ens med spö och nöjer mig med att KOKA inombords- jag ”vet” ju vad som komma skall efter dessa konster; när vi väl är förbi allt som Kreon ska ifrågasätta så går han som ett underbart urverk, lätt på tygeln, tuggar fint på bettet och man vill aldrig sluta rida.

Så blev det även idag och jag vågade mig på att rida längre bort än jag någonsin varit hittills (för er som känner till området; till bron vid Torreberga gods som man måste över för att komma till lite klätterbackar) och det gick hur bra som helst.

Tränade även på att rida IGENOM stora vattenpölar; Kreon, liksom mina andra tidigare hästar gör allt för att rida förbi dom men jag fick honom att förstå at man även kan rida i vatten utan att världen rasar.

Pratade med en stallkamrat som så att säga följt oss ”hela vägen”, ända sedan Kreon kom till NN (där stallkamraten precis gjorde sin sommarpraktik och också fick rida på Kreon som hon tyckte om) och berättade hur otroligt mycket jag tycker om den ibland tålamodsprövande muppen. Först då avslöjade kamraten att hon vid ett tillfälle faktiskt ramlade av Kreon och även om det inte var det minsta dramatiskt och hon varken slog sig eller tvekade att rida igen så kände jag mig väldigt glad att hon inte berättade detta förrän nu- många månader senare. DÅ hade jag nog dött av skräck och tänkt ”Nej usch, en sådan otäck häst vågar jag inte köpa” ha ha!

Julafton eller ej- jag har haft en underbar lördag, dvs ungefär lika bra som denna helgdag brukar vara.

Inledde med att åka till stallet och släppa ut Kreon i regn och + 5 grader- ingen julstämning där inte :).

När stallfixet var avklarat körde Soyis och jag vidare till Dalby där Åsa, Robban och Soyas boyfriends mötte upp.

Visst blev vi alla tämligen blöta efter 1,5 timmes vandringar upp och ner i den kuperande naturen men hundarna måste ju rastas oavsett och att då ha trevligt sällskap underlättar ungefär en miljon gånger tycker både jag och Åsa.

Inte långt efter att jag kommit hem och stoppat allt det våta i tvättmaskinen kom solen fram och lyser än trots att klockan är över tre.

Även Kreon och jag har haft en härlig tur i naturen och den lilla muppen bestämde sig nog för att ge sin ägare en trevlig julklapp: jag har inte behövt att snurra honom en enda gång under den 65 minuter långa ritten. Det blev till och med lite galopp (de´ni!) och om jag någon gång får frågan hur jag lärde Kreon att galoppera i den mest samlade galopp ni någonsin kan tänka er så vet jag vad jag ska svara: ”det var när jag var en fegis-ryttare och inte VÅGADE galoppera fortare än så utomhus”.

Trots att det är julafton var det massor av bilar som var ute och körde på landsbygden, väldigt förvånande och jag är glad att just bilar verkar vara det som Kreon är minst rädd för av allt. Tvärtom kan han mycket väl ta rygg på och ”följa efter” bilar förbi saker han tvekar att passera, rolig gosse…

Efter ännu en promenad med Soya är min plan nu att bara ta det lugnt resten av dagen och hoppas att solen gör oss sällskap även imorgon.