Ovan: mitt första medlemskort. Det har blivit en del genom åren…..
Jag började rida relativt sent, jag var redan 14 år gammal då jag anmälde mig till en av nybörjargrupperna på Malmö Civila Ryttareförening som jag förblivit trogen som medlem sedan dess.
Jag har alltid haft ett stort djurintresse och långt innan jag började rida hade jag haft en rad olika husdjur i familjens lägenhet på Kirseberg. Fåglar, hamstrar, fiskar, en sköldpadda och en kanin hann passera revy innan jag frågade mina föräldrar om jag kunde få börja rida.
Redan innan jag började ta ridlektioner så hade jag i något års tid regelbundet köpt ”Min häst”. Jag minns vilken högtidsstund det var då jag gick bort till kiosken och kunde konstatera att ett nytt nummer låg i tidningshyllan. Jag hade också slukat mängder av hästböcker (Svarta Hingsten, Britta och Silver, Jill-böckerna och många många fler) så jag kunde en hel del om hästar redan innan jag satte foten i stigbygeln första gången.
Att det blev just Malmö Civila Ryttareförening som fick äran att lära mig att rida berodde på att jag hade en klasskamrat, Charlotta Araldsson, som redan hade ridit på MCR i många år.
Jag var först tveksam till om jag skulle bli utskrattad för att jag var så ”gammal” när jag skulle lära mig att rida, jag trodde att alla andra skulle vara flickor i kanske 7-8 årsåldern men Charlotta försäkrade mig om att ingen skulle tycka att det var konstigt med en 14-åring som ville lära sig att rida.
Det jag minns bäst från min första tid på ridskolan var att jag alltid var så oerhört nervös inför varje ridlektion. Jag förstår i efterhand inte VARFÖR eftersom alla på klubben var snälla och hjälpsamma och det aldrig skedde några ”incidenter” när jag red. Men varje gång jag satt på bussen till ridskolan flög tusen fjärilar genom magen men så fort jag hoppade av hästen efter avslutad lektion så var min första tanken ”åh…när är det dags för nästa lektion”. Veckan kunde inte gå fort nog!
Mitt pinsammaste minne från denna nervösa tid var då jag skulle sadla den häst jag skulle rida, detta var kanske andra eller tredje gången jag red.
Jag var alltså hypernervös och hade sadlat hästen då en äldre kille (han var kanske 18 år, jag 14…en jätte-åldersskillnad på den tiden) sa med snäll röst:
”Hoppsan…du har satt sadeln BAK OCH FRAM” ?!?!?!? Jag trodde jag skulle DÖ, DÖ, DÖ så pinsamt var det :=).
