Månadsarkiv: juli 2008

Skrivet

Veckan som gått

Inte heller om förra veckan finns det så mycket att rapportera, i alla fall inte vad gäller det ridmässiga eftersom Archies vila fortsatte.

Dock har jag nu börjat rida så smått igen och det var både trevligt och föga förvånande att det efter 2 veckors vila bara var att svinga sig upp i sadeln och rida som om ingenting hade hänt.

Archie var inte det minsta tittig, eller busig eller ”konstig” på något annat vis heller för den delen och även om jag vet att vissa andra ryttare skulle finna en sådan häst TRÅKIG så tycker jag om det förutsägbara, i alla fall när det gäller ridningen. Livet har så mycket överraskningar i beredskap ändå så jag klarar mig gott utan en massa ”idéer” när jag rider. Jag skulle ärligt talat finna det tämligen irriterande om Archie sprang omkring och glodde på grejer, hoppade till för sådant som han sett tusen gånger, försökte bralla iväg eller göra annat som jag sett att andras hästar gör till sina ägares glädje/ rädsla/ frustration/ överseende…..välj själva…

Jag var på Mallorca nästan hela förra veckan och gjorde inte mycket annat än att ÄTA och SLÖA så det känns faktiskt skönt att ha kommit in i lite mer normala rutiner igen. Jag hoppas att Archie tycker detsamma och han ser i alla fall lika fin ut som alltid och känns som sagt bra att rida, det lilla jag har känt på honom.

Någon träning för Birgitta blir det inte denna veckan men förhoppningsvis nästa.

Skrivet

Tillbakablickar: Heron lär sig ATT byta galopp

Som ni redan har läst och förstått var det inte det lättaste projektet i världen att lära en gammal häst att sitta…förlåt BYTA.

Jag var orutinerad och utan känsla och Heron hade i många år tillåtits att gå i förvänd galopp så till den milda grad att det var som en fjärde gångart för honom. Det fanns inte DET som kunde rubba hans balans och därigenom automatiskt öppna upp för ett byte!

Hur jag och min dåvarande tränare till slut lyckades få Heron att förstå vad han skulle göra minns jag faktisk inte idag, det var säkerligen en kombination av flera olika taktiker. Men till slut fick vi till det och Heron tävlade ju, som jag har berättat om, i medelsvår dressyr i flera år vilket så klart hade varit omöjligt om han inte hade lärt sig att byta korrekt.

När man frågar ”folk” vilken som är den vackraste dressyrrörelsen tror jag att de flesta svarar piaff eller passage men för mig har alltid bytena i varje varit det som jag allra helst har velat uppnå och som jag tycker ser så vackert ut.

Och när Heron var 12 år gammal (nästan 13) började vi nosa på byten i varje! Tyvärr hann vi inte mer än påbörja detta, för mig nästan ouppnåeliga mål, förrän Heron blev halt, utdömd och ja….sedan blev det inget mer av det.Men jag hoppas fortfarande på att en dag rida byten i varje, då med Archie om inte allt för många år i framtiden. Det är en av mina drömmar!

Skrivet

Tillbakablickar: Heron lär sig INTE att byta galopp

Ibland läser/ hör man om människor som får frågan om de ångrar någonting i sitt liv. Och nästan undantaglöst så svarar ”man” att man inte ångrar NÅGOT, en stor lögn eller i vart fall en bra förmåga till FÖRTRÄNGNING anser jag. Nog tusan finns det alltid saker man kan ångra, stora som små?

För egen del har jag lärt mig att det alltid kommer att inträffa saker som man ångrar eller ”gör fel” och det bästa man kan göra av detta, eftersom det ändå redan har hänt och inte går att få ogjort, är att TA LÄRDOM för framtiden och inte upprepa samma idioti IGEN!

Vad gäller min hästhållning har jag gjort mycket dumt pga okunnighet och ungdomlig ogenomtänkthet.Vad jag idag betraktar som en av mina största dumheter har dock fört det goda med sig att jag sedan dess vågar stå för mina åsikter på ett helt annat sätt än tidigare och också vågar ingripa när jag tycker att något är fel.

Den händelse som jag ska berätta om utspelade sig när Heron var kanske 7-8 år gammal , dvs för ca 15 år sedan. För att inte den berörda personen i handlingen ska känna sig svartmålad lämnar jag inte ut så mycket detaljer.

Jag var, som säkert framgått, inte så skicklig som ryttare när Heron köptes och hade aldrig lärt någon häst att byta galopp. För att göra en lång historia kort hade Heron inga ”naturliga anlag” för detta (för byten) och för att ta ett ”skräckexempel” så kunde han hoppa en hel 1.30-bana på tävling utan ansats till att byta galopp när han borde. Den förvända galoppen satt som cementerad i honom och det såg ju så klart ganska dumt ut när han hoppade på dessa höjder i ”fel” galopp.

Vid ett tillfälle då jag red påtalade en person (en mycket känd ryttare, jag säger inget mer) att min häst var ouppfostrad och verkligen borde byta galopp ordentligt. Om jag försökte att hjälpa till med spöt för att få till ett byte så sparkade Heron argt i sargen och detta gjorde personen (som vi kan kalla X) vansinnigt irriterad.

X ville sitta upp på Heron för att ”lära honom att byta galopp och inte slå mot spöet”.

Jag (vi kan kalla mig IDIOTEN) hoppade av och lät X sitta upp.

Det som därefter hände vill jag helst förtränga! X piskade till Heron, Heron slog i väggen, X blev jättearg och piskade ÅTER till Heron som ÅTER slog i väggen. Och så fortsatte det……Ingen ville/ skulle ge sig och att inbilla mig eller någon annan att Heron genom denna taktik lärde sig att byta galopp eller att sluta slå mot spöt var skrattretande. Det var enbart en prestigekamp som X ville vinna, han var inte van vid något annat. Jag minns faktiskt inte hur det hela slutade mer än att X till slut hoppade av hästen som då hade ändrat färg från mörkbrun till VIT av allt lödder som hade piskats/ stressats upp.

Heron var helt nollställd i ögonen, han var enbart uppstirrad och hade inte lärt sig ett dugg!

Jag minns att jag bara tog emot tyglarna och gick ner till stallet, tror knappt att jag ens sa ”tack” (vad jag nu skulle ha tackat för) och ansattes först då av världens sämsta samvete i kombination med frågan ”Varför i helvete lät jag detta ske”???

Ja, jag vet så klart varför jag lät det ske. Jag var på den tiden en ung och feg hästägare och X var inte en person som man sa nej till. Dessutom hann jag på något sätt inte finna mig och reflektera över vad som egentligen hände innan det redan hade hänt.

I det ögonblicket, ledandes på min stackars fina, snälla, genomgoda häst, som gick där med svetten droppande lovade jag mig själv att ALDRIG mer finna mig i sådant som inte känns OK för mig och/ eller min häst och det löftet har jag hållit!

Skrivet

Tillbakablickar: ovanlig betfor!

Allting är inte alltid vad det ser ut att vara; det påminner mig nedanstående händelse i ungdomen om!

Detta utspelade sig på den tiden då jag gav extra foder i form av betfor och betforen förvarade jag då i en stor plasttunna utan lock i ett av mina stallskåp.

En morgon då jag skulle skopa upp lite betfor reagerade jag på att en av ”betfor-strimlorna” såg ovanligt lång ut. Jag drog upp ”strimlan” och först DÅ insåg jag att det verkligen inte var någon befor jag höll mellan fingrarna utan en MUS-SVANS. Mussvansen satt på en stendöd mus och det skrik som kom ut ur min mun när jag äcklad insåg vad jag grävt upp och grabbat tag i var inte av denna världen (varför ”måste” vi kvinnor alltid skrika vid åsynen av möss???).

Elizabeth, vår dåvaranade stallchef, kom rusande till mig med andan i halsen.

”Vad har hänt Birgitta” frågade hon upprört.

”Jag höll en död mus i svansen” svarade jag ynkligt.

Men någon sympati från Elizebeth fick jag inte! Hon skakade bara förundrat på huvudet och sa att hon, då hon hörde mitt skrik trodde att Heron MINST hade brutit benet! Att skrika över en liten död mus var verkligen UR-LÖJLIGT och då jag kom till sans kunde jag inte annat än hålla med :=)!

Skrivet

Archie: Yddinges egen Going Kronos!

Först en dålig bild som egentligen bara vill visa en sak: Archies numera gräsliga grimma vilken gjort att jag skämtsamt kallar honom Yddinges egen Going Kronos!

I Yddinge måste alla hästar ha grimma på sig i hagen och förra året fick både Archie och Birk skav av de många timmarna med grimma på sig. Detta var innan vi korkade hästägare kom på att vi kunde sätta ludd som skydd runt grimmorna, så fort vi gjorde detta slutade hästarna att få skav.

I år tänkte vi vara förutseende och sätta på ludden direkt varför undertecknad fick i uppdrag att inhandla dylika vid klubbens vår-resa till Ullared. Väl i Ullared kunde jag konstatera att de enda ludd som fanns var GULA och ORANGA och eftersom bägge färgerna var gräsliga så valde jag den mest gräsliga (ska det va´ ska de va´ordentligt) dvs de oranga ludden.

Första gången vi satte på de nya och färgsprakande ludden på hästarnas grimmor gick mina tankar direkt till de travstall där jag höll till under en period i ungdomen. Där och då hade man säkert tyckt att dessa ludd var SKITSNYGGA.

Detta, tillsammans med det faktum att en internetläsare tyckte att Archie såg ut som en TRAVARE första gången jag publicerade en bild av honom på nätet har skapat mitt interna skämt; Archie: Yddinges Going Kronos!

Denna bild är ett försök till att illustrera vilken fin och stor box Archie har. Syns det?

Slutligen 2 bilder på Yddinges tjatigaste invånare, en anka som jag, för mig själv, har döpt till ANKIS!
Ankis kom tydligen flygande till Yddinge för några år sedan, ingen vet varifrån, och bestämde sig för att stanna.
Efter att Ankis försökt att dirigera den extremt täta trafiken på 108:an som går i närheten av stallet så blev hon vingklippt och håller sig numera mest till stallen och en intill-liggande damm.
Ankis är totalt orädd för hästar och jag har hittat henne i både Birks och Archies boxar liggande bredvid deras hö. Tack och lov är hästarna lika orädda för Ankis så de låter henne hållas.
De morgnar jag kommit först till stallet har jag mötts av en kvackande Ankis. Jag vet inte vad hon vill men ljudet är extremt tjatigt och tröttsamt att lyssna på.
Då min hästskötare Lina kom för att hälsa på för någon vecka sedan verkade Ankis direkt förstå (eller rättare sagt ANSE) att Lina var en inkräktare för hon höll hela tiden på att dra i Linas byxor och picka på hennes skor. Så gör hon aldrig med oss som hon är van vid.

Skrivet

Tillbakablickar: Décima mästare i flätbevarande!

Alla, såväl människor som djur tror jag har en eller flera speciella talanger. I Décimas fall var det helt klart ”flätbevarande”!

Nu undrar ni säkert vad detta är (det hade jag också gjort) och förklaringen kommer här:

Jag tävlar, som jag säkert nämnt, ytterst sällan 2 dagar i rad. Det händer kanske 1-2 gånger om året.

Vad jag däremot nog inte nämnt är att det absolut tråkigaste med att tävla för min del är FLÄTNINGEN.

Jag vet egentligen inte varifrån denna aversion kommer eftersom alla hästar jag haft har varit snälla att fläta, har haft lätt-flätat hår och jag har fått till snygga flätor på kanske 30-45 minuters ”jobb”. Men som sagt: JAG HATAR ATT FLÄTA!!!!

De få gånger jag valt att tävla 2 dagar i rad har jag givetvis inte velat fläta 2 dagar i rad. Jag har försökt att låta hästarna stå kvar med sina flätor i håret och för Heron fick detta ganska tråkiga konsekvenser innan jag insåg att detta inte var så smart.

Jag hade förutom manen flätat Herons extremt korta, klena pannlugg och när jag skulle ta bort alla flätor efter 2 dagar fick jag hela pannluggen i handen. Heron hade gnuggat sig mot något och lyckats dra loss ALLT av den redan mycket sparsamma pannluggen!

Efter denna incident vågade jag inte lämna Heron ens en minut med flätor i boxen! När han var färdigflätad fick han gå in i boxen för att äta men jag stod alltid på helspänn utanför och bevakade hans minsta steg. Så fort sista tuggan var uppäten rusade jag in och slet ut honom innan han hann börja bearbeta stolparna i boxen med sin hals. Han tyckte verkligen att det var skönt att gnugga flätorna och var snabb som en blixt om man inte passade honom.

Décima däremot! Hon borde fått någon form av pris för sin skicklighet i att bevara flätorna över natten! Trots att hon stod på spån hittade man ibland inte ens en enda spån-flisa i hennes hår och alla flätorna var fullständigt intakta! Andra spår visade att hon faktiskt HADE legat ner och sovit men hur tusan hon höll huvudet och halsen för att inte rubba flätorna är för mig en gåta!

Jag närde en svag förhoppning om att även Archie skulle visa sig vara en flätbevarare, trots att jag tycker mig se att det inte bara är skillnad mellan killar och tjejer hos människor utan även hos hästar (tjejer är mogna och allvarsamma, killar är fjantiga och barnsliga-hård generalisering, ha ha).

Men nej….enda gången Archie stod med flätor över natten var det i princip inte EN ENDA fläta som var intakt! Om HAN skulle ha något pris så var det i så fall som ”Bästa flät-FÖRSTÖRARE”!

Skrivet

Veckan som gått

Om veckan som gått finns inte mycket att orda eftersom Archie fördrivit denna i total vila.

Han och Birk bytte hage från en med lite gräs till en med desto mer av den varan och det var säkert uppskattat.

Jag har upptäckt att Archie är, om inte direkt svårfödd så i vart fall inte en häst som sväller som en ballong även om han får relativt mycket mat. Förutom ca 10 timmars gräsätande per dag så får han 1 kilo havre på morgonen och detsamma på kvällen samt fri tillgång på hö och ser jättefin ut i hullet.

Vilan fortsätter även denna veckan och jag hoppas slippa annat än positiva rapporter från Lena som är utsedd till ”hästvakt” under min Mallorca-vistelse (vi åkte i lördags och kommer hem på lördagkväll).

Skrivet

Hästmode som kommer och går eller består

När jag var på en dressyrtävling nyligen slog det mig att det var länge sedan jag såg någon rida fram med boots.

När jag BÖRJADE tävla dressyr var inte boots ens UPPFUNNA höll jag på att skriva men det var de så klart även om de undantagslöst användes vid hoppning/ fälttävlan (och då var det sådana där gummiboots som man fick DRA på – urjobbigt och någon gång drog i varje fall jag ITU bootsen i mina ansträngningar att kränga dom över hovarna).

Någon gång mellan det att jag köpte Décima och började tävla med henne (1999-2000?) måste det av någon för mig outgrundlig anledning ha blivit MODE att rida fram med boots på dressyrtävlingar för helt plötsligt så gjorde ”alla” det!

Nej, inte riktigt alla så klart men i vart fall 25-50 % av ekipagen?!?!? Och vissa hade boots på både fram och bakbenen?!?!?

Jag förstod ingenting; är inte hela tanken med dressyr att man ska rida på en balanserad häst som ska veta var den sätter fötterna?

Visst finns det så klart säkert de hästar som BEHÖVER boots även vid dressyrridning men jag vill påstå att dessa i så fall är i klar minoritet, inte i majoritet.

Hur som helst ”måste” detta ha varit ett modenyck för idag är bootsen åter borta från framridningarna. Nu har jag som sagt inte sett dom sedan jag började tävla med Archie och det är säkert lika bra det!

När vi ändå är inne på mode som kommer och går (eller består) så får man ju säga att schabraken verkar ha konkurrerat ut vojlockarna för gott.

När jag köpte min första häst undrar jag om det ens FANNS schabrak; jag såg i varje fall aldrig några.

Numera ser jag däremot nästan aldrig vojlockar, varken på tävling eller när folk rider till vardags och så har det varit i många, många år.

På tal om vojlockar och schabrak skulle man lätt kunna tro att dessa, då man tävlar dressyr MÅSTE vara vita/ ljusa.

Jag minns att jag tidigt i våras såg ett ekipage som tävlade med brunt schabrak och flera på läktaren var helt förundrade: ”FÅR man verkligen ha ett sådant schabrak när man tävlar” undrade man. Och det får man! Det står ingenstans i TR vilken färg schabraket/ vojlocken ska ha men trots detta så rider 99,9% av alla ryttare med vita diton. Intressant!

Nästan lika vanligt är det att ryttarna flätar sina hästar trots att inte heller detta är något tvingande enligt TR. De gånger per år jag ser en oflätad häst på dressyrtävlingar kan räknas på ena handens fingrar oavsett nivå på tävlingen och det är nog också något som kommer att bestå under överkådlig tid framöver (hoppas jag).

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Nu så här på lördag morgon har jag precis varit i stallet och släppt ut hästarna (även fast jag inte behöver).

Men jag ville säga hejdå till Arch; nu ses vi inte på en hel vecka eftersom jag flyger till Mallorca i eftermiddag. Birks ägare ska vara hästvakter, dvs ta in från hagen, mocka och borsta lite.

Men ni som är lässugna kan vara lugna: det finns färdigskrivet material för hela nästa vecka så ni kommer att kunna kolla bloggen dagligen för nya inlägg.

Jag väntar fortfarande med spänning på svar från ”Anonym” som för några dagar sedan hade synpunkter på hästhållningen vad gäller våra lektionshästar. Skulle vara intressant att läsa vad denna skribent menat med ”för övrigt tycker jag fortfarande det är stora brister i hästhållningen även om de förbättrat en del under de här 20 åren. Men nog finns mycket kvar allt”. Kanske får vi svaret inom kort?

Skrivet

Flera kommentarer kring ”Veckan som gått”

Sedan i måndags har jag fått flera kommentarer kring inlägget ”Veckan som gått” som bla handlade om att Archie nu har fått en kortare vila.

Eftersom jag har svarat ganska utförligt på kommentarerna (senaste idag) får ni nöja er med att läsa dessa, jag publicerar inget nytt inlägg kring något annat ämne IDAG.

Alla kommentarer finns som vanligt samlade under inlägget ”Veckan som gått”.

Om ni vill ge ytterligare kommentarer på det inlägget (eller något annat) är jag tacksam om ni kan kalla er för något annat än ”Anonym” då det annars blir svårt att särskilja den ena anonyma personen från den andra. Och i alla fall jag tycker att det är mer givande att veta om det är en och samma person som skriver flera kommentarer eller om de är flera olika som vågar sig på synpunkter.

Skrivet

Hur öppenhjärtlig ska man vara; IRL och på Internet?

Härom dagen läste jag ett inlägg på en annan häst-blogg som fick mig att dels svara blogg-skribenten och dels att fundera lite över hur öppenhjärtlig man egenligen ska/ bör vara på olika Internet-forum för sitt eget bästa.

Jag har berört detta lite flyktigt i inlägg kallat ”Mina läsare” i förra veckan men tänkte här vidareutvecka resonemanget lite.

Bakgrunden är den att bloggskribenten som jag refererar till tidigare varit väldigt öppen om olika problem hon haft med sin häst. Hon har efterfrågat råd via nätet och har också fått sådana samt även kommentarer som inte alltid tett sig så välvilliga.

Efter ett tag har bloggskribenten kommit fram till att hon inte längre vill vara så öppen eftersom hon märkt att de åsikter/ synpunkter hon fått har blockerat henne i ridningen trots att hon egentligen borde strunta i vad vilt främmande människor anser om henne, hennes häst och ridning.

Jag kopierar nedan delar av det svar jag författade till bloggaren men ordar inte mer om detta i just det här inlägget eftersom svaret i sig är ganska uttömmande för min del:

Hej!

Jag är en av dom som flitigt kommenterat dina inlägg på det forum du hänvisar till och jag läser också tämligen ofta din blogg.

Jag vill börja med att kommentera dina kloka synpunkter kring det här med ”öppenhet tack vare Internet” men också den risk detta kan innebära.

”Hela världen kan läsa” och till råga på allt KOMMENTERA och ha (ibland gräsliga/ korkade/påhoppande/ you name it) synpunkter på det man skrivit. Jag är själv oerhört medveten om detta då även jag, som du vet, har en blogg där jag är långt ifrån hemlig. Eftersom jag skrivit så mycket i bloggen har det gått så långt att jag OFTA tänker långt innan jag satt mig ner framför datorn ”hur ska jag nu skriva för att inte detta ska missförstås” eller ”nu tar det väl hus i helvete”.

Jag är en extremt öppenhjärtlig person som aldrig har velat vara ”hemlig” på nätet eller undanhålla sanningar. Men ska jag vara ärlig så har jag insett att man inte kan, eller rättare sagt BÖR skriva om allt för hur det än är så kan det skrivna ordet missförstås, medvetet eller omedvetet.

Jag känner igen enormt mycket från ditt tävlande från när jag själv började tävla vilket kanske är anledningen till att jag gett dig så många kommentarer.

På den tiden fanns inte Internet och jag undrar om jag då hade varit så öppenhjärtlig med mina träningar och resultat? Tveksamt. Idag, 20 år senare och förhoppningsvis både duktigare och framför allt mer säker på mig själv kan jag bjuda på även motgångar, kanske för att de hittills varit FÅ????

Skulle min häst plötsligt börja misslyckas enormt på tävlingsbanorna kan jag inte lova att jag kommer att skriva om detta eller så kanske jag inte väljer att skriva ”hela sanningen”.

Det finns alltid ”förståsigpåare” och ibland rent av elaka människor som tycker om att platta till andra när tillfälle ges. Är man väldigt öppen själv ökar risken att få sådana människor på sig.

Du har, liksom jag, valt att vara mycket ärlig och öppen och tycker nu att detta har straffat sig på sätt och vis (du har fått mentala blockeringar).

Mitt råd till dig är, precis som du själv varit lite inne på, att INTE basunera ut allt för ”kreti och pleti”. Tänk på vad du skriver om på nätet och om du orkar/ vill stå för de reaktioner som eventuellt kommer. Kanske du bara ska skriva om det bra?

Detta råd ger jag inte bara dig utan faktiskt även mig själv då JAG ibland behöver tänka på vad som kommer ut ur munnen eller från tangenterna.

Jag har alltid haft åsikter, åsikter som inte alltid uppskattats av alla och jag har också genom åren fått ta mycket skit för min öppenhjärtlighet. Och tyvärr är det inte alltid den som vågar säga alla sanningar som röner den största uppskattningen, det har varit rätt så ensamt på toppen ibland fast jag vetat att även andra tyckt samma sak fast de inte vågat stå för det. Så numera är jag försiktigare FÖR MIN EGEN SKULL och råder dig att vara detsamma!