LA-debuten avklarad!

Idag lyckades jag genomföra 2 starter med Archie hos Viarps Kör och Ridklubb!

Jag använder orden ”lyckades genomföra” för jag var in i det sista osäker på om jag över huvud taget skulle kunna ta mig till tävlingsplatsen.

Igår kväll varnade man på tv för hårda vindar och stora snömängder och jag har redan vid ett annat tillfälle (med Décima) lyckats med konststycket att fastna i en snödriva hos just Viarps Kör och Ridklubb (då fick en hästbuss dra loss oss).

På grund av vädervarningen var många ekipage strukna idag (säkert 10 per klass) men det blev ändå närmare 30 startande i LB:1 och 20 i LA:1.

I stället för snö kom det litervis med regn under dagen; det regnade i vart fall från 05.00 då jag steg upp och till 19.00 då jag var utomhus sista gången. Och nu (klockan 21.00) regnar det igen!

Men som sagt: jag kom iväg till tävlingen och jag var lika nöjd som vanligt efteråt.

I LB:1 blev Archie 3:a, överlägsen vinnare där var Sandra Sterntorp på en otroligt fin 5 åring som det viskades om skulle delta i årgångschampionatet. Hästen var snygg och rörde sig mycket bra så för min del (dvs ur konkurrenssynpunkt) vill jag se så lite av den som möjligt framöver :=).

Idag var det ju Archies och min debut i LA:1 och otroligt nog fick vi exakt den procentsats jag hoppades på (63%).
Jag tycker att Archie fullföljde programmet fullt godkänt och utan någon egentlig miss och det kändes inte som att jag hade utsatt honom för något han inte var färdig för.

Däremot kunde jag kanske ha övat på 10-meters volter i galopp NÅGON GÅNG i hans liv innan vår debut :=)!!!!

Jag tittade igenom LA:1 programmet för flera veckor sedan för första gången men glömde sedan bort att det ingick 10-meters volter i galopp (den förvända galoppen mindes jag).

När jag sedan ”fingranskade” programmet i förrgår-kväll insåg jag att volterna ingick men då var det så dags. Archie hade vilodag igår så på framridningen idag var det dags att introducera dessa för honom. Slarvigt….slarvigt….av ryttaren….men vi redde ut även detta. Volterna blev helt ok och hade förmodligen inte blivit mycket bättre även om vi hade övat mycket mer.

I LA:1 var 6 ekipage placerade och Archie blev 8:a. På sätt och vis var det nästan ”tur” att vi inte blev placerade, 10 placeringar på 14 starter har verkligen skämt bort mig och det är dags att inse att man inte alltid kan komma hem med rosetter. Detta har jag i och för sig ALLTID vetat men det är lika bra att klargöra detta faktum även för min man (som inte kan något om hästar) eftersom han nu förväntar sig höga placeringar i alla starter och tycks tro att det bara är för mig och Arch att åka och kvittera ut våra priser :=). Jaa…..om det vore så väl :=)!

Tillbakablickar: Heron i trafiken

Jag har vid 2 tillfällen fått göra ”ofrivilliga urlastningar” på Skånes vägar och som vanligt var det Heron som var inblandad båda gångerna.

Första gången detta hände hade jag varit och hopptävlat med Heron som då var 5 år gammal.

Då vi endast var några kilometer hemifrån (vid SEGE-karusellen strax innan IKEA) började det plötsligt att ryka från min gamla Volvos motorhuv och jag såg ingen annan lösning än att stanna bilen vid vägkanten trots att vi alltså befann oss på en motorväg.Det visade sig vara läckage i kylaren och jag lyckades inte starta bilen trots flera försök.

Eftersom detta var långt innan mobiltelefonernas tid var det inte bara att grabba tag i luren och ringa efter hjälp utan jag fick vandra bort till ett närliggande hotell medan min hästskötare stannade kvar hos Heron.

Jag provade att ringa flera personer, däribland mina föräldrar innan jag slutligen fick tag på en kille i stallet som lovade att komma och hämta oss.Han kom också mycket riktigt snabbt och sedan var det ”bara” till att lasta ur Heron på motorvägen, koppla över släpet till kompisens bil, lasta in Heron igen och köra hem.

Gissa om jag var tacksam över en snäll och lättlastad häst! Någon hjälp från mina medtrafikanter fick jag i alla fall inte då alla körde som galningar och inte verkade ha en tanke på att sakta in trots att de såg en häst vid vägkanten. Jag var livrädd för vad som skulle kunna hända om Heron fick panik men tack och lov var han sitt vanliga, medgörliga jag och stod lugnt och stilla tills vi kunde köra igen. Att han fick beta lite avgas-gräs hjälpte säkert också till att hålla honom på gott humör.

Andra gången jag tvingades lasta ut Heron var flera år senare. på en 70-väg vid Genarp, på väg till en dressyrträning.

Det hade börjat snöa lite lätt när jag körde från stallet men eftersom jag bara hade ca 30 minuters körning till träningen och eftersom snöfallet inte verkade så besvärligt trodde jag inte att det skulle var några problem att köra.

Och det var det inte heller tills jag kom till en backe som förvisso inte var speciellt brant men däremot ganska lång. Bilen gick långsammare och långsammare i den tilltagande snön och till slut stanande den helt. Jag stod då mitt i backen utan möjlighet att varken komma framåt eller att vända runt och det var bara till att stanna, dra åt alla bromsar och lasta ur.

Denna gången var jag ensam och jag var ganska skakig då jag tränsade och ledde ut Heron på vägen. Snön yrde vid det här laget rätt rejält, det var svinkallt och jag hade några kilometers promenad framför mig.

Bilar passerade utan ansats till att stanna så det var bara till att lämna bil och släp mitt på vägen och börja vandringen mot träningsstället.Efter att ha pulsat runt i snön en bra stund, jätteanfådd och med smärta i lungorna efter all kall luft jag andats in nådde jag slutligen stallet och kunde ställa in Heron i en tom box.

Min dåvarande tränare körde tillbaka mig till min bil och släp och jag lyckade efter vad som kändes som en evighet att få upp ekipaget för backen, meter för meter och med sladdar hit och dit i snön. Jag var genomsvettig av anspänningen men genomförde otroligt nog träningen, lastade och lyckades köra hem eftersom det hade slutat snöa.

Jag minns att tränaren gav mig RABATT på träningen, till och med denna person som ALDRIG visade några känslor var full av beundran över min bedrift att både vandra så långt med hästen och sedan få loss bilen!

Innan denna incident var jag ganska dumdristig och gav mig ut i alla sorters väder men händelsen botade mig ganska rejält och jag är sedan dess mycket mer försiktig innan jag ger mig ut på vägarna.

Tillbakablickar: vita ridbyxor blir röda (och bruna)!

Flera år efter incidenten med ridbyxorna som blev gröna var det dags för dom att stifta bekantsakap med en ny kulör. Denna gången blev byxorna RÖDA och till viss del även bruna!

Jag hade under flera år problem med att hitta en sadel som passade Décima som hade ett mycket svårt sadelläge. Jag skulle kunna skriva 100 blogginlägg om bara DET bekymret och hur jag på olika sätt försökte att lösa problemet.

Under sadelletandets gång fick jag givetvis prova och låna mängder av sadlar och en av sadlarna var min dåvarande tränares exklusiva Cobra-sadel, speciellt gjord till tränaren.Jag provade sadeln hemma och trodde att jag skulle dö. Jag fick skavsår både här och där av sadeln, den var allmänt obekväm och jag hade jättesvårt att sitta bra i den men eftersom den passade Décima relativt bra valde jag att uthärda mina egna plågor och försöka att använda den.

Någon dag efter provridningen skulle jag åka och tävla och jag tog då Cobra-sadeln med mig. Sadeln var gjord av ett mycket speciellt vinrödaktigt läder som verkade väldigt känsligt och eftersom sadeln var i mer eller mindre nyskick kände jag att jag verkligen skulle vara tvungen att vara extremt försiktig då jag använde den.

Jag hann inte mer än komma till tävlingsplatsen förrän himlen öppnade sig och regnet formligen vräkte ner. Jag hoppades in i det sista att det skulle sluta innan jag var tvungen att sitta upp men alla önskningar var förgäves.

Jag försökte skydda både sadel och ridbyxor på olika vis men till slut var jag ändå tvungen att ta av överdragsbyxorna och efter en stund utan dom visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.Inte nog med att tränarens sadel var dyngsur; mina VITA rydbyxor var RÖDA!!!! Det såg ut som om jag hade råkat ut för någon form av olycka. Ja herregud vilken syn!

Efter avslutad tävling klafsade jag tillbaka till min bil och transport, bara för att konstatera att bilen efter allt regnande var väl förankrad i dyn och vägrade att röra sig en milimeter.

Som så ofta var jag ensam och fick ragga upp en man som jag bad hålla Décima medan jag förökte få loss släpet utan henne i.Efter ett tag fick bilen fäste och jag kunde flytta både den och transporten till torrare mark.

Jag kände mig rätt så stressad eftersom jag bett en vilt främmande person hålla hästen och jag visste inte huruvida han hade andra åtaganden som han ville sätta igång med.Jag sprang därför iväg mot hästen i leran och ni kan ju gissa vad som hände?Som i den bästa komedi halkade jag och ramlade raklång i leran!!!!Det måste ha sett hur kul ut som helst men jag kunde givetvis hålla mig för skratt. Jag var nu iförd genomblöta, leriga, bruna och röda ridbyxor och mina händer såg ut som om de deltagit i en gyttjebrottning. Skoj!

Jag tackade generat mannen som hållit Décima, lastade in hästen och FLÖG in i min bil under förhoppningen att inte alltför många bevittnat min komiska närkontakt med leran.

Otroligt nog lyckades jag även denna gången at återställa ridbyxorna till dess ursprungliga färg och fick på köpet ytterligare ett komiskt minne för livet.

Dagens träning + ny toalett

Även denna träning ägnades åt de moment som ingår i LA:1 programmet som jag ska rida på fredag: skänkelvikning, ryggning, förvänd galopp osv.
Vi tränade även på travökningar, avbrott till skritt från galopp, början till bakdelsvändningar mm.

Idag var Archie på sitt mest samarbetsvilliga humör och gjorde vissa av momenten otroligt bra, bla ryggningen så som den görs i LA:1. Gör han den lika bra på fredag lär han få minst en 8:a på den. Skänkelvikningen för höger skänkel var däremot inte så himla bra, den för vänster var bättre och den förvända galoppen var som vanligt ypperlig liksom flera av halterna.

Det ska verkligen bli spännande att se hur vi får ihop programmet på fredag.

Efter träningen var Archie som vanligt pigg och glad och utan en svettdroppe. När jag ställde in honom i boxen medan jag stuvade in hans utrustning i mina skåp såg han sin chans att smita ut genom den inte helt stängda dörren och gick för en gångs skull ända ut på gödselstacken. Annars brukar han nöja sig med att nosa på grannhästarna eller kanske gå in i en tom box om tillfälle ges.
Nu vandrade han som sagt ut på gödselstacken, gick några varv, stälde sig sedan på toppen av gödselberget (som var täckt med snö) och bajsade!

Det såg jättekul ut och det var verkligen synd att jag inte hade en kamera för att föreviga hans nyfunna toalett!

Tillbakablickar: vita ridbyxor blir gröna

Vid ett tillfälle då jag hade varit och tävlat med Heron och var på väg hem fastnade vi i en av de längsta bilköer jag varit med om.Vi befann oss då ganska nära Lundåkrabygdens ryttarförening, på motorvägen mellan Malmö och Landskrona.

Vi stod stilla i vad som kändes som en evighet och till slut tröt mitt tålamod och jag klev ur bilen för att försöka utröna vad som hade hänt.
Jag fick snabbt klart för mig att det som orsakade stoppet var en lösspringade häst som rymt från en hage och som nu sprang omkring lite hur som helst på motorvägen.

Oturligt nog hade jag varken någon havrespann eller extra grimma med mig men jag bestämde mig snabbt för att försöka hjälpa till med infångandet av djuret, något flera personer redan höll på med.

Den stygga hästen sprang ganska snart ut på en jätte-åker, POTATIS-åker skulle det visa sig. Jag och flera med mig sprang efter, ner i den gyttjiga åkern och efter hästen.
Jag var flera gånger mycket nära att fånga hästen men precis när jag skulle grabba tag i dess man så stack den iväg.

Eftersom hästen nu inte längre var på motorvägen beslutade man sig för att släppa på trafiken igen och jag som själv hade en häst som behövde komma hem efter en lång tävlingsdag beslutade mig för att sluta spela hjälte och överlåta jagandet åt övriga hugade jägare.

Inte förrän jag kom upp på vägen igen märkte jag att jag inte längre hade vita ridbyxor på mig. Jag var nu iförd GRÖNA dito!!!!

Att springa omkring bland blöt potatisblast utan att detta skulle synas på ridbyxorna var en naiv tanke och ärligt talat hade jag inte ens en tanke på att försöka skydda kläderna medan jag lekte häst-jägare.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna rengöra mina byxor från potatis-blastens efterverkningar men otroligt nog lyckades det.

Och dagen därpå läste jag i tidningen att häst-kräket var lyckligt infångat!

Om några dagar ska jag berätta om hur ridbyxorna något år senare fick ännu en ny kulör. DET är en mycket roligare historia än denna!

Min tränare Birgitta


Artikeln ovan handlar om min dressyrtränare Birgitta och publicerades i Ridsport år 2004. Jag har tyvärr fått scanna in den i 2 delar så den är mycket svår att läsa ordentligt.

Jag har nu tränat för Birgitta i ca 4 år. Jag är mycket nöjd med hennes sätt att undervisa och med det faktum att hon kommer till mig (dvs till ridskolan) på tider då de flesta tränarna fortfarande ligger i sängen och sover :=).

Det är inte bara till att ta dit en tränare när man står uppstallad på en stor ridskola där ridhusen är uppbokade under många av dygnets timmar och att slippa köra iväg med hästen är mycket värt för mig. Dels sparar jag mycket tid och en del ”bök” men det är ju inte heller gratis att träna på andras anläggningar.

Jag tränar 45-60 minuter och betalar för detta 350:–.

Jag hörde talas om Birgitta genom flera av mina tävlingskonkurrenter på den tiden då jag ägde Décima. Birgittas elever var ofta placerade i de klasser där jag deltog.

Jag hade under en period hjälp av en duktig dressyrryttare, Peter, som hjälpte mig att befästa galoppombytena på Décima. Även Peter tränade för Birgitta och var mycket nöjd och det blev till slut hans omdöme om henne som avgjorde saken. Jag har aldrig ångrat mig!

Tillbakablickar: mina tidigare dressyrtränare

Jag har aldrig varit en ombytlig person eller gillat större förändringar vilket bland annat återspeglas i mina val av tränare. Jag har varit en trogen elev…..

Den första tränaren jag började rida regelbundet för hade jag i nästan 10 år och frågan är om jag fortfarande inte hade ridit för henne om inte en (med facit i hand) onödig ordväxling hade avslutat vårt samarbete.Jag kände mig orättvist utskälld vid en träning och valde att inte höra av mig till tränaren efter detta. Hon hörde inte heller av sig för att be om ursäkt eller fråga vad som hänt och på så vis upphörde träningen.

Jag fick långt i efterhand (något år senare) höra att det var en sorglig familjeangelägenhet som gjort att tränaren, fullständigt olikt sig, tappade humöret. Hade jag vetat detta när det hände hade historien kanske slutat annorlunda? Jag har träffat denna tränare flera gånger efter detta och det är numera ”no hard feelings” mellan oss.

Denna tränare skulle jag än idag rekommendera, dels för att hon alltid var postitiv och bra att träna för och dels för att hon själv tävlar och har ridit fram flera hästar till svår dressyr, dvs vet hur man utbildar hästar väl.

Min andra tränare stod jag ut med i ungefär lika lång tid som jag hade den första tränaren. Jag använder uttrycket ”stod ut med” eftersom denna tränares personkemi egentligen aldrig stämde överens med min egen.

Jag brukade skoja om denna tränare och säga att jag inte trodde att det fanns NÅGONTING som kunde beröra henne.Om jag så hade kommit till en träning och påstått att jag hade placerat mig i SVÅR dressyr (trots att jag nästan aldrig lyckades med det ens i medelsvår) så tror jag bara att hon hade sagt med fullständigt neutral röst ”jaha, det var ju roligt. Då kan du rida ut på fyrkantsspåret och rida skänkelvikning”. End of discussion typ…

Jag tycker förvisso inte att en dressyrträning är att jämställa med exempelvis ett kafferep och ett visst mått av allvar ska det så klart råda men man måste också, tycker jag, kunna skoja och skratta tillsammans, i alla fall efter så många år.

Droppen som avslutade mina träningar kom när jag upplevde att tränaren började sätta i system att komma för sent till träningarna men sedan ändå valde att avsluta på utsatt tid. Jag betalade dock närmare 400:– för träningen (inklusive ridhushyra) och att då rida i, som det blev ibland, 30-35 minuter kändes inte OK. Visst kan man avsluta en 45-minuters träning i förtid IBLAND och OM hästen går särskilt bra eller har gjort något ansträngande men det var inte så jag upplevde det utan jag kände mig till slut enbart utnyttjad.

Detta är så klart min subjektiva upplevelse av det inträffade och jag valde att inte heller konfrontera tränaren utan återupptog helt sonika inte träningen efter en skadeperiod som Décima hade.

Tillbakablickar: Blod, svett och….urin! (Eller: en seglivad blus)

Alla har väl hört talas om uttrycket ”blod, svett och tårar”.

Vad gäller mitt hästägande har detta inte bara präglats av ovanstående kroppsvätskor utan faktiskt också av kiss, HÄST-KISS!

Den händelse jag tänker på utspelade sig en varm sommardag, samma dag som Heron och jag hade återvänt till stallet från en tävling.

Sin vana trogen vägrade Heron att kissa någon annanstans än i sin box vilket ofta medförde att han var extremt kissnödig efter en lång tävlingsdag.
Han brukade alltid rusa in i boxen och under högljutt stönande (som lät nästan MÄNSKLIGT faktiskt) kissa floder….

Även denna gången gjorde han som han brukade, dvs sprang in i boxen och började kissa.
Jag, som hade ställt hans ryktspann inne i boxen gick samtidigt in för att ta ut den och jag måste ha svängt till med spannen på något vis och därigenom skrämt Heron för rätt vad det var, och under pågående ”kissning” så for han iväg och iväg for också en jättestråle med urin rakt på mig och min blus!!!!

Jag såg direkt ut som en deltagare i någon ”Miss wet-t-shirt”-tävling, kisset formligen dränkte in min mycket tunna blus som nu smet åt kroppen som ett ålskinn.

Jag kände mig så otroligt äcklad så det går inte att beskriva. Samtidigt hade jag inget annat plagg att byta om till och att vandra runt i stallet enbart iförd bh kändes inte som ett alternativ.

Jag sprang runt och skrek ”Heron har KISSAT på mig”. Det måste ha låtit och sett hur roligt ut som helst men JAG kunde av förklarliga skäl verkligen hålla mig för skratt!

Det som blev min räddning var 3 saker:

1. Min blus var mycket tunn
2. Vädret var mycket varmt
3. Urin är mycket rent

Så inom loppet av några minuter så hade kisset torkat och när jag tittade ner på blusen kunde man snart inte skönja det minsta spår efter vad som nyligen hänt. Ganska otroligt när man tänker efter!!!!

Och tro det eller ej….jag använder FORTFARANDE samma blus när jag tävlar (mer än 13 år senare)!

Dagens träning

Idag berättade jag om min stundade LA-start för tränaren så vi tränade en del på vissa moment som ingår i LA:1-programmet.

Vi konstaterade att ryggningarna har förbättrats avsevärt. Tidigare gick Archie förvisso bakåt men dels gick det i ultrarapid och dels var ryggningarna både sneda och med släpande ben.
Nu går det kvickare, benen lyfts bättre och linjen hålls mer rak.

Även trav och galoppökningarna är förbättrade. Tidigare blev Archie enbart arg och sparkade bakut om man försökte få mer skjuts på bakkärran i ökningarna genom att använda spöt på bakdelen men nu kan man få till några steg med mer undersatta bakben och ökad steglängd.

Däremot visade Archie idag åter att han kan bli sur om man vill att han ska flytta sig undan höger skänkel. Ibland går han verkligen emot denna skänkel och går alltså åt höger i stället för åt vänster och om man går på honom kan han bli arg och slå mot skänkeln, veva med huvudet osv. Jag tror att han av någon anledning har svårare för att sätta under sig höger bakben eller så gör jag något fel utan att vara medveten om det. Jag märker också att han flyttar över mig till höger i sadeln hela tiden och jag får verkligen anstränga mig för att sitta korrekt och ha styrka nog att flytta honom åt vänster trots hans protester.

Efter ridpasset släppte jag ut Archie och Birk i hagen och då sprang han omkring och gjorde diverse konster så som ökad galopp, bakutsparkar mm så jag tror inte att han var alltför ansträngd i alla fall :=).

Otroligt! 2 rosetter idag också!

Archie har verkligen skämt bort mig med rosetter den senaste tiden!

Idag var vi hos Kristianstads ridklubb och red LC:2 och LB:1 och det blev rosetter i båda klasserna!

I LC:n var Archie 2:a, 1 ynka poäng från segraren och i LB:n lyckades han knipa förstapriset.

Jag var verkligen mycket nöjd med båda ritterna som kändes bättre än de två jag red förra helgen.

Denna gången åkte jag ensam och Archie skötte sig perfekt! Jag lastade helt utan hjälp och det gick mycket bra.

Jag är väldigt nöjd med dagen, inte bara pga de 2 rosetterna utan minst lika mycket för att det fungerar så bra att åka ensam och att Archie är så fin att rida trots att han numera går 2 klasser. Jag gläds också åt att han ser så harmonisk ut där han står i sin transport och tuggar på sitt hö, han verkar inte det minsta orolig eller otålig trots att dagens tävling blev den längsta hitills.

Imorgon blir det välförtjänt vila och nästa helg är det inga tävlingar.

RESULTAT:

Klass 3 LC:2 2008 Domare Miqe Olsson

1. Charlotte Kulneff Lady Desperado 193p 68,93 %
Gärds Härads Ryttarförening
2. Birgitta Manojlovic Karlsson Arcimboldo 192p 68,57 %
Malmö Civila Ryttarförening
3. Charlotte Kulneff Little Sure Shot 180p 64,29 %
Gärds Härads Ryttarförening
4. Ilse Ekenborn Jessica KLT 178p 63,57 %
Österlens Ryttarförening
5. Alexandra Rózsa Golden Boy 177p 63,21 %
Kristianstads Ridklubb

Klass 2 LB:1 2006 Domare Barbro Jönsson

1. Birgitta Manojlovic Karlsson Arcimboldo 211p 72,76 %
Malmö Civila Ryttarförening
2. Carina Wettemark Nellie 209p 72,07 %
Gärds Härads Ryttarförening
3. Carina Wettemark Bell’s 205p 70,69 %
Gärds Härads Ryttarförening
3. Iwona Majewska Camizzo 205p 70,69 %
Kristianstads Ridklubb
5. Charlotte Kulneff Lady Desperado 203p 70,00 %
Gärds Härads Ryttarförening
5. Therese Svensson Picasso 203p 70,00 %
Ystads Ridklubb
7. Alexandra Rózsa Golden Boy 197p 67,93 %
Kristianstads Ridklubb
8. Pia Frank Jazmine 195p 67,24 %
Kristianstads Ridklubb
8. Emma Tillgren Lotus M 195p 67,24 %
Hässleholms Hästsportförening