Ja, är det möjligt och i så fall varför?

Själv har jag efter mångårigt tävlande MASSOR av plaketter/ rosetter från vissa klubbar men i princip INGA från andra även om jag besökt dom ungefär lika många gånger.Hur kan det komma sig?

Någon skulle kanske förklara fenomenet med att det blir en självuppfyllande profetia. Dvs man tänker: ”Jag placerar mig ALLTID hos Malmö Ridklubb” och så åker man dit och rider som ett proffs.Eller motsatsen: ”Usch, jag får aldrig några rosetter när jag åker till Skromberga”. Och så rider man därefter.

Fast jag tror inte riktigt på det för jag brukar snarare tänka: ”Det vore väl sjäva f..n om jag inte kunde rida ihop till en rosett hos Skromberga den här gången i alla fall”. Men inte hjälper det….Ja, konstigt är det hur som helst.

De klubbar där jag mer eller mindre kan ”rida baklänges” och ändå placera mig (gäller både hoppning och dressyr) är tex Dagstorp, Södra Sallerup och Malmö Ridklubb.Klubbar över vilka det för min del vilar en förbannelse är tex Skromberga, Örestad och Gärds.

Igår var det premiär för kandarridning på Archie! Precis som de flesta hästar sa han inget speciellt när han fick det på sig och vi red ett helt kravlöst uteridningspass med mycket klättring.

Jag hade glömt hur fint Décimas gamla kandar faktiskt är, det har ju nu hängt och samlat damm (och lite mögel) i över 2 år. Jag var också osäker på om det skulle passa Archies lilla huvud men det var inga problem.

Jag kommer inte att rida på kandaret speciellt mycket den närmaste tiden, vår medelsvårdebut ligger för långt fram i tiden, men jag tror inte att det är fel att på ett kravlöst sätt introducera det.

Décima hade jätteproblem med kandaret pga sitt tungfel och jag har numera ett sortiment av kandar-stänger som hade kunnat göra vilken ridsportbutik som helst avundsjuk. Jag hoppas att Archie är mer accepterande och att jag ska kunna låta min samling ligga tämligen orörd.

Vad gäller bytesträningen gjorde vi några usla försök på träningen i tisdags och Birgittas kommentarer om att jag måste skärpa mig rejält tog skruv.

Jag har sedan dess övat på detta under 2 ridpass och det har gått MYCKET bättre. Dels accepterar Archie spöhjälpen bättre och byter fortare och dels flyger jag inte omkring i sadeln som en vante i mina ”försök” att hjälpa (läs: STJÄLPA) hästen att byta.

Jag har alltid hävdat att hästvärlden är väldigt liten, på något sätt så ”känner alla alla”, så känns det för mig i alla fall när det gäller ”hopp och dressyr-Sverige”.

Min känsla är aldrig så stark som när nya numret av Ridsport dimper ner i brevlådan, jag finner alltid artiklar/ annonser om hästar och människor jag mött eller rent av känner. Veckans nummer var inget undantag…..

På sidan 5 i nr 11 av Ridsport ser jag en bild på min gamle hopptränare och tillika fd ridskoleschef på ridskolan där Archie bor, Jana Wannius. Han har skrivit ett debattinlägg, ett mycket bra sådant.

På sidan 8 berättas att vår grannklubb Malmö Ridklubb drabbats av kvarka och på samma sida tillfrågas vår ridskolas gamla ridlärare Irene Torstensson om hon har planerat att göra något ”hästigt” i sommar (det har hon).

På sidan 32 läser jag att Boomerang, en häst jag och Décima tävlat mot flera gånger blivit placerad i S:t George. Våra tävlingsvägar skildes åt redan i LA.

På sidan 33 finns ett referat från Djurgårdens RK, min goda vän A:s hemmaklubb. Jag ser i resultatlistorna att hennes tränare (som jag träffat vid något tillfälle) har placerat sig.

På sidan 45 finns en bild på dottern till en av mina första ridlärare, Kristin Kringstad. Det känns inte som att det var så länge sedan Julia föddes och nu tävlar hon redan medelsvår hoppning och är 13 år gammal.

På sidan 60 kan man läsa om Flyinge och där uttalar sig bla Göran Lindstrand, en man som jag haft som tömkörningsinstruktör till både Décima och Archie.

På sidan 65 ser jag en bild på 3 åriga Rix, vars mamma min goda vän A hade stora tävlingsframgångar på för inte allt för många år sedan.

På sidan 75 är det en artikel om Maria Gerdin som Archie är uppväxt hos och som också förmedlade köpet till mig. Maria är den som har ridit in Archie och hon har gjort ett utmärkt arbete!

Avslutningsvis läser jag på sidan 95 att en gammal stallkamrat som jag inte träffat på säkert 10 år hyr ut en ridanläggning i Blekinge. Jag har ibland undrat om hon fortfarande håller på med hästar så nu fick jag svaret.

Ja…så kan det gå till när jag läser tidningen :=)!

Idag snubblade jag över ett mycket intressant inlägg på nätet (http://blogg.bircahastgard.se/) som mer eller mindre ordagrant kunde ha varit skrivet av mig.

Jag kopierar helt fräckt av inlägget här nedan och skriver sedan mina egna kommentarera därefter:

”För några år sedan så gick jag en kurs i hästsammanhang där en av ledarna framförde åsikten att ridsporten gått från att vara ett intresse till en aktivitet…

Vad han menade var att den genomsnittliga lektionsryttaren numera ofta har ridning en gång per vecka som en aktivitet – tidigare hade man hästar och ridning som ett intresse…

När jag hörde detta så var min första tanke – ”så är det väl inte!” Men jag har kommit fram till att han hade nog en poäng i det han sa…. För faktum är (och jag har 30 års erfarenhet från ridskolevärlden så jag har hunnit vara med ett tag! ) att numera är det ganska ovanligt med tjejer som har ridning och hästar som ett verkligt intresse! Det stora flertalet rider en gång per vecka och har ridningen mera som en aktivitet bland många andra (fotboll, konståkning, basket, skidor m m).

Det finns naturligtvis även tjejer som verkligen har hästar o ridning som ett stort intresse – är flera gånger per vecka i stallet, kanske har egen häst eller är medryttare på någon häst, läser allt de kommer över som handlar om hästar (något som jag dock tror blir allt ovanligare?) m m – men dessa blir allt färre!

För 15-20 år sedan var det MÅNGA tjejer som var så intresserade i varje stall. Skulle vara intressant och se någon statistik från förr och nu om hur många på varje ridskola som är i stallet mer än en dag per vecka! Har en känsla att antalet har minskat rejält jämfört med för 20 år sedan….

Dessa tjejer var dessutom i stallet hur många timmar som helst och skötte hästar, mockade, sopade stallgångar osv. Dvs ridningen var en ganska liten del av alla timmar i stallet. En kompis till mig brukar idag säga ”effektivaste sättet att tömma stallet är att be tjejerna hjälpa till och sopa”…. ”Rida är kul men allt övrigt är inte så intressant”

Och vad spelar då ovanstående för roll kan man ju fråga sig????

Ja, framför allt att färre ryttare får så mkt hästvana och ridvana att de verkligen kan utvecklas inom ridningen och hästhanterandet. För tyvärr handlar detta mkt om timmar med och på hästen…. Med bara en timmes kontakt med hästar per vecka blir det till slut svårt att komma vidare.

Bland många organisationer inom hästsporten så finns idag en oro inför det faktum att det allmänna hästkunnande minskar. Hästar far illa pga att ägarna inte kan tillräckligt om hästar. Inte bara ridningen utan även hästhantering, kunskap om hästens basbehov, foder m m. Diskussioner pågår inom många organisationer om hur man skall kunna öka kunskapen hos ryttare/kuskar/hästägare inom dessa områden. Vilket naturligtvis är jättebra men som jag ser det är det absolut viktigaste –
Hur skapar vi ett INTRESSE ATT LÄRA SIG MERA hos dagens ryttare/kuskar/hästägare???

För är man inte tillräckligt intresserad av hästar och att lära sig mera som spelar det ingen roll hur mkt kunskap det finns att tillgå i form av kurser, utbildningar, material, hemsidor osv. Det har t.ex aldrig någonsin funnits så mkt information (på nätet) om hästar som det finns nu. Är man intresserad av att lära sig mera så finns det hur många möjligheter som helst idag! Hade det när jag började med häst funnits så mkt olika kurser och andra möjligheter att lära sig mera hade jag antagligen ”gått i spinn”….

Jag har inga lösningar på ovanstående problem (för det ÄR faktiskt ett problem inom hästsporten – och ett ökande sådant) utan detta är bara en reflektion på hur saker och ting förändrats under de år jag hållit på inom hästbranschen….”

Ja, som sagt: visste jag inte bättre kunde jag lätt ha lurats till att tro att det var JAG som hade skrivit ovanstående för jag håller med om vartenda ord och känner igen precis allting. Jag har ju också berört vissa hästägares/ ryttares okunskap i min egen blogg i tidigare inlägg.

De flickor som skribenten ovan beskriver är/ var JAG och mina hästkompisar för 25 år sedan. Då levde jag i stallet på min fritid och jag minns att jag tex OFTA kom till stallet redan då detta öppnade 06.00 på lördagar och söndagar för att jag skulle få rida i lugn och ro. Det gör jag förvisso även idag men nu mer pga att mitt liv är fyllt med annat som också ska hinnas med. Då gjorde jag det för att det var SUPERKUL att rida ensam på morgonen och bara VARA i stallet.

Jag kan inte räkna de gånger vi tjejer (för det var faktiskt nästan bara tjejer- kanske på sin höjd 1-2 killar på 50 tjejer) plockade isär lektionshästarnas sadlar och träns i minsta beståndsdel som vi sedan putsade minutiöst. Vi ryktade lika noga och fick man någon gång GUDAGÅVAN att få skritta på en halt häst i ridhuset i 30 minuter så gjorde man det med glädje och utan tvekan.

Idag konkurrerar vår lektionsverksamhet med sååå mycket annat: Ungarna har fullt upp med mode, mobiltelefoner, Internet (Lunar) mm och ”hästeriet” är bara EN del av deras liv.

Jag hör idag hur det låter när något barn tillfrågas om de vill RIDA (inte skritta) på någon lektionshäst som av någon anledning behöver motioneras. Tro inte att barnet glädjestrålande FLYGER iväg efter stövlar och hjälm. Nej, det kan lika gärna heta ”näää….jag kan/vill/hinner inte”. Dessa ord skulle aldrig ha yppats ”på min tid”.

Och precis som skribenten ovan beskriver så finns det idag MÄNGDER av information att ta till sig om man vill och ett enormt utbud av ”allt” men jag får också känslan att många saknar intresse.

På vår ridskola ordnas det tex aldrig clinics, träningar för olika tränare osv och då det kommer upp anslag om aktiviteter på annat håll (Flyinge tex) så är det knappast så att våra medlemmar går man ur huse för att bevista dessa.

Att verkligen GENUINT lära sig ridning/ hästhållning tar TID. Kanske har vi inte den tiden i vårt inrutade, stressade samhälle idag?

Kanske är det därför vi mer och mer söker efter olika former av ”quick-fix” och tror att nya fodersorter, tillskott, hjälptyglar, bett och allt vad som mer kommit i form av hästutrustning ska göra oss till bra ryttare och hästägare?

Igår fick jag ett mail från min goda vän dressyrryttarinnan A.

A bytte sadel för några veckor sedan och har sedan dess kommit med glädjestrålande rapporter om vilken skillnad den nya sadeln gjort för både hennes och hennes hästars del. Hästarna går helt enkelt bättre med den nya sadeln, eller så KÄNNS det bara bättre, dvs mycket behagligt för ryttaren.

Eftersom A är en skicklig dressyrryttare som har tävlat på hög nivå, ridit länge och på många olika hästar och ÄNDÅ upplever en klart märkbar skillnad, TROTS att den sadel hon tidigare använde inte på något vis var en ”dålig” sadel får detta mig att fundera över hur många ”medelryttare” som hade kunnat uppleva mycket bättre ridning med byte av utrustning?

Själv är jag ganska kinkig med min utrustning, i alla fall den delen som, när jag rider är det som ”förbinder mig” mig hästen, dvs tyglar, sadel och stövlar. Det är ju med dessa man har den största närkontakten med hästen om ni förstår vad jag menar.

Jag har idag 2 sadlar: en exklusiv dressyrsadel (Amerigo Classic) som jag har köpt ny för något år sedan och en hoppsadel (Stübben Siegfried) som är ca 40 år gammal.

Skillnaden mellan sadlarna är milsvid och då inte bara eftersom det ena är en hoppsadel och den andra en dressyr-dito.

Dressyrsadeln är för mig mycket skön att sitta i och den ger mig en korrekt sits. Hoppsadeln är i jämförelse som att sitta på en planka. Om jag skrittar ut i den får jag ont i ryggen efter 10 minuter. Av denna anledning använder jag bara sadeln när jag hoppar, dvs 1 gång i veckan.
Jag försöker aldrig att göra något avancerat dressyrarbete i hoppsadeln, helt enkelt därför att jag inte kan sitta 100 % korrekt i den och därmed inte heller INVERKA 100 % korrekt. Och om jag inte kan inverka korrekt: hur kan jag då begära att hästen ska gå 100 % korrekt?

Samma sak vad gäller stövlar! Jag skulle i och för sig kunna rida BARFOTA om det krävdes, eller i träskor eller högklackade sandaler men det skulle åter igen inte bli 100 % korrekt inverkan. En läderstövel ger MIG det mest optimala stödet och skänkelläget och så tror jag faktiskt att det är för de flesta, i alla fall om de vänjer sig vid läderstövlar.

Jag minns ett tillfälle då jag provred en kompis häst med HANS sadel och träns. Jag kände mig som värsta nybörjaren; jag for omkring i hans obekväma sadel och hade noll känsla för hur hårt jag höll i hans hemska gummityglar.

Jag bad att få använda min egen sadel och mitt träns nästa gång jag red och det var som skillnad mellan natt och dag. Jag hade en helt annan känsla och hästen gick ju givetvis därefter.

Jag vill påstå, precis som jag antyder ovan att många ryttare faktiskt hade kunnat förbättra sin ridning avsevärt bara genom att BYTA UTRUSTNING.

Jag har många gånger tex läst om ryttare som får skavsår både ”här och där” när de rider. Det säger sig självt att man inte kan sitta avslappnat och korrekt om man har skavår som svider som eld när man sätter sig i sadeln.

Ofta vet man ju inte vad man saknar förrän man provar något nytt och det kanske man som ryttare skulle försöka göra lite då och då? Kanske låna utrustning av varandra?