Svans-ans

En fråga vi diskuterade på ett annat forum nyligen; klipper ni era hästars svansar vid/ kring svansroten?

Jag har inte gjort det på mååååånga år men när jag köpte min första häst var det högsta mode, i alla fall på ridskolan där jag hade hästen uppstallad.

I samma stall hade Jana Wannius sina hopphästar, flera av dom gick svår klass och deras hästskötare satte nog ribban lite för oss andra 🙂 .

Och eftersom hon klippte hästarnas svansar så gjorde jag detsamma, till en början i alla fall.

Jag insåg snabbt att detta klippande behövde hållas efter konstant om man skulle behålla de önskade linjerna och efter ett tag gav jag upp.

Numera tycker jag inte ens att det är snyggt, tvärtom men smaken är….ha ha ha…som baken (observera ordvitsen)!

Vickes svans klipps således ej och ser ut så här om man skulle borsta ut den åt sidorna:

Så går han givetvis inte omkring utan det ser mer ut så här:

Hur gör ni? Klipper ni?

Och klipper ni manen där nackstycket till huvudlaget sitter?

Inte heller där klipper jag och då kan det se så här rufsigt ut:

Men jag föredrar rufs framför stubb.

Året som gått i bilder

Som många andra tänkte jag summera det gångna året med en del bilder:

Som vanligt har den här skönheten en central roll inte bara på bloggen utan i mitt liv; vi har nu kamperat ihop i över 6 år.

Jag är oändligt tacksam över ett skadefritt år och att vi fortfarande utvecklas tillsammans och med jättebra hjälp av min tränare Nina som jag oftast besöker 2 gånger i veckan.

Vi tävlar nu enbart på Msv B-nivå (med en start i MSV A i höstas) och utan att outa kommande mål så är det kanske inte så svårt att gissa vart jag strävar.

Tacksam är jag även över stallet dit jag flyttade Vicke 1 mars; inte bara över stallet som sådant utan över en stallägare som jag ridit många kilometer med under året och övriga, trevliga stallkamrater- det är värt jättemycket.

Det här spöket fortsätter också att förgylla mitt och Henriks liv! 5 år gammal och otroligt älskad.

Hur mycket jag än älskar djuren, och det är mycket, så är detta ändå min största kärlek; min fina man Henrik.

Vi hade faktiskt lyxen att kunna unna oss hela 3 resor under året; först till Kroatien i somras….

…..därefter till Rom i oktober och sist men verkligen inte minst (tvärtom) till Florida i november/ december:

Att resa är ett stort gemensamt intresse och något vi prioriterar ekonomiskt- förhoppningsvis kan vi fortsätta att utforska världen tillsammans även framöver!

I min ålder fattar man mer och mer hur viktig hälsan är; utan den är det mesta inte så mycket värt och vi har hittills varit förskonade från sjukdomar och hoppas så klart att det fortsätter så!

Nedan en blandning av andra bilder från tillfällen som förgyllt året; det är bara att scrolla förbi om det blir för mycket 🙂 !

Samma visa varje år


Vi människor lär oss tydligen ingenting…..

Varje år vid denna tiden läser man massor av exempel på exakt samma saker:

Först kommer alla inlägg där djurägare vädjar till andra att inte smälla raketer. Dessa inlägg åtföljs ofta av bilder/ filmer på mer eller mindre traumatiserade djur som skakar/ blöder/ ser helt förstörda ut.

Därefter kommer raket-ivrarna och försvarar sitt ofog med hull och hår. Djurägare ska uppfostra sina djur, det är roligt att smälla och andra infantila argument används.

Precis efter nyårsslaget kommer en mängd efterlysningar på bortsprungna hundar och i enstaka fall någon som hittat andras djur irrandes.

Och som avslutning kommer arga inlägg från folk som, helt berättigat ondgör sig över enorm nedskräpning orsakad av nyårsfylle i allmänhet och raketer i synnerhet.

History repeting itself….suck!

Dagens tanke

I dessa raktesmällartider kan man få läsa allt möjligt från ”välmenande” (?) internetanvändare, oftast djurlösa sådana.

Att skamma de hundägare med skotträdda djur och förnumstigt mena att ”det är ju bara till att träna hunden” är som att påstå att ”det är ju bara till att träna sig på att få elchocker….man vänjer sig”.

Om det vore så lätt så hade vi nog varit fler som hade sluppit det helvete vi genomlider kring nyår med våra hundar.

Jag påstår inte att vissa hundar inte kan tränas att gå från skotträdda till obrydda men det är långt, långt ifrån så enkelt som okunniga tycks tro. Och det har inget med huruvida man är en ”bra” hundägare eller ej att göra och inte heller skitsnacket att man ”överför sin egen rädsla på hunden”. Faktiskt.

Jag har haft hundar som jag har kunnat promenera bredvid en pågående skjutövning med utan minsta reaktion och jag har nu en hund som skakar i hela kroppen bara hon hör en raket på långt avstånd och fast hon ligger intill mig i soffan.

Den sistnämnda hunden har inte blivit ett dugg bättre över tid eller vant sig och de som tålde hur mycket smällande som helst var inte ”tränade” på detta en sekund.

Så innan ni yttrar er; var hellre tysta faktiskt för era kommentarer tillför absolut ingenting och ni har ingen aning om vad ni snackar om.

Tisdag- årets sista dag

I morse hade jag att välja på att rida i det fina ridhuset där jag är flera gånger i veckan eller att äntra vår utebana där jag inte ridit sedan slutet av september.

Eftersom jag redan hade 2 ridhuspass på rad ”i nacken” och underlaget i paddocken efter att yours truly hade harvat den var superbt blev det inget svårt val 🙂 !

Och eftersom jag dessutom tränar på så mycket samling i vanliga fall passade jag idag på att galoppera lite friskare framåt; underlaget och ytan erbjöd verkligen till detta!

Att sitta ner i trav iförd termobyxor utanpå både ridbyxor och långkalsonger kändes ärligt talat inte optimalt så det blev mest ridning i den snabbaste gångarten.

Jag hoppas och tror inte att det blir jobbigt för hästarna med nyårsfirandet; de kommer att tas in i god tid av en erfaren inackordering som dessutom bor på gården och sedan är vår stallägare hemma hela kvällen/ natten och kan ha koll.

Min mångåriga erfarenhet är att i vart fall mina hästar aldrig har verkat ”bekymrade” i stallet och jag har ärligt talat lite svårt att förstå den ”ute till varje pris”-hysteri som en del hästägare lider av.

Jag kan inte se att det skulle skada om man tar in hästarna tidigare en enda dag om året hellre än att riskera sprängda staket, sken över isgator och i mörker och allt möjligt annat som jag faktiskt har läst om och inte bara fantiserat ihop- bara för att ”man” tvunget ville ha hästarna ute.

Nu kan så klart olyckor hända precis när som helst och absolut även i boxen men just nyår är speciellt, vare sig man vill eller inte.

Och jag tycker som sagt att det är bättre att vara ”safe than sorry” och skulle för egen del inte kunna slappna av en sekund om jag visste att min häst stod ute i mörkret medan det smällde. Men man är och resonerar olika….

I kväll beger jag mig till jobbet vid 20.00-tiden; det är min tur att jobba över nyår.

Henrik har några gräsliga timmar framför sig eftersom Molly är livrädd för allt smällande som tveklöst kommer att braka löst liksom det redan gjort sedan i förrgår.

Jag har många gånger berättat för er vad jag anser om smällare och raketer så jag ordar inte mer om det utan konstaterar bara att det nu handlar om x timmar som mer ska genomlidas än något annat.

Slutligen vill jag önska er alla er gott nytt (häst)år och hoppas att det blir allt som ni vill!

Liten har blivit stor

Någon som kommer ihåg den här lilla flickan?

Make a Mess, född 2013 efter Messenger, på bilderna 2 år och boxgranne med Vicke (som hon nosar på genom boxgallret) ett tag eftersom hon föddes på anläggningen där jag stod med honom i flera år.

Ett tag pysslade jag sporadiskt med denna röda kvinna, här longerar jag henne på utebanan för första gången (också 2 år gammal).

Jag förutspådde tidigt att denna häst skulle bli riktigt fin och jag är så glad att jag hittills har haft helt rätt!

Messy såldes som unghäst av sin uppfödare som visade mig nedanstående bilder nyligen när vi träffades (jag rider ju fortfarande i anläggningens ridhus):

Vad säger ni? Looking like a star right?

Bor numera i Schweiz och hoppar så här fint, 6 år gammal!

Måndag- noga

Vicke bestämde sig för att avsluta året med den enligt Nina bästa träningen hittills fast medan jag gav honom cred så sa Nina att det är jag som äntligen börjar bli mer ”allmänt noga”.

Hon har tyckt att jag är för slarvig med….tja nästan allt 🙂 och att jag nöjer mig med good enough.

Och när jag ser tillbaka på min acceptans när jag började träna för henne och hur det ser ut idag så är det en väldigt stor skillnad men det kräver också fruktansvärt mycket mer fokus av mig som ryttare.

Jag har beskrivit detta förr; hur Vicke absolut ”gör” allt möjligt helt ok även om man bara ”åker omkring”; han kan tex göra byten trots att han ”ligger fel” ( inte är rak i kroppen), något Nina påtalat att de flesta hästar inte hade gjort alls/ bra medan han gör det lätt. Han kan också piaffera som en Grand prix-häst om man viner med spöt men det tog tidigare en kvart innan han svarade på samma vis för skänklarna.

Samma sak gäller långt enklare saker som avbrott till skritt, galoppfattningar osv- ska det godkännas Ninas way så är det med en helt annan precision än så som jag gjorde när vi träffades.

Nu ska allt detta jobb bara överföras till tävling vilket i sanning är lättare sagt än gjort eftersom de spänningar som uppstår inne på banan tar över väldigt mycket ibland.

Men steg 1 är att det mesta ska fungera på hemmaplan och där har vi kommit många steg på vägen.

Fick dessa roliga foton från Henke i morse!

Han har tydligen spöket Laban med sig på jobbet idag….

Sweet Jesus vad han skämmer bort den där hunden säger jag 🙂 !