Som hästägare får man alltid sin beskärda del av skador, hältor, olyckshändelser mm. Vissa hästar är riktiga ”olycksfåglar” medan andra framlever sina dagar relativt skadefritt och utan större bekymmer för sina ägare.
Jag kan inte påstå att jag hade någon större otur med Heron förrän han fick sina hovledsinflammationer men visst drabbades även jag, eller snarare Heron, av en del tråkigheter som vi gärna hade varit utan.
Ett av de sista åren jag hade Heron fick han som vanligt den årliga influsensavaccinationen fast denna gången som någon form av kombinationsvaccin med även stelkramp.Det blev en vaccinering som jag sent kommer att glömma!
Heron vaccinerades alltså på vår ATG-klinik och det var inget konstigt med det; allt gick som det skulle. Min planering var att Heron skulle ha en kortare viloperiod och då passade det bra att ta vaccineringen samtidigt.
Redan dagen därpå, då jag kände på Herons hals tyckte jag att den kändes betydligt mer muskulös än tidigare. Eftersom jag är en person som kan tänka de mest tokiga tankar minns jag att jag refleketerade över den svällande halsen på följande sätt:”Hmmm….”dom” säger att hästar ofta musklar på sig lite MEDAN de vilar men det här var ju verkligen en snabb förbättring”.
Den så kallade förbättringen visade sig redan kort därpå vara en reaktion på vaccinet och den lite allmänt ”kraftigare” halsen utvecklade en grapefrukt-stor svullnad som satt ungefär mitt på den vänstra sidan av halsen.
Svullnaden var som sagt enorm men Heron verkade inte sååå besvärad. Förvisso kunde han efter ett tag inte böja huvudet åt vänster (bölden tog emot), men han åt som vanligt och verkade inte allmänpåverkad. Jag kunde tom rida, i alla fall på raka spår….
När svullnaden hade hållit i sig i kanske 1 vecka bad jag en veterinär som kom till stallet att titta på den.”Ja, är det inte bättre om 1 VECKA får vi kanske göra något åt den” var det lugnande (hmmm…) svaret jag fick.
Nästa dag skulle jag egentligen ta in Heron och hans dåvarande flickvän Arina från hagen vid 16.30, dvs efter att jag slutat jobba.Av någon anledning slutade jag tidigare den dagen och jag var i stallet vid kanske 15.00-tiden. Jag bestämde mig för att ta in hästarna lite tidigare (mycket olikt mig) och det var med facit i hand en otrolig tur!
När jag kom ner till hagen och skulle ta hem hästarna anade jag oråd direkt. Heron såg konstig ut i blicken, helt ”världsfrånvänd” och jag tyckte inte att jag fick någon kontakt med honom.Då vi började gå hem gick han väldigt konstigt; långsamt och liksom raglande och min första tanke var att Arina (världens snällaste häst) hade sparkat honom.Jag lyckades genom enorma kraftansträngningar få Heron att trava och såg då att han inte var halt men borsett från det så kunde han knappt gå?!?!?
Så fort jag kom in i stallet så rusade jag upp på kontoret och ringde ATG-kliniken. Tack och lov återstod typ ½ timme innan de skulle stänga för veckan, detta var (givetvis!!!) en fredag.Efter en kortare diskussion om varför jag ringde NU, dvs precis inför stängning (och då jag förklarade att det var NU jag hade upptäckt att min häst verkade näst intill medvetslös) fick jag lov att komma.
Jag mer eller mindre BAR Heron till kliniken, så kändes det i alla fall. Den vanligtvis ca 5 minuter långa promenaden kändes som en evighet men till slut kom vi fram och blev mottagna direkt.
Veterinären misstänkte genast att det var Herons böld som var orsaken till hans tillstånd och hon tog en kanyl och körde in den rakt i bölden!Jag, som var överygad om att hon skulle få ut hur mycket var som helst, blev mycket förvånad då ingenting hände då kanylen borrade sig in i halsen.
Om jag blev förvånad över detta var det ingenting mot vad jag blev då hon i stället tog en liten SKALPELL och gjorde ett snitt över bölden!
DECILITER-VIS med var SPRUTADE likt en vulkan ut från bölden och över veterinärens vita rock, detta trots att hon, som var förberedd, hoppat åt sidan.Jag bara gapade och tänkte om och om igen ”INGEN kommer att tro mig då jag berättar det här. Varför har jag ingen videokamera????”.
Efter ett tag slutade varet att spruta men då veterinären tryckte lite på bölden kom nya kaskader.Lukten som fyllde rummet var obeskrivlig, en sötsur, uräcklig doft som jag aldrig mer vill känna.
När bölden var tömd fick jag ordinationen att ”hålla såret rent” och jag fick också någon salva som jag skulle smörja på under såret så att inte kommande var skulle fräta på huden.
Att ”hålla såret rent” visade sig betyda att jag skulle köra in mitt pekfinger (!!!!!) i det hål som veterinären gjort med skalpellen och ”köra runt” så att såret inte växte ihop för snabbt.Jag trodde inte mina öron då jag fick höra detta och trodde aldrig att jag skulle kunna utföra denna form av utrensning men tydligen klarar man mer än man tror.
Redan då vi lämnade kliniken var Heron mycket bättre och dagen därpå var han åter sig själv. Jag fick av en sjuksköterska i stallet veta att i alla fall hennes teori var att han troligen varit mycket nära en blodförgiftning som kanske hade kunnat kosta honom livet!
Bölden varade i flera dagar och jag skulle alltså rengöra ”hålet”. Så klart fanns inga frivilliga i stallet som ville åta sig denna uppgift, däremot var det många som med skräckblandad förtjusning ville TITTA PÅ när jag skulle ägna mig åt pekfingervalsen. Att köra in mitt finger i varmt hästkött är nog något av det äckligaste jag gjort och jag fick samla mod i en evighet innan jag ens lyckades GÖRA det. Men nöden har som sagt ingen lag och efter några dagar så var jag mer eller mindre härdad.Varet som kom ur hålet luktade som jag tidigare nämnt otroligt äckligt och det liksom frätte in i ens hud så att det kändes som att hela jag stank var till slut. Man blev inte av med lukten!
När Heron gick i hagen var jag tvungen att lurpassa utanför. Så fort han hade rullat sig fick jag rusa in med sterilt vatten och tvätta rent hålet för då hade givetvis både jord och annat åkt in.
Heron hade alltid tidigare haft gott läk-kött och inte heller denna gången blev jag besviken.Inom loppet av 2 veckor hade hålet läkt igen fullständigt och efter kanske 1-2 månader kunde man knappt ANA att han hade haft ett hål i sin hals. Det tråd-tunna ärr som blev minnet av händelsen doldes snart av pälsen som växte ut och kvar fanns alltså bara ärret och en lite speciell historia att berätta på bloggen!
En kommentar