Jag har funderat en del på de svar jag fått på gårdagens inlägg och väljer här att svara ”tvärsan” i dagens inlägg genom att fetstila ”tvärsans” kommentarer:

De som ”inte visar vanligt hyfs”, är de sådana som du tidigare räknat som vänner? Om det är så att vänner inte visar empati så instämmer jag med din rubrik. Om det är ”bekanta” så undrar jag vad du egentligen vill säga med ditt inlägg? Menar du att de är ouppfostrade, att de inte lever upp till din norm om hur man beter sig? Om det är det först nämnda så varför inte tala klarspråk till de berörda. Om det är det senare så – varför bry sig? var och en har väl rätt i att engagera sig i det som de själva väljer!

Någon av de personer som jag refererade till i gårdagens inlägg har i alla fall jag betraktat som en vän och trott att det var ömsesidigt. Jag tycker också att JAG har stöttat denna person när den har råkat ut för svårigheter och hade nog förväntat mig, om inte detsamma, så i vart fall en kommentar.

Jag vill inte gå närmare in på några detaljer kring hur jag valt att förhålla mig till personen i dagsläget då risken är att någon känner sig utpekad.

Du tvärsan undrar vad jag ville med mitt inlägg?

Tja, jag ville väl helt enkelt göra en reflektion över hur JAG uppfattar att ”samhället” (däribland vi hästmänniskor ingår) går mot en ökad egoism och individualisering.

Jag tror att det blir vanligare och vanligare att folk tappar dels det jag kallar ”allmänt hyfs” och dels att de inte BRYR SIG om så mycket mer än sig själva.

Att sakna förmåga att sätta sig in i hur andra människor känner och/ eller att inte bry sig är idag inte längre bara något som jag förknippar med personer som är autistiska/ har autistiska drag; det börjar mer och mer sprida sig till ”vanligt folk”.

Någon, även du tvärsan, har antytt att min uppfattning av brist på empati hos vissa i stallet beror på att jag tidigare skulle ha sårat dessa och att detta nu är deras sätt att ”ge igen”.

Jag tror inte alls att det är så! De människor jag känner och refererat till har som jag uppfattat det inte dessa elaka/ barnsliga drag i sin personlighet och jag tror absolut inte att de suttit hemma och tänkt ”ha ha…lika gott att Birgittas häst har fått fång och jag ska minsann inte kommentera det med ett ord” typ…

Snarare är det, som jag redan innan varit inne på men kanske inte lyckats förmedla tillräckligt tydligt:

*att människor idag i större omfattning än tidigare inte precis bryr sig om annat än sig själva

* man saknar kunskap/erfarenhet av hur man ska bete sig/ vad man ska säga i lite ”tyngre” situationer.

Jag tycker att detta är synd och det var väl det jag ville ha sagt med inlägget. Att var och en är fri att säga och reagera hur den vill är jag fullt på det klara med men man kan väl få kommentera det ändå?

Det låter som om du är lite förvånad över att något du skrivit kan ha sårat någon. Din kommentar om att du inte är lockad att rida någon annan häst i stallet kan ha sårat. Jag skulle i alla fall ha blivit sårad om någon från mitt stall skrev så.

Du har helt rätt. Det där med den egna hästen är eller kan i vart fall vara superkänsligt och säkert kan man bli sur över att någon annan inte vill rida på ens häst.

Jag ska förresten skriva ett separat inlägg på detta tema lite längre fram där jag kommer att utveckla resonemanget kring varför jag inte vill rida på andras hästar och varför det ibland inte ens hade varit möjligt.

Du har också uttalat dig på ett sätt som kan ha uppfattats som nedvärderande om andras sätt tex diskussionen om vattenhinkar. Kommer inte på fler konkreta exempel just nu och ids inte gå tillbaka och leta.

Ja, det är nog samma sak med vattenspannarna. Fast jag står fortfarande för att det i VALET mellan att rida (motionera) sin häst och att ägna så mycket arbete åt att skura vattenspannar och putsa på saker att tiden/lusten/orken för ridningen inte finns så väljer jag att motionera hästen. Det tror jag gynnar den mer än att dricka ur en spann i stället för en vattenkopp. Jag ser fortfarande inte vattenspannen som något livsnödvändigt för att hästen ska leva ett bra liv.

Men en av de saker som gör det lite kul att läsa din blogg är att du faktiskt är lite vass och inte så mkt självkritisk. Finner nöje i att läsa din blogg, mkt ironi och mkt självgodhet. Tror inte att vi hade blivit polare om vi delat stall men fortsätt och skriv det är kul att läsa.

Huruvida vi skulle bli vänner om vi stod i samma stall överlåter jag åt dig att spekulera i. Mångårig erfarenhet av internet har lärt mig att man aldrig kan vara säker på hur någon som man diskuterat med på nätet ska vara/är IRL.

Jag minns att jag för några år sedan hade några hätska debatter med en hästmänniska som, då vi träffades av en slump IRL visade upp en helt annat sida av sig själv. Vi har fortfarande nät-kontakt, dock på ett mycket ”lugnare” vis än innan vi träffades :=).

I förra veckan hade Sydsvenskan en artikelserie om självmord.

En av dagarna hade man intervjuat ett gift par vars son tagit livet av sig i vuxen ålder och paret berättade hur det blivit bemötta av folk de kände därefter.

Kvinnan tog som exempel någon som, då de träffats på stan, hade gått över på andra sidan gatan för att slippa att mötas. Kanske visste personen inte vad han/hon skulle säga eller hur han/hon skulle bemöta någon i sorg?

Jag kom att tänka på denna artikel då jag själv reagerat på hur olika människor i stallet mött/bemött MIG sedan Archie blev sjuk.

Jag tror inte att någon som har känt mig i mer än en vecka kan missa att Archie betyder oerhört mycket för mig. Jag vill verkligen inte gå så långt som att säga att han är mitt ALLT, så som jag faktiskt kände för Heron eftersom mitt liv då jag ägde honom såg helt annorlunda ut än det gör idag (och jag dessutom var nästan 20 år yngre), men han är som sagt väldigt viktig och jag är mycket engagerad i honom, inte bara rent tids och penga-mässigt utan minst lika mycket KÄNSLO-mässigt.

Jag är på gott och ont en känslomänniska och därför går det åt oerhört mycket energi när tex något av mina djur inte mår bra. Jag har inte förmågan att ta detta lättvindigt och tänka ”det löser sig” (vilket ju det mesta faktiskt gör) utan jag målar genast upp värsta skräckscenariona, tappar all geist, kan själv bli krasslig osv. INGEN som känner mig kan missta sig på detta, hela mitt kroppsspåk om inte annat skriker ut budskapet om hur jag känner mig.

Vad jag har reagerat på sedan Archie fick fång är att visa personer i stallet, som jag ändå inbillar mig är normalt funtade människor med ett fungerande känsloliv, totalt verkar ha ignorerat det faktum att Archie varit dålig en längre tid. Jag vet att de vet att han är sjuk, självklart, men de säger ändå inte ett ord då vi möts mer än ”Hej”.

Detta är alltså människor jag känt i flera ÅR, inte så att vi umgås privat men vi träffas ju dagligen i stallet och pratar om allt möjligt annat.

Jag begär verkligen inte att folk ska stå och hålla mig i handen och att vi tillsammans ska sjunga ”we shall overcome” men vad kostar det att i vart fall säga de få orden ”tråkigt med din häst” eller ”fan vad trist att Archie fått fång, hoppas han blir frisk snart”. (det har ju vilt främmande människor på bloggen tagit sig tiden att göra).

Ja, man är olika…..Fast för mig är det obegripligt ändå…..

Jag betraktar mig själv som en tämligen stor egoist men trots detta så finner jag alltid tiden och engagemanget att växla i vart fall några ord med folk som jag vet har det jobbigt.

Sedan får jag ju säga att väldigt många visat stor empati och medkänsla, även kanske sådana människor som man inte hade förväntat sig detta från.

Närbild på insidan av Archies boxdörr. Gissa vad han ska bli när han bli stor? Jag satsar på SNICKARE!

I yngre dagar tyckte Archie att boxen behövde dekoreras med diverse träarbeten som han utförde med tänderna men sedan i vart fall ett halvår har han slutat med sitt konstnärskap. Nu, eftersom han rimligtvis borde vara tämligen understimulerad har han återupptagit sin hobby!

Ett försök att fotografera den numera berömda späckhalsen misslyckades som synes. Det är för mörkt i boxen för att man ska kunna ta kort. Jag får återkomma när boxvilan upphör.

Hejdå! Vi ses imorgon!

Jag är en person som så länge jag kan minnas alltid har kommit ihåg mina drömmar till skillnad från personer som, enligt vad de uppger aldrig drömmer eller i vart fall inte kommer ihåg vad de drömt.

Ibland kan jag komma på en dröm först några timmar efter att jag vaknat och då av att ha sett något särskilt, typ jag ser en hästtransport och minns då ”ja just det…..jag drömde att jag hade köpt ett nytt släp”.

Det jag drömmer har oftast ett samband och/eller kan logiskt härledas till sådant som har hänt, som jag vill ska hända eller som jag är rädd ska hända.

Ni kan ju tänka er vad jag har drömt om den senaste tiden….

Nästan varje natt drömmer jag numera om Archie.

I en dröm för några dagar sedan så höll en stor del av min HÄL på att lossna (huuuuu) från foten. Skadan hade uppkommit av att jag hade använt läderridstövar som hade gått sönder i foten (min vän Ann visade mig sina slitna stövlar i helgen….detta har säkert påverkat drömmen).

Men jag var inte speciellt bekymrad över det stora köttstycke som hängde i slamsor från foten utan tänkte ”jag kan säkert rida ÄNDÅ” ?!?!?!

Och i natt drömde jag att jag hade släppt ut Archie i hagen och först när jag hade gjort det och var på väg tillbaka till stallet så kom jag på ”Javisst ja…Archie får ju inte LOV att gå i hagen”. Så då rusade jag in och skulle fånga honom men han bara sprang omkring och ville inte alls gå hem.

Sådana här drömmar kan vara väldigt jobbiga och ibland känner man sig helt slut när man vaknar.

Jag minns mitt första socialsekreterar-arbete. Då gick jag fortfarande på ”Sopis” (Socialhögskolan) och fick detta som ett sommarjobb en termin innan examen.

Jag skulle handlägga ansökningar om socialbidrag på en tungt belastad socialbyrå i Malmö (dåvarande nord-östra socialbyrån vid Värnhemstorget) och hade ingen som helst erfarenhet av liknande arbete.

Jag minns att jag drömde om klienterna, akterna och de beräkningar jag gjorde hela nätterna!

Jag var helt utpumpad på morgonen och minns att jag skämtsamt bad om DUBBEL lön eftersom jag ju arbetade både natt och dag!

Samma sak var det faktiskt när jag började arbeta i vårt stall.

I arbetsuppgifterna ingick bland annat sopning av våra mycket långa stallgångar och ni kan ju tänka er vad jag gjorde hela nätterna i mina drömmar.

Jag sopade och sopade och det tog aldrig slut. Precis när jag hade sopat färdigt en stallgång så började drömmen om på nytt. Ibland var det så att jag VISSTE att det var en dröm men den gick på något sätt inte att ”bryta” utan sopandet bara fortgick.

Som tur var upphörde dessa drömmar efter ett tag för jag helgjobbade i stallet i många år därefter och hade nog fått en utmattnings-sjukdom om det hade fortsatt :=).