Månadsarkiv: mars 2009

Höjden av fåfänga :=)?

http://www.hooks.se/Assets/ProductImages/Large/520060/520060_01.jpg

Blev full i skratt nyss då jag kollade sporr-sortimentet på Hööks.

Nu för tiden räcker det tydligen inte med ”vanliga” sporremmar i läder eller nylon!

Nej, vill man vara riktigt fin köper man citat:

Lädersporremmar dekorerade med vita stenar på söljan.

Kostar då givetvis dubbelt så mycket som vanliga remmar men då får man ju dessa stenar på köpet *GARV*.

Vem skulle ens lägga märke till stenarna undrar JAG i mitt stilla sinne :=)?

Nåja….Stina 10 år tycker säkert det är kul och fint på sin första hopp/dressyrtävling…..

En shopaholics bekännelser!

Nej, jag syftar inte på boken eller filmen utan på gårdagens besök i Ullared, ha ha!

Som vanligt fick jag ägnat mig åt shoppning av stora mått och som vanligt gjorde jag hur många fynd som helst.

Så ni som är helt ointresserade av prisjämförelser och redogörelser av olika fynd man kan göra i Ullared kan sluta att läsa NU!

Eftersom jag tidigare inte haft anledning att titta efter HUND-saker på GEKÅS av den enkla anledningen att jag vid föregående besök inte varit hundägare fick jag igår en mycket glad överraskning då jag kunde konstatera att GEKÅS hundsortiment och priser är minst lika fördelaktiga som deras häst och ryttarsaker.

Jag var helt i extras, som en narkoman med fri tillgång på knark ungefär och visste knappt i vilken ände av hundavdelningen jag skulle börja.

Det fanns 6-7 olika hundschampo-sorter tex, alla superbilliga givetvis och jag köpte slutligen en 1 liters flaska från EKOL för 49:–.

Läderkoppel inköptes för 69:–, jättefint och såg ut ungefär som det jag ratat i ”fina hundaffären” i Staffanstorp där det kostade ca 200:–.

I fina hundaffären köpte jag tidigare i våras ett termotäcke till Soya för 255:– (dyrt för lite tyg tyckte jag då men det fanns verkligen inga andra täcken som passade, varken där eller i någon av de många andra affärerna i Malmö jag besökte), de DYRASTE täckena på GEKÅS kostade 99:–.

Jag fastnade för ett regntäcke med fleecefoder (snarlikt Archies faktiskt) för 49:– och det passade PERFEKT!

Bästa köpet var dock en hundsäng à la ”BIA” som i fina hundaffären kostar 600:– medan storleken STÖRRE kostade 299:– i Ullared!!!!

Själv köpte jag ett par URSNYGGA mörkgrå ridbyxor med ”gubbveck”” för 299:– och ett par enkla vita ridbyxor (Jacson) för 99:–. De vita ridbyxorna behövde jag egentligen inte just nu men för det priset är det bra att ha i reserv då just vita ridbyxor snabbt får fläckar som inte riktigt går bort tycker jag.

Körpisk kostade 49:– och dressyrspö 39:– så bägge inhandlades givetvis liksom en ventilationshjälm för 199:– som till skillnad från alla andra ”billighetshjälmar” jag någonsin köpt satt som gjuten. Jag, som inte klär i NÅGON typ av huvudbonader, skulle aldrig köpa hjälm för tusentals kronor vilket jag förstår att ryttare numera kan få för sig att göra så 199:– kändes verkligen som rätt pris för en BRA hjälm (har redan provhoppat med den på mig idag).

Snyggt dressyrschabrak för 99:–, antibitspray för 49:– och rejäla ridstrumpor för 10:–/ par avslutade häst/ryttardelen av besöket.

Ja, det finns som synes hur mycket pengar som helst att spara på att ta en tur till Ullared om man inte bor för långt ifrån och för mig och min medföljande kompis är det faktiskt inte på något vis ett ”besvär” utan snarare en kul grej som vi gör 2-3 gånger om året.

När det finns så mycket billigt att köpa lägger jag gärna en heldag på detta och slipper sedan i gengäld att ”ströhandla” till vardags. Jag kan ärligt säga att jag tex inte köpt en scahmpoflaska eller en tandkräm någon annanstans än i Ullared de senaste 3 åren och det passar mig perfekt. Jag veckohandlar MAT och toalettpapper en gång i veckan, that´s it i princip och den tid som blir över när man slipper springa i affärer lägger jag gärna på annat!

Bortlottningssystemet ifrågasätts allt mer

Mycket glädjande börjar det i mina ögon orättvisa bortlottningssystemet i dressyr ifrågasättas av allt fler.

Jag har retat mig länge och påtalar också orättvisan i blogginlägg från den 17 januari.

Nu läser jag fler och fler arga/sura inlägg på nätet som delar min åsikt, se bland annat havrepappans

http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm

inlägg från den 10 mars.

Jag håller med till 100 % och hoppas verkligen att bortlottningsofoget upphör.

Är det så att vi i lagom-landet Sverige strävar efter rättvisa in absurdum: ”alla ska ha samma chans att komma med till en tävling om man så måste lotta om saken”?

Nej, vari ligger rättvisan att jag som anmält mig till en tävling i god tid ska bli bortlottad medan den som anmäler sig en timme innan anmälningstiden går ut kommer med?

Skärpning och ändring alla klubbar!

Det måste ju vara hur lätt som helst att stänga en klass när maxantalet har anmält sig; kan inte tänka mig att det är något mer än en enkel knapptryckning på datorn som krävs, eller?

Ordningspoliser i stallet!

Härom dagen fick jag en intressant fråga från en bloggläsare som kallar sig Agda:

”Hej Birgitta. Jag läser din blogg med stor behållning och tycker ofta att du har kloka synpunkter och idéer. Tänkte fråga om du kanske har något tips även vad gäller MITT bekymmer i stallet som jag ska försöka att beskriva lite kortfattat.

Jag är 25 år gammal och har min häst i ett större kollektivstall där vi hjälps åt med det mesta (fodringar, in och utsläpp mm).

Jag har nu en längre tid stört mig oerhört mycket på en av de andra inackorderingarna, en kvinna som är kanske dubbelt så gammal och som har en äldre promenadhäst (själv har jag en hopphäst som jag tävlar i lätta klasser med varierande framgångar).

Problemet med denna kvinna är att jag upplever det som att hon ständigt söker olika skäl till att ”hacka” på mig. Hon ifrågasätter hur jag mockar, varför jag fodrar med det foder jag gör, varför jag låter en av mina kompisar rida min häst ibland osv osv.

Jag anser att hon faktiskt inte har med att göra med något av ovanstående.

Jag har försökt att ignorera henne så gott det går men det retar mig att denna kvinna ständigt verkar vara på hugget och leta efter saker som hon kan ifrågasätta hos både mig och andra (fler har reagerat…det vet jag).

För stallsämjans skull har jag hittills försökt att svara vänligt på hennes ibland idiotiska frågor (läs: pikar) men snart är jag rädd för att jag inte kan hålla mig längre.

Har du något tips på hur man ska förhålla sig eller vad man kan säga utan att tvingas byta stallaplats därefter? Mvh Agda”

Jaa du Agda…..

Det du beskriver tror jag är ett ”universiellt stallproblem” som jag både läst om massvis av gånger och själv upplevt och varit del av.

Utan att ha gjort någon vetenskaplig studie av fenomenet vill jag drista mig till att påstå att det i så gott som varje stall verkar finnas en eller flera SJÄLVUTNÄMNA ORDNINGSPOLISER (ett favorituttryck som jag myntat- mycket passande tycker jag själv he he).

För den delen finner man inte bara dessa poliser i stallet utan de är minst lika vanliga i tex arbetslivet.

I stallet tycker jag att det oftast är de personer som rider minst och/ eller sämst som orkar och har tid med att engagera sig i vad alla andra gör. Kanske är det också någon form av dåligt självförtroende vad gäller själva ridningen som gör att man i stället koncentrerar sina krafter på annat (läs: skitsnack).

Personligen har jag insett att det sällan är någon idé att försöka påverka/ förändra en ordningspolis, det man i vart fall LÄTTARE kan förändra är sin egen inställning/ förhållningssätt till dessa.

De ordningspoliser jag ”upplevt” har på många vis varit ”små” människor och uteslutande olyckliga/ otillfredsställda på ett eller flera vis.

En genuint nöjd och glad människa känner inget behov av att trycka ner andra eller att ständigt kritisera allt som den ser, det är min erfarenhet.

Sedan kan vi alla till mans ha både dåliga dagar och dåliga veckor då vi inte alltid flöjtar fram genom tillvaron men om man alltid MÅSTE klaga, alltid måste söka fel och brister då är det något som verkligen inte står rätt till med ens liv och måeende.

Jag tror att du Agda måste acceptera att denna kvinna är som hon är och helt enkelt försöka att ignorera henne så gott du kan. Visa inte att du tar åt dig av hennes elakheter- det förstärker oftast på något sjukligt sätt dessa människors vilja att komma med ännu fler påhopp. Att tysta ihjäl elakheterna hjälper oftare och förhoppningsvis söker den elaka människan andra, tacksammare offer.

Om ni är många/ flera som känner er påhoppade kan ni förvisso bestämma er för att ”prata ut” i grupp men risken är att den elaka kvinnan dels känner sig påhoppad och dels vägrar att ta till sig det ni säger. Det kan lätt bli en otrevlig pajkastning och alla kanske inte heller vågar stå för det som de tidigare sagt i förtroende.

Så tyvärr har jag ingen universal-lösning på ditt problem mer än att du ska försöka ”leva och låta leva” och stänga dina öron så gott det går. Lycka till!

Dagens träning och halv vilodag för mig

Dagens träning bestod som så ofta av sidvärtsövningar åt alla håll och kanter samt bakdelsvändningsträning och övergångar mellan skritt och galopp.
Som avslutning red jag förvänd galopp på en så liten volt som jag kunde hålla galoppen i och detta gick mycket bra tills Archie tröttnade och började bryta av till trav hela tiden i stället. I dessa lägen får man gå på honom och inte ge upp övningen för han orkar ofta mer än vad han ger sken av men blir lätt bekväm om han får.

Våra svårigheter och akilleshälar avslöjas obarmhärtigt på träningarna men det är ju därför man tränar; för att försöka förbättra det man har svårt för och/ eller få tips och råd om hur man kan stärka hästen för att lättare klara av det svåra.

Sidvärtsrörelserna har vi ju haft svårt för hela tiden, det blir lätt dels så att tempot mattas av och dels är tvärningen aldeles för liten.
Birgitta tipsade mig här om att inte bara träna på detta uppsuttet utan även då jag longerar och/eller tömkör liksom att trava över lite högre bommar för att få större rörlighet i bog/framparti.

Bakdelsvändningarna kan bli seeeega och ibland står Archie något steg med bak i stället för att lyfta benen. Här var tipset att rida sluta på liten volt för att hela tiden hålla igång hästen/bakbenen.

Vad gäller avbrotten från galopp till skritt har jag framför allt problem med vänster galopp där Archie inte tar yttertygeln tillräckligt i avbrottet. Birgittas tips är att korta den tygeln rejält och ställa utåt om det behövs men att verkligen se till att förhållningen blir lyssnad på och inte sitta och segdra på halvlånga tyglar.

När vi gjorde några travökningar fick jag skäll för att jag sjunker ihop som en säck över hästen och kutar med ryggen och det har jag själv sett på några förfärliga stillbilder som tagits på tävling. FY och FULT och hjälper givetvis inte hästen.

I eftermiddag blir det hage för Archie och själv är jag hästledig resten av dagen!

För ett tag sedan insåg kontroll-Birgitta att det faktiskt är fullständigt onödigt att åka ut till stallet även på eftermiddagen (jag är ju där annars alltid morgon och eftermiddag) på tisdagarna eftersom Lina sköter Archie den dagen och givetvis är fullständigt kapabel till att både ta in honom från hagen, mocka och hänga upp hönätet med kvällsfoder.

Så en vardag i veckan kan jag numera åka direkt hem från jobbet och det känns oerhört lyxigt. Vi har även börjat tillämpa detta vissa lördagar, dvs jag rider bara på morgonen och släpper sedan ut hästarna så fixar Lina resten under eftermiddagen och det känns som att jag därigenom får hur mycket tid som helst över till annat. Otroligt hur så lite kan göra så mycket!

Den bloggläsare som ställt en fråga om vad man kan göra åt ordningspoliser i stallet kommer jag att svara imorgon eller på torsdag. DET kan bli en intressant diskussion :=)!

Veckan som gått

Hände det något speciellt under den gångna veckan? Hmmm…..tänker….nä…inget som jag kan komma på så här på rak arm faktiskt.

Jag har tränat mycket dressyr och inriktat mig på skolor och lite galoppombytesträning. Med bägge delarna går det väl sådär; kan inte påstå att ”det sitter som en smäck” men kanske är det helt ok med tanke på hästens ålder, utbildningsståndpunkt osv?

Detta är en av många nackdelar med att vara ensam dressyrryttare på en trots allt hyfsat stor anläggning; man har INGEN att bolla idéer, träningsupplägg osv med och framför allt ingen som SER vad man håller på med mer än tränar-Birgitta och henne träffar jag ju bara 1 timme i veckan.

Tack och lov kan jag hämta mycket inspiration på annat håll (framför allt genom min dressyrvän Ann som skriver här på sidan ibland) men det hade ändå varit mycket roligare om man faktiskt hade någon IRL som man kunde träna ihop med. Jag är övertygad om att detta även hade gett positiva resultat på olika vis och inte bara varit ”kul” i största allmänhet.

Förutom dressyrträningen har jag också varit ute några rundor med Archie, vi har både skrittat ut, tömkört ute och promenerat med lilla Soya. Tömkörningen skedde i skritt (vi gick en lång promenad) och nu verkar ”jaga-svansen-leken” vara ett minne blott, i alla fall så länge vil håller oss till den långsammaste gångarten.

Veckan avslutades som så ofta med en trevlig uteritt med Lena. Det är så skönt att våra hästar, sina olika storlekar till trots, går så bra ihop och kan hålla samma tempo så att jag och Lena kan ägna oss åt ”veckans skvaller” och andra viktiga spörsmål :=).

Vädermässigt är det riktigt ”aprilväder” som råder trots att det bara är mars!

För någon dag sedan gick jag i full snöstorm på kvällen, blötsnön låg i tunga sjuk över mina kläder (läs: jag var dyngsur) och nästa morgon var allt helt borta, dvs barmark.

I lördags sken solen och det var riktig vårkänning, på söndagen föll regnet på morgonen.

Under kommande vecka ser jag fram emot ett Ullaredsbesök tillsammans med en gammal hästskötare, vi är lika stora GEKÅS-fans båda två så det blir nog skoj!

Såg ni ”Uppdrag granskning” i onsdags?

Jag upphör aldrig att förvånas över människors förslagenhet och ondska!

Denna veckas ”Uppdrag granskning” handlade om en tjej, Veronica (i 20-års åldern) som lurat flera hästägare att ge bort sina hästar till henne i tron att de därmed gav bort sin häst som sällskapshäst åt Veronicas häst Rollex.

I Uppdrag granskning kunde man visa att Veronica fått minst 5 hästar på detta vis trots att det också uppdagades att Veronicas Rollex inte haft sällskap av någon av hästarna.

Vad som också uppdagades och som ingen av dom som skänkt bort sin häst till Veronica visste var att Veronica är ägare till….ETT SLAKTERI!!!!

Tja…var tror NI att hästarna som Veronica fick tagit vägen?

2 hästar kunde man bevisa var slaktade men jag och säkert många med mig är övertygade om att givetvis alla hästarna gått detta öde till mötes för att Veronica därigenom skulle tjäna pengar (ca 7000:– per häst enligt uppgift i tv-programmet).

Det som gör mig så beklämd är att en så ung tjej redan är så förslagen att hon uppnyttjat andra hästägares välvilja för att tjäna förhållandevis ”små” pengar. Det var ju knappast så att Veronica blev miljonär på kuppen, däremot lär hon vara stämplad för lång tid framöver i olika kretsar för sådant här glöms inte bort precis.

Sedan kan man ju tycka att hästägare är väl godtrogna som skänker bort sin häst utan att kontrollera det stall dit hästen påstås ska bo osv men det finns säkert också förklaringar till varför man ibland gör på detta viset också.

Ett bra program hur som helst och jag hoppas verkligen att denna Veronica bittert får ångra vad hon gjort även om det inte är STRAFFBART att slakta en häst som någon skänkt bort till en.

Diskussionen om hur beroende man får vara som hästägare fortsätter…

Natalja skriver:

”Jag är HELT med på din linje.

Ända sen jag flyttade hemifrån för 11 år sen, har jag själv ansvarat för hästen/hästarna, både ekonomiskt och all skötsel.

Jag har separerat och fått sälja både hus och bil, men hästen har alltid kommit i första hand.

Sen vet jag personer som lägger för mycket på hästen, tränar och köper dyr utrustning istället för att köpa mat till sig själv och så ska det inte heller vara.

Med nogrann planering kan man få den balansgången att fungera alldeles utmärkt.

Visst kan tiderna förändras och man kan hamna i ekonomisk kris, men till 99 % är det lösbart, om man bara är lite förbered på ATT det kan hända.”

Och Hille:

Fast i en hel del förhållanden, även utan barn, som i mitt t.ex finns inte ”mina” och ”dina” pengar utan bara ”våra” pengar. Därför skaffar man inte hästen för pengar man inte har, utan för pengar man har då.

Min kommentar:

Givetvis finns det olika sätt att hålla häst på; som ensam ”ekonomiskt ansvarig”, att ha hästen som en ”gemensamsam familjemedlem som alla betalar för” osv.

Själv har jag alltid valt det första alternativet, inte bara för att männen i mina förhållanden varit ointresserade av hästar/ ridning utan också för att jag VILL vara ekonomiskt oberoende och aldrig behöva ”svara för” mina utgifter vad gäller hästen.

När jag tex köpte en sadel för ca 25.000 gjorde jag det utan att ens nämna beloppet för min man; det var mina pengar och inget han hade med att göra så att säga.

Vill jag lägga tusentals kronor på träningar och tävlingar vissa månader så är det samma sak; mina pengar och mina beslut = inget att diskutera.

Även min man har ett dyrt intresse (flyghistoria och allt som är förknippat med detta) och det mesta som han lägger sina pengar på vad gäller detta finner JAG helt obegripligt. JAG skulle inte lägga en spänn på saker han köper och som han verkligen vurmar för men det spelar ju inte heller någon roll eftersom han gör vad han vill med sina pengar.

Mig passar det över huvud taget bäst att ha delad ekonomi trots att jag är gift eftersom jag är en egoistisk person som inte vill dela med mig av eget slit (jag föredrar om var och en sliter åt sig SJÄLV :=)).

Kommentar från Minstral:

Håller helt med Hille här. Jag hade som ensam förmodligen inte haft råd med mitt hästeri, men jag bygger inte upp mitt liv så utan jag lever med min man och utgår ifrån det livet. Vi har våra pengar, skiljer inte på mitt och ditt, jag hade aldrig klarat av att leva så. Det finns ju jättemycket man kan ha råd med om man är två som man får försaka om man blir ensam, men att planera livet efter hur det kan se ut om man blir ensam finns inte i min värld.

Min kommentar:

Jag kan förstå om man framför allt efter några/ många år tillsammans i ett förhållande slutar att tänka i termerna ”mitt och ditt”.

Fast OM något inträffar som gör att man blir ensam kvar kan man också drabbas oerhört hårt om man inte är ”självförsörjande”. Jag föredrar att i alla fall i TANKEN ha en ”back-up-plan” för hur man ska klara sig i så fall även om man kanske inte kan fortsätta att leva exakt samma liv som förut.

För min egen del är jag oerhört tacksam över att alltid ha haft detta ”tänk”.

För ganska exakt 8 år sedan lämnade min dåvarande sambo mig från den ena dagen till den andra och även om det låter som en klyscha så var det verkligen som en blixt från en klar himmel. FULLSTÄNDIGT oväntat!
Detta var utan tvekan det värsta jag upplevt i hela mitt liv och jag var helt nerbruten i flera månader.
Att i en sådan situation dessutom tvingas sälja hästen hade knäckt mig fullständigt! Det var mitt arbete och hästen som över huvud taget gjorde att jag inte bröt ihop totalt och då var jag verkligen tacksam över ”mina egna pengar”.

Livet har tyvärr lärt mig att ALLT kan hända så för egen del föredrar jag att planera och försöka kontrollera så mycket som jag bara kan….

Hur beroende får man vara som hästägare?

Då och då läser jag inlägg på nätet om olika situationer som hästägare försätter sig i/ hamnar i och ibland blir jag verkligen ”mörkrädd”.

Både på nätet och IRL har jag upplevt hur man som enskild person verkar förlita sig helt/ aldeles för mycket på andra människors välvilja/ekonomi/oförmåga att säga ifrån, you name it, när man skaffar häst.

Senast på nätet var det en tjej (24 år) som var förtvivlad över att hon inte kunde ta sig ut till sin häst eftersom hennes mamma fått en hjärtattack och inte kunde ställa upp med skjuts till stallet. Förvisso en lång, invecklad historia med många bottnar men ni förstår kanske vart jag vill komma?

Jag vet flera hästägare (samtliga kvinnor) som aldrig hade haft råd att ha kvar sin häst om deras nuvarande förhållande tog slut, helt enkelt därför att sambon/maken sponsrar stora delar av det genemsamma livet vilket ju också direkt eller indirekt inkluderar hästen.

Att man kanske hade fått byta stall och/ eller eget boende om man blir singel är väl sin sak, inte heller jag hade kunnat både bo kvar i mitt och makens hus ensam och ha Archie på ”dyra ridskolan” men att HELT stå och falla med att någon annan betalar för ens häst kan jag inte förstå.

Det måste ju vara hur hemskt som helst att tvingas bita ihop i ett förhållande där man egentligen inte trivs bara för att få behålla sin ”rikiga” kärlek = hästen!

Jag har också stött på en del hästägare som själva knappt har sadel och träns till hästen men som förutsätter att andra med glädje ska låna ut både det ena och andra i ridutrustningsväg samt ställa upp med både bil, bensin och släp om hästen behöver köras iväg någonstans.

I min värld får man aldrig bli så beroende av någon annan, vem det än må vara, att man inte själv kan lösa sin hästhållning både PRAKTISKT och EKONOMISKT.

Även om man kanske inte själv har körkort så måste man kunna betala någon som kan ställa upp som chaufför om hästen tex behöver komma till klinik. Man måste veta var och hur man kan få låna/ hyra bil och transport.

Man MÅSTE ha en buffert på i alla fall några tusenlappar så att man kan betala för veterinärvård, man måste ha hästen veterinärvårdsförsäkrad!

Man måste också ha pengar till oförutsedda händelser som tex tappskor så att man inte behöver vänta med att sko hästen tills nästa lön kommer.

Att leva ”ur hand i mun” lämpar sig enligt mig inte alls om man är hästägare då det ALLTID lyckas inträffa något som man inte räknat med och som KOSTAR!

Jag tycker att det är för sorgligt att människor som påstår sig vara djurvänner kan försätta oskyldiga djur i situationer då det kan saknas både tillräckligt med foder och strö, då man måste vänta på att tillkalla veterinär för att man inte har råd osv.

Tack och lov verkar de flesta hästägare INTE bete sig på detta vis men de gånger man stöter på fenomenet blir jag lika ledsen och känner mig maktlös.

Dagens träning eller…är tränar-Birgitta en datahacker?

Hade jag inte vetat bättre hade jag faktiskt misstänkt att min tränare är en datahacker :=)!

Igår hade jag en maildiskussion med en ryttarvän angående SKOLORNA (öppna och sluta alltså, inte grund- eller gymnasie-skolorna :=)) och då skrev jag något i stil med att jag inte precis tränat skolorna då jag ridit för Birgitta (däremot har jag ”nosat” lite på dom på egen hand) eftersom vi fokuserat så mycket på de fördömda skänkelvikningarna.

Idag hann jag knappt sätta mig i sadeln förrän Birgitta beordrade sluta i skritt, följt av sluta i galopp, öppna i trav osv.

Har Birgitta på något sätt lyckats smygläsa mina mail :=)?????

Hur som helst var det detta som vi ägnade största delen av träningen åt tillsammans med annat allmänt lösgörande arbete.

Birgitta undrade också om jag hade påbörjat mitt cavalletti-arbete och det har jag ju, både uppsuttet och på töm.