Tisdag- himmelsblått

Har ni sett vilken härligt blå himmel? Avdelning sådant man aldrig reflekterade över som yngre men nu kan jag njuta av en så enkel syn!

Och tittar man noga ser man en minst lika vacker sak högst upp i bild, den lille B som alltid står just där på morgnarna.

Vicke och jag har varit och tränat för Nina och det kändes jättebra.

Underlaget i ridhuset är nylagt och otroligt bra (fast det var det i ärlighetens namn tidigare också) och de lite svalare temperaturerna gjorde att ingen av oss dröp av svett efter passet.

På tal om ingenting märkte jag förresten i morse att vi verkligen går mot mörkare tider; när jag släppte ut hästarna 5.30 var det inte till det sedvanliga ljuset! Samma sak på kvällarna men det är i alla fall ljust när jag tar in djuren (20.00 om jag inte jobbar och en halvtimme tidigare annars).

Grattis!

Idag tycker jag att vi säger ett stort GRATTIS till den här lilla loppan som fyller 6 år och som nu har varit med mig och Henke i 4 år!

Vår älskling har verkligen landat sååååå bra här på Ryhus och det verkar som att hon trivs jättebra.

När vi bodde i Staffanstorp hände det att det smälldes med smällare och gud vet vad, inte bara på nyår tyvärr och efter varje sådant pangande märktes det att Molly blev negativt påverkad. Hon kunde tveka att gå ut i dagar och smällde det när hon VAR ute vågade hon inte kissa tex, urjobbigt!

Vi brukade också köra iväg till skog eller strand för mysiga promenader men eftersom bilåkandet var allt annat än mysigt för Molly (hon har alltid avskytt att åka bil och det har inte blivit ett dugg bättre) tror vi att hon har det långt bättre på Ryhus där hon kan få promenader på både ängar och i skog hur mycket som helst utan att vi behöver köra iväg.

Att bara kunna öppna ytterdörren och ta hunden med sig när jag tex mockar eller fixar i stallet är guld värt för mig, slippa stressen att behöva skynda sig hem för hundrastning och dessutom sparar jag tid på att hon mycket mer naturligt kan vara med ute i vardagen.

Djurtjat på semestern

Något jag har funderat över är de som, när de reser bort, ständigt måste påpeka hur mycket de saknar sina djur.

Såvida detta inte är ett spel för de sociala medierna för att visa vilken bra djurägare man är så skulle jag vilja ge dessa ”djurlängtare” 2 råd:

1 Stanna hemma eller

2 Försök att njuta av din resa och inte tänka för mycket på allt där hemma

I min värld reser man bort för att få omväxling, njuta och vila och inget av detta åstadkoms optimalt om man ska lägga tid på att sakna och kanske rent av må dåligt för det man lämnat hemma.

Som partner till en ”längtare” och om man dessutom kanske inte själv äger djuret tycker man säkert inte att det är ett så trevligt sällskap om man inte kan njuta i nuet utan ska hålla på och kommentera sin saknad eller på annat sätt visa den.

Jag hade blivit både ledsen och faktiskt irriterad om Henrik, som avgudar Molly, hade fällt kommentarer i stil med ”åhhh vad jag saknar Molly” eller ”hoppas nu att Molly har det bra hemma” annat än någon enstaka gång.

Är man så orolig över sitt djur eller känner sådan saknad att man har svårt att slappna av är det kanske bättre att inte resa?

Sedan är jag övertygad om att många av oss djurägare har någon tramsig övertro till oss själva och att ingen annan minsann kan ta hand om vårt djur så bra som vi själva men det är oftast inget annat än just trams. Eller så har man inte letat upp rätt djurpassare.

Sedan kan man för all del ta med sig vissa djur på semestern men ibland undrar jag om inte djuret faktiskt hade haft det bättre hemma?

Det beror så klart på djurslag, semesterort och en massa andra förhållanden men att tex släpa med sig en hund till ett resmål där det är över 30 grader varmt från tidig morgon till sen kväll och där hunden ska gå på brännhet asfalt och ligga ensam i ett hotellrum eller på en varm strand….näe…det förstår jag inte faktiskt.

Måndag- optimalt

Hur mycket jag än älskar sommar, värme och sol får jag medge att denna typ av sensommar som råder just nu, tillsammans med våren så klart, är den mest optimala tiden när man har häst.

Det är fortfarande tillräckligt varmt för att man ska klara sig utan jacka, gräset har fått ny fart efter lite regn men marken är lerfri, det är ljust både tidigt på morgonen och i vart fall fram till 21.00 och…..det finns inga insekter!

Jag har undvikit skogsritter de senaste veckorna just på grund av de sistnämnda men när jag skrittade ut idag var det utan sällskap från dessa plågoandar.

Idag utforskade vi lite nya vägar men hittade ändå hem efter en dryg timme som var målet!

Vicke är tack och lov väldigt van vid att jag släpar med honom i alla möjliga miljöer och att kliva över stock och sten på slingrande skogsstigar tex är inget han tvekar över.

Och tur är ju det för tänk så tråkigt det hade varit att ha så fantastiska ridvägar men en häst man inte litar på och som är besvärlig att rida ut, så som min förra häst Kreon tex.

Annars har jag fördrivit dagen i ett makligt tempo enligt plan.

Jag har ändå fått gjort en hel del, mockat hagarna tex och varit iväg på massage (där jag somnade !!!) men det är skönt att inte känna någon tidspress.

Den lilla hästen fick en ny halmbal i boxen; han är fortsatt så renlig att han klarar sig på 2-3 balar i veckan vilket jag aldrig tidigare har haft en häst som varit i närheten av!

Bra broderi

Själv är jag oftast mycket glad för mina läsares kommentarer/ frågor/ synpunkter men det ska erkännas att jag också ibland blir lite trött på en del åsikter som någon känner sig tvungen att framföra trots att jag absolut inte efterfrågat dom.

Å andra sidan skulle jag nog lägga ner bloggen om ingen någonsin gav feedback på det jag skriver.

Sönder i stallet

När det diskuteras stallhyror på nätet framförs ibland som ETT argument för att ”det är en ren förlust att ha inackorderingar” att hästar och deras ägare förstör/ tar sönder allt möjligt som stallägaren måste laga/ köpa nytt= vinsten äts upp.

Jag har absolut själv sett detta med egna ögon, inte så mycket vad gäller hästarna men att deras ägare inte alltid är så rädda om tex redskap i stallet, skottkärror osv.

Men det här med att ”saker går sönder” började jag och en annan hästägare diskutera och vi kom faktiskt fram till att det enligt vår mångåriga erfarenhet av att ha häst inte är så himla vanligt att hästar faktiskt tar sönder saker.

För det är ju också något som folk häver ur sig ibland; ”med eget stall har man knappt tid att rida för det är så mycket annat man måste göra och laga …..”.

Men hur mycket lagar man egentligen om man bara har sina egna hästar hemma?

Det ser säkert olika ut beroende på häst/ar men så där generellt fattar jag inte vad det är för allt möjligt som man tydligen ska behöva laga hela tiden och den jag diskuterade detta med sa samma sak.

Framför allt hagar verkar en del anse att ”man” behöver laga ofta men där måste jag fråga mig hur mycket detta i så fall beror på hästen/ hästarna och hur mycket skicket spelar roll?

Jag har sett hagar där trådarna/ elbanden varit i så uselt skick och monterade så galet att strömmen inte har haft en chans att fylla sin funktion och då är det kanske inte så konstigt om hästar tar sig ut?

Visst finns det enstaka hästar som ingen strömstyrka i världen biter på men har man bra kräm i trådarna hjälper det utmärkt på de flesta.

Och vad gäller tex redskap; hur ofta går dessa sönder?

Jag har haft min spångrep i flera år och använt den dagligen, inte bara till mockning utan för att tex förflytta x TON grus faktiskt och den ser exakt likadan ut nu som den gjorde efter några gångers användning.

Så jag börjar undra om detta är någon slags myt med att så mycket går sönder i stall eller om jag bara har haft tur (?) med alla mina hästar?

Att slitage mm blir avsevärt högre osv när man är många som använder allt möjligt förstår jag men jag undrar:

Ni som har eget stall med ett fåtal hästar; lagar ni mycket, är det mycket som går sönder och VAD är det som lagas/ går sönder i så fall?

Söndag- vad är oddsen?

Molly ”glassar”

Som jag berättade i fredags var jag och red på ”öppen bana” och tanken var att Vicke skulle få ”provträna” på samma bana där han skulle tävla idag.

Som en annan ryttare påpekade i fredags skulle man kunna tro att min häst är tillräckligt rutinerad för att inte behöva vänja sig vid tävlingsmiljöer men eftersom han ofta tappar bjudning rejält inne på banan ville jag se om det kan hjälpa att han får gå på detta vis.

Men vet ni?

Bokstavligen några få minuter innan klassen skulle börja öppnade sig himlen så regnet verkligen vräkte ner och detta tillsammans med ”muller” (stor risk för åska) gjorde att tävlingsledningen valde att flytta in hela arrangemanget till ridhuset.

I ridhuset hade jag ”så klart” inte provridit i fredags men men…jag har all förståelse för beslutet även om jag frågade mig själv ”vad är oddsen”?

Dessutom slutade det att regna mer eller mindre omedelbart, det var till och med så att solen sken….

Hur som helst var jag trots allt ganska nöjd med min ritt även om känslan fortfarande inte är optimal. Jag behöver ännu bättre bjudning inne på banan för utan den blir allt så mycket svårare och ger så klart ett helt annat intryck för betraktaren också.

På hemvägen körde jag genom mer hällregn men hemma sken solen så det var väldigt lokala skurar.

Jag har också harvat min utebana idag- det var så länge sedan jag red på den att det hade börjat växa gräs lite här och där och det ville jag få bort med hjälp av harven.

Glömma och förlåta?

Ett råd jag själv brukar ge när det ibland ”hettar till” mellan människor.

Och jag minns vad jag läste en gång redan som barn: ”lär dig livets stora gåta; älska, glömma och förlåta” = väldigt förenklat absolut men det ligger liiiite i det ändå….

Det är så lätt att man blir ovänner över småsaker och samtidigt så onödigt många gånger .

Så klart ska man inte acceptera att bli behandlad hur som helst men många gånger tjänar man på att låta udda vara jämnt och inte slösa energi på att hata någon.

För övrigt vet man aldrig när det kan vara bra att känna en viss person, i sammanhang man aldrig kunnat ana i förväg. Och då är det så onödigt att ha gjort sig ovän.

Jag är otroligt glad för alla möjliga kontakter jag knutit under årens lopp och har haft en väldig nytta av dessa i alla möjliga sammanhang. Och det är så trevligt att kunna hjälpa varandra och ställa upp om man kan.

Står man i ett kollektivstall tex får man ibland bita ihop och inse att ska det fungera att stå kvar, kanske i många år, så går det inte att tjura, vräka ur sig allt möjligt eller vad man nu har lust att göra om man inte behärskar sig. Och det gäller inte bara de inackorderade utan minst lika mycket den som driver stallet! Kanske något att fundera över om man ofta annonsera efter lediga boxplatser även om stallägarens humör så klart inte är denne enda anledningen till att folk flyttar. Men jag vet att det förekommer i mer än ett stall…..

När jag var mycket yngre och såg allting mer i ”svart eller vitt” kunde jag ibland tänka tankar som att ”den här personen är körd för all framtid hos mig” medan jag idag mycket sällan orkar slösa kraft på att avsky till och med personer som egentligen har betett sig väldigt illa mot mig.

Där gör man så klart som man vill men att fastna i oförätter som har ägt rum för ”tusen år sedan” tjänar ofta ingenting till. Bättre att försöka glömma och gå vidare och ibland är det faktiskt så att människor KAN ändra sig eller så var man kanske till och med själv så att säga bidragande till att saker och ting blev som de blev. Men för att komma fram till det sistnämnda krävs lite självrannsakan som kan vara jobbig….bara en reflektion…. Och att ”det är inte ens fel att två träter” stämmer inte alltid men ganska ofta.

Lördag- ko-botad

Efter att hästarna hade fått frukost och gått ute en stund tog jag in Vicke och red på gräset.

Det har regnat massor här i natt/ tidigt i morse och nu är fälten uppmjukade och gräset har fått ny fart.

Har ni sett vems koskräck som verkar vara väl botad?

Lilla ponnyn har ju varit helt obrydd från början, han står gärna jättenära korna och gnäggar lite övergivet när Vicke rids men han rör sig inte ur fläcken.

För det mesta ska jag kanske tillägga; för många veckor sedan fick han från ingenstans en knäpp och galopperade omkring i hagen som en tok medan jag red i paddocken.

En del av mig ville strypa honom och en del av mig blev rädd att han skulle segna ihop i värmen och det fanns liksom ingen logisk anledning till hans springande (Vicke var tack och lov fullständigt oberörd).

När jag berättade om händelsen för Baltis fd ägare var hon mycket mindre förvånad än jag; ”det är sådana ryck han kan få” sa hon bara obekymrat och luttrat och sedan dess har det inte ens hänt!