Min älskade Heron hade i mina ögon inte många fel men ett av dom var att han inte kunde gå ensam i hagen.
Från början kunde han inte ens gå ensam i hagen om det gick hästar i hagarna bredvid (han sprang omkring i full sken och vägrade att lugna ner sig) men efter mycket övning så accepterade han att gå ensam om han hade sällskap i hagen bredvid sin.
En sommar då nästan alla hästar på ridskolan var på bete eller uppstallade på annat håll fanns det inget annat sätt att lösa hagfrågan än att be att få låna en häst från våra grannar, polisrytteriet, som kunde gå i hagen bredvid Herons.
På polisrytteriet fanns en äldre häst (i 20-årsåldern) som hette Romulus och denne var, om jag förstod saken rätt mer eller mindre utdömd och användes ytterst sparsamt till lättare promenadridning.
Denna häst fick jag löfte om att få låna som sällskap åt Heron och jag brukade gå ner med båda två tillsammans till hagarna.
En helg då jag som vanligt hade släppt ut hästarna och sedan skulle ta hem dom hände något konstigt. Romulus taktade hela vägen hem, gick nästan i passage och verkade allmänt uppspelt. Jag kunde inte förstå varför den gamle gubben helt plötsligt fått sådan energi och tänkte för mig själv ”Jaha…dom säger att Romulus är så gott som slut….det kan man verkligen inte tro när man ser det här…”.
Samtidigt som jag tänkte detta noterade jag att Romulus man var ovanligt lockig, som efter flätor som nyligen tagits bort.
”Varför i hela fridens namn har dom brytt sig om att fäta den här gamla hästen” minns jag att jag tänkte.
När jag ledde in hästarna i stallet (vi delade på den tiden stall med poliserna medan de nu har ett fristående stall bredvid vårt) mötte jag vår ridskolechef i dörren och det första hon säger (läs: UTROPAR) är ”Men Birgitta!!!! VAD HAR DU GJORT?!?!?!?”
Jag fattade ingenting och såg förmodligen ut som ett frågetecken då stallchefen fortsatte ”Du har ju släppt ut Bismarck i hagen”.
Först då verkligen TITTADE jag på fuxen jag höll i ena grimskaftet och visst var det polisrytteriets finaste och bästa tävlingshäst som stod där.
”Thomas kommer att DÖDA dig” fortsatte stallchefen och vid närmare eftertanke insåg jag att så nog mycket väl kunde bli fallet.
Thomas var (är) alltså en ridande polis, tillika dressyrdomare, och Bismarck var hans tävlingshäst. Bismarck fick UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER gå i hagen eftersom det sades att han var så vild där och man ville inte riskera något.
Och denna häst hade jag alltså släppt ut i tron att det var gamle Romulus?!?!?
Ja herregud…hur kunde jag göra ett sådant misstag?
Anledningen var till att börja med att man hade bytt plats på Romulus och satt Bismarck i hans box utan att ändra namnskylt. Sedan ska jag villigt erkänna att jag alltid bara drog ut Romulus ur boxen och lät honom lufsa bakom Heron så jag TITTADE aldrig riktigt noga på honom utan han gick mest för sig själv lite snett bakom mig.
”Jaha det kommer att bli urkul (NOT) att ringa till Thomas” tänkte jag och fasade redan för samtalet.
Jag förstod nu också varför Romulus dvs Bismarck varit flätad, han hade varit och tävlat samma morgon (jag släppte ut hästarna vid lunchtid) och det var väl också därför han var så lugn (eller chockad!!!) när han gick ner till hagen: han var väl trött efter tävlingen helt enkelt! Men när han hade stått där i några timmar hann han piggna till; därav passage-uppvisningen på hemvägen!
Otroligt nog blev Thomas inte arg då jag ringde och förklarade min fadäs! Dels så var historien på sätt och vis lite komisk (fast det var nog inte sååå kul att jag hade förväxlat en FIN tävlingshäst med en skruttig promenadhäst) och dels så hade det ju faktiskt inte hänt Bismarck något. Och slutligen erkände Thomas att han själv vid ett tillfälle hade råkat transportera hem fel häst (dvs en ”icke-polishäst”) från ett bete där polishästarna gick med massor av andra hästar så han visste ju att även den bäste kan göra fel 🙂 !
Kortet ovan föreställer min skötare Petra (som jag redan har berättat om) och Bismarck och är taget julen 1998.
