Dagens (autogiro)fråga

Jag har många gånger förundrats över att det är så vanligt att både folk jag umgås med privat och massor av mina klienter är så skeptiska till att betala räkningar via autogiro.

De förklaringar jag brukar höra är att ”man vill ha koll” och/ eller att man är rädd att något ska strula till sig och jag fattar fortfarande ingenting.

Koll kan man ju ha ändå- det är bara att kolla sina transaktioner via Internetbanken eller till och med genom att dra ut ett kontoutdrag ur Minuten/ Bankomaten och att något skulle strula har jag då aldrig varit med om trots att jag har använt mig av denna förträffliga tjänst i över 10 år.

Som häst, hund och husägare har jag ”massor” (nåja….allt är relativt) räkningar som ska betalas varje månad och jag tycker att det är hur smidigt som helst att detta sker per automatik, utan att jag behöver göra något annat än att se till att det finns pengar på kontot vilket också det är lätt eftersom lönen sätts in där några dagar innan alla räkningar betalas.

Att betala räkningar på banken eller hos Kassaservice (heter det så….gamla Posten alltså?) kostar multum och det billigaste torde vara att gå till något växlingskontor à la Western Union där det tydligen kostar ca 30 kronor per räkning (vilket i mitt fall skulle kosta typ 300 kronor i månaden eller över 3000 kronor om året- bara för nöjet att få betala sina räkningar liksom….

De som betalar via sådana där betal-ordrar kommer långt billigare undan men det är också en blankett som måste fyllas i och hållas koll på så att allt blir ordentligt nertecknat annars blir inte räkningarna betalda.

En klient hade glömt att underteckna sin betalorder och innan denna skickades tillbaka till honom och han fick betalat som han skulle var flera räkningar för sent betalda= påminnelseavgift.

Själv lyckades jag en gång för tusen år sedan och innan autogirots inträde i mitt liv glömma 2 räkningar från CSN (jag hade 2 olika studielån och fick således alltid 2 separata räkningar).

Jag skulle ha gäster hemma, slängde i hastigheten in räkningarna i ett skåp och glömde sedan bort dom helt och hållet tills 2 påminnelseavgifter på vardera 140 kronor dök upp i posten- det var ganska mycket pengar för typ 15 år sen och framför allt kändes det så surt att betala en så onödig kostnad.

Numera har jag alltså inte sådan bekymmer och skulle rekommendera alla att betala allt som går via autogiro- det absolut smidigaste sättet enligt mig!

Och ni läsare, hur resonerar ni?

Är ni misstänksamma mot autogiro? Hur betalar ni era räkningar och varför betalar ni som ni gör?

Fredag- I’m on- with Kreon!

Vad gillar ni min nya slogan: ”I’m on-with Kreon”, snitsig va :)))?

Morgonen inleddes med att NN kvistade förbi vårt ridhus och gav mig ”en halv lektion”- mer tyckte hon inte behövdes för dagen :)!

Redan när hon dök upp erbjöd jag henne att sätta sig lite på Kreon, det var ju några veckor sedan hon red honom.

Och NN hoppade glatt upp men hoppade lika snabbt och glatt av- hon tyckte glädjande nog att Kreon kändes mycket fin och ”förbättrad” så hon tyckte att jag kunde rida vidare själv.

Och det är detta som jag tycker är så roligt med ”unghästridning”- man får ofta väldigt snabba resultat och märker klara förbättringar ibland nästan dag för dag medan det på den mer utbildade hästen sker mer sällan och ibland knappt märkbart för en oinvigd betraktare.

På eftermiddagen efter jobbet blev det en dryg timme i hagen med Rocky och en stor gul sol som sällskap, min bil visade 18 grader klockan sex på kvällen. Härligt!

Dagens (ärlighets)fråga

Eftersom det är mer än jag som hållit/ håller på att sälja häst i stallet kom vi härom dagen att prata om hur pass ÄRLIG man ska vara/ är när man själv åker och tittar på hästar.

Jag ska vara ÄRLIG (observera ordvitsen) och erkänna att jag vid tidigare ”häst-tittar” ibland inte varit ärlig alls utan snarare…tja FEG får man väl kanske kalla det?

Även om hästen jag provridit absolut inte föll mig i smaken och jag VISSTE till 1000 % att jag absolut inte ville köpa den kunde jag mycket väl säga ”ja…det här får jag FUNDERA PÅ och eventuellt återkomma”, detta trots att jag alltså redan visste att jag verkligen INTE skulle återkomma.

Nu när man själv har varit i hästsäljar-sitsen och dessutom kanske växt upp lite och mognat 🙂 skulle jag inte säga så utan vara mer ”rak” och säga som det är ”nej tyvärr…det här tycker jag inte känns som rätt häst för mig” eller något i den stilen.

Sedan behöver man ju inte ”göra ner” hästen OAVSETT vad man tycker men att ge säljaren falska förhoppningar om att man kanske ska återkomma känns inte juste utan rent utav taskigt.

Så dagens fråga är:

Hur ärliga har ni varit när ni letade/ köpte häst? Sa ni vad ni tyckte eller försökte ni linda in sanningen? LJÖG ni rent av? Varför/ varför inte?

Torsdag- we walked the walk and talked the talk

Eftersom mina läderridstövlar gick sönder för några veckor sedan och jag har ridit i mina termo-dito sedan dess (vaaaarmt!!!!) åkte jag till My One efter jobbet och ägnade en god stund åt stövelprovning bland det digra utbudet.

Jag hittade några helt ok stövlar som tur var (mer om detta i separat inlägg längre fram) och kunde nöjd bege mig till stallet.

Idag stod det VILODAG på Kreons schema och jag bestämde mig för att passa på att vänja honom lite vid våra omgivningar genom att gå den så kallade ”Madderundan”.

Varför den kallas så är för mig okänt- får bara hoppas att det inte finns/ fanns någon Madde som brukar rida denna tur som enda motion då den endast tar 15-20 minuter att skritta :)!

När man skrittar Madderundan (som går på asfalt och grus) passerar man en hel del villafastigheter (läs: enorma brevlådor, cyklar, studsmattor, fladdrande pressenningar) så det finns en del att titta på.

Värst är en djä…la ”prydnad” (???) i form av en vilt snurrande liten propeller i en trädgård och nej…jag tror inte alls att den finns där för att skrämma bort fåglar från gräsmattan utan för att den som bor där HATAR hästar (jodå…det finns sådant folk även på landsbygden).

Jag är övertygad om att propellerägaren sitter bakom en köksgardin och njuuuuter av alla hästar skrotet skrämmer tänkandes ”hehe….dom får LÄRA sig”!

Till och med Archie (!!!) fick hjärtstillestånd första gången han såg eländet men visst LÄRDE han sig och det kommer väl Kreon också att göra om inte jag besöker trädgården en mörk kväll och gör slut på hästfasan:)!

När promenaden var över och jag hade överlevt densamma utan att få 600 kilo häst på fötterna (min medhavda smiska var bra att ha) åkte jag till City Gross och köpte morötter för 2 kronor kilot- det tyckte jag att den fina pojken var värd!

Ett litet livstecken från Archie

För er som är nyfikna och undrar så har jag redan fått 2 rapporter från Archies nya ryttare, en redan dagen efter att han flyttat och en för någon dag sedan.

Och utan att gå närmare in på några detaljer så tycker jag att de 2 citaten ”han verkar stormtrivas” och ”han är en toppenkille” gör att jag känner mig lugn och trygg i att försäljningen var ”rätt” och mer än så kan jag inte begära.

Archie är ju inte längre min att ha åsikter och synpunkter på och jag kan bara hoppas att han får ett fortsatt bra liv, precis som jag tycker att han hade hos mig.

Don’t overdo it!

När jag köpte Archie så var han ju otroligt snäll och hade ganska lätt för sig vilket flera människor ”varande” mig för- alltså varnade för att det är lätt att man rider för länge och kräver för mycket av en häst som ”bara går och går” utan problem.

Nu när jag upplever samma sak med Kreon, dvs att han tex har otroligt lätt för att galoppera trots att han inte kan så mycket annat ha ha får jag åter höra samma varningar.

”Rid nu inte för länge”, ”ta det nu lugnt med hästen” osv.

Jag måste säga att jag inte riktigt kan ta till mig dessa varningar för egen del även om jag vet att det finns de som absolut frestas att rida för mycket.

Själv är jag nämligen nästan tvärtom- jag ”vågar” knappt rida ens så länge som man ”ska”- för om allting fungerar jättebra så ser jag dels ingen anledning att nöta vidare och framför allt är jag livrädd för att få ett bakslag om jag pressar för mycket vilket då alltså snarare får till följd att jag sitter och ”mesar”.

Det är när det INTE går som jag vill/ tycker som jag riskerar att rida för länge- det har jag tyvärr gjort allt för många gånger i mina dagar.

I förhoppningen att ”det SKA gå” har jag suttit och ridit både mig själv och hästen så trötta att det hade varit bättre att sluta långt tidigare.

Onsdag- vi kör på!

Uteservering! Kreon äter, liksom Archie gjorde, delar av sin frukost på stallgången medan jag mockar.

Idag hade jag planerat att tömköra- dumt nog tänkte jag, morgonryttaren, inte på att det brukar vara hoppträning på onsdagkvällarna= massa hinder i ridhuset.

Så det var bara till att ignorera de hårda vindarna och duggregnet och ställa sig på den nyharvade utebanan och ”köra igång”.

Att Archie accepterade all sorts väderlek är jag ju van vid men att även Kreon fann sig i vinden var en trevlig överraskning!

Även Soya traskade på så fint när det var hennes tur att rastas- vi cyklade i 40 minuter, stundom i full fart, i alla fall full fart för undertecknad:).

När jag trampar på för allt vad tygen håller galopperar Kinesen i vad vi hästfolk snarast skulle kalla samlad galopp :).

Är jag en skrytmåns?

Häromdagen fick jag en kommentar som, det måste jag erkänna, fick mig att höja på mer än ett ögonbryn.

En person sa till mig ”jag vet ingen som skryter så mycket om sina hästar som du”- detta efter att jag i SKÄMTSAM ton hade sagt något om att Kreon är så snygg.

Kommentaren gjorde mig inte bara fundersam utan faktiskt också lite ledsen eftersom den bara förstärkte de ”vibbar” jag redan tycker mig ha känt från en del andra håll i samband med mitt nya hästköp, en form av missunnsamhet eller avundsjuka eller ”jantelag”…ja…jag kan inte riktigt sätta fingret på det till 100 % men det känns väldigt trist.

Är det kanske för att vi bor i ”landet Lagom” som man inte ska få vara riktigt glad?

Det verkar som att i alla fall vissa människor tycker att man ska få vara glad bara man inte är FÖR glad för då måste man tryckas ner med små ”stick”.

Exempel:

JAG: ”Åhh..jag gillar verkligen modellen på den här hästen”

Missunnsam kommentator: Absolut, MEN (alltid detta MEN) han har väldigt tunn svans får jag säga.

Eller:

JAG: ”Så roligt att Kreon har så lätt för att gå i förvänd galopp”

Missunnsam kommentator: ”Ja, men då kanske han får svårt att lära sig byten i stället”.

Efter kommentaren om att jag SKRYTER så mycket om mina hästar försökte jag verkligen att rannsaka mig och tänka efter om jag är en skrytmåns men jag tycker faktiskt inte det.

Eftersom jag själv finner ANDRAS skryt ganska tröttsamt så brukar jag inte ägna mig åt evighetsutläggningar om hur det gått på träningar och tävlingar, inte ens när jag själv varit supernöjd men om det är att betrakta som skryt att man tycker att ens egna djur är fina, snygga och bra- tja…då är jag kanske en skrytis i alla fall?

Fast ligger det inte lite i sakens natur så att säga; att man är väldigt förtjust i sina djur?

Det är väl därför man har köpt dom och därefter valt att behålla dom?

Och varför ses det automatiskt som SKYTSAMT om man berömmer det som tillhör en själv, varför ska man alltid hålla så himla ”låg profil” och inte förhäva sig?

För mig är det ytterst märkligt om man har en hund eller en häst som man själv tycker är värdelös, dålig, trist, dum, ful men det är kanske mitt sätt att tänka som det är fel på?