Som kommentar på gårdagens inlägg har ”Prick” skrivit:

Oj, vad jag håller med! Jag har verkligen NOLL förståelse för de som hävdar att de minsann har rätt att ha häst (och ibland t o m hästar) SAMTIDIGT som de kvitterar ut allehanda bidrag. Jag kan INTE se det självklara i att skattemedel ska bekosta ett hästägande som personen egentligen inte har råd med. Undrar hur folk som tycker så egentligen är funtade?

Ja, som jag redan har skrivit så har jag inte heller någon barmhärtighet när det gäller människor som vill utnyttja/ leva på andra.

Ett stort problem som jag ser i sammanhanget är att det ofta finns flera eller rent av MÅNGA människor som är fullt medvetna om att en viss person fuskar/ljuger/ utnyttjar förmåner som han/ hon inte har rätt till osv men folk ”vill inte lägga sig i”, läs: ÄR FEGA!

Man kan sitta en och en eller i grupper och ondgöra sig över fuskaren och ha alla möjliga synpunkter på hur det är osv men INGEN vill anmäla eller göra något åt det.

En vanlig mänsklig ”svaghet” (eller vad man ska kalla det) och så länge den härskar så kan också mindre nogräknade personer ostraffat fortsätta med sina bedrägerier.

För många år sedan anlitade ett stall en man som skulle bygga nya hagar på anläggningen = tämligen fysiskt anträngande arbete som denne man så klart inte utförde GRATIS. ”Alla” visste att mannen var förtidspensionär pga ”dåligt hjärta”, dvs han fick inte anstränga sig! Pyttsan!
Men mannens son var en skicklig ryttare som tävlade för klubben och dessutom behövde ju hagarna lagas.

I ett annat stall kände jag en kille som var långtidssjukskriven måndag till fredag men som vecka ut och vecka in tydligen hade ork att utföra tungt stallarbete (mockning till ca 20 hästar och utfodring av tredubbelt så många).
Jag konfronterade killen och frågade om försäkringskassan var medveten om och hade godkänt denna i mina ögon mycket märkliga form av ”arbetsträning” och han erkände då att så inte var fallet.
Killen upphörde också med stallarbetet efter mitt ”snokade” och jag kan inte säga att jag kände det minsta dåliga samvete över hans uteblivna extrainkomster.
Det var inte så att han hade 7 barn att försörja (däremot en häst) och stod och föll med de extra (svarta) kronorna!

Förresten har jag inga synpunkter på om människor väljer att arbeta ”svart” eller ”vitt”, svartarbetarna riskerar förvisso både att bli utan ersättning om de skulle bli sjuka och inte kunna arbeta och de tjänar inte in några pengar till sin pension tex men för mig får man i detta hänseende göra som man vill så länge man inte SAMTIDIGT får pengar för påstådd sjukdom (sjukpenning/ förtidspension) eller arbetslöshet (A-kassa).

Jag är fullt medveten om att det finns sjukdomar som inte ”syns”, man kan utåt verka hur frisk som helst men ändå lida på alla möjliga vis av någon eller flera sjukdomar men ingen ska inbilla mig att man kan vara för sjuk för att arbeta, dvs uppbära sjukpenning/ förtidspension samtidigt som man, som i ett exempel jag också följt på nära håll, kan vara mycket fysiskt aktiv med olika former av stall-sysslor från morgon till kväll i flera ÅR .

Att man kan uppbåda krafter till att sköta EN (oftast sin egen) häst om dagen tycker jag inte är så konstigt; hästen är kanske det som håller livsgnistan uppe och gör att man inte helt säckar ihop men att ta på sig olika ”uppdrag” (mockning, utfodring, hagutsläpp, ridning, tömkörning och mycket mer därtill på en regelbunden basis och mot betalning förstås) då anser jag att man passerat gränsen för vad som är ok om man påstår att man inte KAN arbeta.

Men som sagt; så länge alla bara står och ser på så kan sådant här fortsätta.

Själv har jag agerat på olika vis vid olika tillfällen men vill inte gå in på några detaljer för att inte någon ska riskera att känna sig utpekad.

Minns ni reklamen för några år sedan där en kvinnlig tandläkare sa något i stil med ”jag är inte bara tandläkare utan också mamma”?

I mitt fall skulle man kunna säga att jag inte bara är socialsekreterare utan också hästägare och det har faktiskt försatt mig i vissa obekväma sitsar då och då.

Som ni kanske vet (eller inte?) så är EN förutsättning för att vara berättigad till socialbidrag (försörjningsstöd) att ”behovet inte kan tillgodoses på annat sätt” dvs på ren svenska: man ska inte kunna skaffa fram pengar för sin mat och hyra på något annat sätt än via socialbidrag.

Av detta följer också att ALLT som man äger och som kan betraktas som en ”lätt realiserbar tillgång” (bil, bostadsrätt, guld och till och med en HÄST) först måste avyttras (säljas) innan ”rätt till bistånd föreligger” (innan man kan få pengar).

Jag har som socialsekreterare då och då stött på fall där hästägare velat söka socialbidrag, då givetvis ovetandes om att JAG (som känner dom som ”ryttarkollegor”/tävlingskonkurrenter) arbetar med just detta.

Någon gång har jag också stött på personer som haft svart-jobb i olika stall och velat söka bidrag eller som i ett fall en hovslagare som åkte runt och skodde hästar till höger och vänster samtidigt som han på socialbyrån uppgav att han var arbetslös.

Vid ett annat tillfälle upptäckte jag att en person i vårt stall, som till oss alla på ridskolan uppgivit att hon hade ett arbete, hade en av de tjockaste akterna jag sett på socialbyrån, dvs hon hade varit klient i många, många år.

På socialbyrån uppgav sig kvinnan vara ”folkskygg” och ha oerhörda svårigheter med sociala kontakter, på ridskolan med över 800 medlemmar märkte ingen av oss några sådana tendenser.

Hur historien egentligen slutade vet jag inte eftersom kvinnan slutade att besöka ridskolan tämligen omgående efter att jag bett hennes handläggare på socialbyrån att konfrontera henne med de uppgifter jag hade att komma med!

Jag skulle aldrig av någon konstig ”lojalitet” underlåta att anmäla någon som försöker få ut pengar (läs: skattemedel) som de inte har rätt till men roligt har det ju inte varit att ställas inför situationer som ovan.

När jag var yngre, framför allt i tonåren, var det mesta i livet mycket mer ”svart eller vitt” för min del. Inga mellanlägen utan antingen var det si eller så. Punkt slut.

Som många före mig har lärt sig genom årens gång och den erfarenhet man förhoppningsvis förvärvar under tiden är det sällan så i verkliga livet som tvärtom kan innehålla hur många gråskalor som helst.

Fast trots att livet som sagt sällan är svart eller vitt så skulle jag ändå vilja hävda att vissa saker är, om inte till 100% sanna så i alla fall nära på. DET har jag lärt mig i både privat och yrkeslivet:

1. Om något VERKAR konstigt (eller fel, misstänkt, för bra för att vara sant osv) så ÄR det också oftast konstigt. Sedan kanske man inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som är konstigt eller på vilket sätt det är konstigt men man SKA LITA PÅ SIN MAGKÄNSLA. Man blir ytterst sällan lurad (av den i alla fall).

2. Om man en gång SERIÖST har tänkt en tanke om någon form av större förändring så kommer man att genomföra den också. Det är inte alltid man gör det på en gång, vissa är mer svårstartade än andra men förändringen kommer, trust me! Det kan handla om att byta jobb, avsluta en relation, flytta, utbilda sig, whatever.

3. En lögn kommer ALLTID fram. Precis som i exemplet ovan kan det ta flera år (eller knappt ens en dag) men det slår sällan eller aldrig fel vilket, om inte annat är ETT skäl till att man aldrig ska ljuga eller ”hilla in sig” i halvsanningar.

4. LIVET ÄR ORÄTTVIST! Jag hör ofta bland mina klienter att ”det är orättvist”. Och i stället för att komma med någon halvhjärtad och krystad förklaring kring ”whatever” så säger jag som det är; livet ÄR orättvist och det är något som man inte alltid kan påverka. Varför hymla?

Så klart finns det MASSOR av saker som man KAN påverka men också sådant som ingen styr över.

Varför kan vissa människor som är sååå barnkära inte få barn? Varför får någon som aldrig sett åt en cigarett lungcancer medan vissa storrökare är kärnfriska? Osv osv.

Om vi ska gå över till MINA sanningar vad gäller hästar så har jag framför allt två (som egentligen är två sidor av samma mynt skulle man kanske kunna säga):

1. En frisk häst ÄTER. Har man en häst som krånglar med maten (vanligt stråfoder och havre tex) så är det för mig ett tecken på att NÅGOT är ”fel”. Det behöver inte nödvändigtvis vara en FYSISK åkomma, det kan också var otrivsel, stress, överansträngning eller dylikt men en fullt frisk och psykiskt tillfreds häst VILL äta.

2. En arg häst mår inte bra. Hästar är av naturen inte arga eller agressiva och om ens häst börjar uppvisa ett sådant beteende i största allmänhet är detta i mina ögon också ett tecken på att något inte står rätt till. Åter igen kan det handla om både fysiska och psykiska (eller bägge delarna) orsaker men som sagt; en sund häst är inte arg i allmänhet.

Ha ha…när jag tänker efter så kan ovanstående även appliceras på MÄNNISKOR!

Jag är, som jag redan skrivit om på bloggen, självutnämnd lastningsexpert sedan många år tillbaka.

Detta innebär att jag har fått hjälpa både kreti och pleti med att lasta deras mer eller mindre omöjliga hästar; alltid med utmärkt resultat.

Därför känns det extra pinsamt att behöva inse att min egen guldgosse inte gör någon vidare reklam för mina gåvor på lastningsområdet.

Archie tillhör nämligen det tydligen ganska stora släktet av hästkräk som MÅSTE SE en longeringslina för att orka masa sig upp för lämmen. Utan longeringslina fryser han fast framför släpet och vägrar att rubba sig; så fort linan bara VISAS traskar han upp utan mankemang!

Suck suck suck!

Jag trodde att detta fjanteri skulle gå över med tiden och så ofta som vi faktiskt åker (flera gånger i månaden) men icke. Sedan är jag nog som en flerbarnsförälder; ju fler barn man får desto mindre orkar man hålla fast vid PRINCIPER. Med Heron och Décima hade jag nog brytt mig mer (läs: försökt att ”bota” longeringslinekravet) men nu orkar jag i ärlighetens namn inte bry mig så mycket. Jag tänker mer: ”Är det bara detta lilla (läs: linan) som ska till så får det väl vara så då”.

Och tydligen är beteendet som sagt inte helt ovanligt; har hört flera hästägare vittna om exakt samma fjanteri, dvs utan lina = fastfrusen häst, visad lina = häst som spinger mot transporten!

Sist jag skulle iväg bad jag en 10- årig flicka, ”tre skitar hög”, att hjälpa mig att lasta. Jag såg hur ridskolechefen höjde på ögonbrynen då jag och det lilla barnet vandrade ut mot transporten men jag VISSTE att det räckte med att flickan LYFTE linan från marken så skulle Archie gå in i transporten och så skedde också.

Är jag riktigt ”desperat” (läs: ensam) kan jag lasta genom att lägga linan över Archies HALS och dra; även då går han oftast in ganska lätt.

Att lasta UR har däremot aldrig varit några problem. Då väntar Archie snällt på att jag ska fälla ner lastluckan, öppna bak-dörrarna och sedan går han försiktigt ut. Så har han alltid gjort till skillnad från Décima som i sina ungdoms dagar var rent av livsfarlig vid urlastning.

Hon brukade vräka sig bakåt och vid ett tillfälle gjorde hon det med sådan kraft att bakbommen, som satt fast ordentligt och egentligen inte ska gå att rubba ur sitt läge flög i en vid BÅGE bakåt och höll på att träffa min dåvarande sambo i huvedet. Häpp!

Men Décima lärde sig också att gå lugnt bakåt till slut och eftersom både hon och Heron mer eller mindre spang ensamma in i transporten efter en tids lastningar så när jag fortfarande en stillsam förhoppning om att även Arch ska vilja skiljas från sin tydligen älskade longeringslina och visa hur lastning SKA gå till.