Livet går, eller snarare JOGGAR, vidare……

I morse, innan jag åkte till min lilla häst, sprang jag 7 kilometer på löpbandet på gymmet. I love it (var det någon som trodde på DET….nä…)!!!

Jag hatar gymmet men insåg igår att jag nu måste besöka det ÄNNU oftare eftersom jag inte kommer att få någon rid-motion på länge.

I mina ungdoms dagar och fram tills jag fyllde 30 kunde jag äta pinsamt enorma mängder mat. Mina arbetskamrater brukade fascinerat studera mina lunchportioner och nästan ha vadslagning huruvida jag skulle lyckas äta upp alltihop (det gjorde jag alltid).

Numera är det andra bullar, eller rättare sagt nästan inga bullar alls för då håller jag inte vikten.

Så det är bara att bita i det sura äpplet (hade hellre bitit i en chokladkaka) och jogga vidare….

Archie såg ut att vara vid gott mod i alla fall, han var lika god och glad som alltid. Glömde förresten att berätta att han, sin vana trogen, charmade brallorna av alla på kliniken igår.
Det är som jag ofta har sagt; den gossen skulle få en hungrig att lämna ifrån sig sin sista brödbit till honom….

Själv känner jag mig mikroskopiskt bättre till sinnet än igår men har arga förmaningstal till mig själv om att man (läs: JAG) måste lära sig att sätta saker i dess rätta proportioner.

Jag har det senaste året upplevt osedvanligt många tragiska dödsfall i min närhet, inte bara i mitt arbete där det kanske faller sig mer ”naturligt” om uttrycket ursäktas (jag arbetar ju med människor som ibland har enorma sociala problem) utan framför allt i privatlivet.

Människor som jag känner genom ”hästeriet” har drabbats av alla möjliga sjukdomar och merparten fick inte ens uppleva pensiondagen, vissa långt därifrån.

Så jag och maken har nästan börjat säga som ett mantra ”huvudsaken är att vi är friska i alla fall” och nog är det så.

I det perspektivet ter sig en hästs hälta/sjukdom och som faktiskt i de flesta fallen går att bota som inte sååå världsomstörtande.

Att kalla min deppighet för ”dagens I-landsproblem” (vilket bra uttryck Hipp Hipp-gänget myntade där) är kanske till att ta i men jag måste ta mig i kragen och inte låta detta sänka mig helt.

Jag har ett stimulerade arbete att ta hand om, ett fint hus och en underbar man och jag är som sagt frisk!

Och som Prick påpekade härom dagen så kunde det ha varit värre.

Det hade ju onekligen varit ännu tristare om Archie hade fått fången mitt i tävlingssäsongen eller kanske precis efter en viloperiod. Så var det ju förra hösten då Archie fick blödningen i hoven. Då hade han precis vilat i 4 veckor och hunnit bli riden några gånger när han åter fick återgå till viloläge.

Vintern är ju dessutom min hat-årstid alla tider så om Archie måste vila så är det lika bra att det sker nu och inte då solen strålar och ”alla andra” hästar får gå ute i det härliga vädret.

Jag minns hur enormt deprimerande det var då Décima efter sin buköppning hade en lång konvalescens men jag överlevde det och ska nog överleva detta också!

Skriv en kommentar

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>