Månadsarkiv: april 2009

Nu har jag ändrat min hästförsäkring!

Som en del av er kanske har läst/hört har Agria gjort vissa begränsningar i sin hästförsäkring:

”På grund av ökade veterinärvårdskostnader och dyrare behandlingar har vi gjort en översyn av våra produkter och de diagnoser som kostar mest. För att inte tvingas höja premierna har vi istället valt att begränsa särskilda delar i försäkringarna. Rent konkret innebär det att vi i år inför maxbelopp för vissa skador som berör rörelseapparaten.

Agria Bas veterinärvård:Begränsning när det gäller till exempel hältor – På grund av kraftigt ökade kostnader för skador avseende hältor och rörelsestörningar inför vi en högsta ersättning på 12 000 kronor per år i vår veterinärvårdsförsäkring. Begränsningen gäller för skador och sjukdomar på skelett, muskler, senor, ligament, ben och leder. Frakturer omfattas inte av ovanstående begränsning.”

Det har varit långa diskussioner om detta, bla på Bukefalos (se http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=951642 om du vill läsa mer).

Jag är helt övertygad om att andra försäkringsbolag kommer att följa efter förr eller senare så byte av bolag är ingenting som jag skulle våga mig på efter att ha fått ersättning för 2 knäledsinflammationer, en hovblödning och en fång-attack genom åren. Man kunde ju ge sig tusan på att det nya bolaget hade försökt att slippa ersätta allt som eventuellt drabbar Archie i framtiden med hänvisning till tidigare sjukdomsfall, det har jag hört att andra hästägare råkat ut för och är verkligen inte något som jag skulle vilja tjafsa om.

För egen del har däremot alla diskussioner, argument för och emot olika försäkringsformer osv fått till följd att jag faktiskt både tänkt igenom och gått igenom mitt försäkringsskydd för Archie och nu valt att sänka livförsäkringsdelen (den man förr kallade A1) med nästan halva beloppet.

Archie var tidigare försäkrad i 70.000 men är nu försäkrad för 40.000 i A1 och 50.000 i A2 (A2-delen kostar nästan ingenting men faller ej heller ut särskilt ofta enligt min erfarenhet).

Denna sänkning har inneburit en kostnadsminskning med nästan 4300:– per år, dvs rätt så mycket pengar i sammanhanget tycker jag. Jag har resonerat som så att jag nu har sparat så pass mycket pengar på ett konto att jag vid behov klarar att köpa en ny häst utan de 70.000 som Archie tidigare var försäkrad i men att 40.000 hade varit en bra hjälp vid köpet.

Att få ytterligare 30.000:– från Agria (70.000 minus 40.000) är i dagsläget inte värt de 4300:– extra som detta kostar per år.

Jag har full förståelse för att den som köper en dyr häst och inte har något sparkapital väljer att mer eller mindre fullvärdeförsäkra sin häst för att kunna köpa en likvärdig alternativt lösa ett befintligt lån taget för hästköpet men man ska vara medveten om att det är oerhört dyrt.

För min egen del började det helt enkelt kännas för dyrt med 1171:–/ månad och därför fattade jag beslutet om ändring.

Många gånger tror jag också att man slentrianmässigt håller kvar vid vissa försäkringar utan att verkligen reflektera över vad man får för pengarna. Så har det varit för mig i alla fall.

Hunden har jag inte ens livförsäkrad btw. De 7000 som hon kostade och som jag delade med maken tycker jag är så små pengar i sammanhanget att jag inte vill sponsra Agria i förhoppningsvis många år för att sedan kanske få ut denna lilla summa.

Veckan som gått

Den gångna veckan har varit händelserik på många vis, på gott och ont faktiskt.

Arbetsveckan var ovanligt kort (vi slutade 2 timmar tidigare på torsdagen) och hur mycket jag än trivs med mitt arbete på alla plan så är jag ändå hellre ledig :=).

Natten mellan torsdagen och fredagen fick jag tyvärr återuppleva något som jag varit förskonad från i ca 5 år, njur-grus! För er som inte känner till detta fenomen kan jag väl förklara det som ett ”milt njurstensanfall” som oftast går över av sig självt, dvs man kissar ut det grus som fram tills dess orsakar en djävulsk smärta (som en blandning mellan håll och mensvärk gånger tusen).

Jag fick det här njur-grusanfallet som en blixt från en klar himmel för ca 5 år sedan, det gick över efter kanske 12 timmar och sedan dess har jag inte märkt av något förrän nu i veckan. Tack och lov kände jag igen alla symptom osv annars hade jag blivit jätterädd eftersom det kommer så plötsligt, oförklarligt och gör så fruktansvärt ont.

Så natten mellan torsdag och fredag sov jag kanske 2 timmar, hade jätteont och spydde oavbrutet av ren smärta. Härligt!

Tack och lov lyckades jag dämpa smärtorna efter ett tag genom de tabletter jag fick för 5 år sedan och som jag påpassligt hade sparat så klockan 07.00 på fredagmorgonen kunde jag genomföra min sedvanliga oxer-räcke-oxer-räcke-oxer-räcke-hoppträning som gick jättebra med en pigg häst som fick till härliga, luftiga språng.

Direkt därefter körde jag till Soyas andra hundkappträning och då började tabletterna svika mig så jag dels fick stanna och spy ut med vägen och dels under själva träningen. Jag hade dessutom så ont emellanåt att jag knappt kunde stå upprätt så det var ett under att vi genomförde träningen.

Träningen som sådan gick ganska bra. Denna gången var det burträning och den hade Soya helst velat vara utan tror jag.
Om man inte stängde luckan bakom henne (vilket man måste när de tävlar) så gick det väldigt bra men försökte man detta så vände hon runt- inte så bra om man ska försöka komma ut ur ”startboxen” så fort som möjligt :=)!
Så detta behöver vi träna mer på.
Annars gick själva ”springandet” hur bra som helst till skillnad från en hund som tydligen hade provat/övat hur många gånger som helst men ändå bara ville ”stanna och lukta på blommorna” heeela tiden :=).

När jag skulle köra hem ringde min man och sa att vägen utanför vårt hus var avstängd och det visade sig sedermera att det var berodde på den hemska olyckan då en pappa och hans två söner, 4 och 8 år gamla, omkom samma dag. Sådant får en onekligen att tänka till!
Stackars deras mamma! I ena minuten med man med 2 barn och i nästa…..ingenting……

Mina njurgrusbekymmer upphörde tack och lov vid 19.00-tiden på fredagen och jag är sedan dess helt bevärsfri tills nästa gång….när nu det blir!

Ridmässigt tycker jag att det mesta känns bra men tyvärr får jag inte ”till det” lika bra inne på tävlingsbanan som hemma i min ensamhet. Detta är ju inget världsunikt problem för all del men jag hade ändå gärna velat lösa det :=).

Tävlade en LA:1 i söndags eftermiddag och insåg redan efter att ha sett de 4-5 första ekipagen att vi inte skulle få någon rosett med oss hem och så blev det också. Men jag tror att om jag ”bara” rider så som jag gör hemma så kommer våra betyg/procent att stiga en del så det är det jag ska fokusera på framöver, dvs rida hela program hemma och försöka få till ett bra flyt hela vägen.

Imorgon blir det ingen träning eftersom Birgitta har rest bort. Även om det är tråkigt att inte få träna så händer det så sällan att Birgitta ställer in att hon är ursäktad :=)!

Vad ska man skriva om i en blogg (mail från en läsare)

Idag har jag fått ett intressant mail med anledning av gårdagens inlägg som handlade om när/om man skulle ”ingripa” om man såg exempelvis ”ojuste ridning”.

Här kommer mailet och nedan min kommentar:

”Hej Birgitta!
Jag blev lite illa berörd och även ganska fundersam efter att ha läst ditt inlägg om bloggaren som såg en stallkamrat rida sin häst på ett ”fel” sätt men utan att ingripa (om jag förstod inlägget korrekt).
Vad jag vänder mig emot är att denna människa tydligen är för feg för att säga till en hästägare i stallet men inte drar sig för att berätta om händelsen i sin blogg.
Det finns säkert de som kan känna sig (felaktigt) utpekade när folk skriver sådant här i sina bloggar- det är väl bättre att ta det direkt med den som är skyldig?”

Ja, du….

Om vad man ska/ får skriva om i en blogg finns det säkert också tusen åsikter om, precis som med så mycket annat.

Men jag förstår absolut din ”point”.

Jag vet själv att MINST 4 personer, förutom mig själv i stallet har bloggar och jag vet också att tämligen många i stallet läser MIN blogg så det gäller att ”hålla tungan rätt i mun” ibland så att man inte trampar på ömma tår, ger utrymme för missförstånd osv.

Själv försöker jag att nämna personer i stallet och/eller deras hästar så lite som möjligt och så anonymt som möjligt annat än om dessa beskrivs i mycket positiva ordalag :=).

Det är väl i princip bara den lilles ägare Lena och min hästskötare Lina som figurerar med sina rätta namn och jag vet att de läser bloggen regelbundet utan att tycka att jag ”hänger ut” dom.

Nu har jag aldrig konflikter med varken Lena eller Lina men skulle jag ha det skulle jag inte avhandla detta på bloggen.

Jag berättar ibland historier (oftast kallade ”tillbakablickar”) som jag tycker är ganska underhållande eller på annat sätt läsvärda i bloggen men då ska ni veta att jag inte alltid är 100 % sanningsenlig :=).

Jo, historierna som sådana är alltid fullständigt sanna i sak, men om jag skriver att en viss händelse utspelade sig för flera år sedan så kan den lika gärna ha hänt i förra veckan liksom jag ibland byter kön på någon av de inblandade eller kallar dom för ett annat namn eller ändrar någon annan detalj för att ingen ska kunna känna sig uthängd.

Själv har jag genom åren förstått hur stort internet är, hur lätt det skriva ordet kan missförstås både medvetet och omedvetet, hur vissa läsare nästan söker något att reta upp sig på osv så jag försöker att tänka på vad jag skriver om och på vilket sätt detta beskrivs. Jag lyckas verkligen inte alltid men gör så gott jag kan i alla fall :=).

(När) ska man ingripa?

Som läsare av andras hästbloggar kom jag härom dagen i kontakt med en ”delikat” frågeställning.

Bloggskribenten beskrev i sin blogg hur hon hade bevittnat hur en annan inackorderad hade ridit sin häst på ett inte så trevligt och väldigt bryskt vis. Enligt skribenten hade det förekommit både skrik och mer handgripligheter och hästen hade varit genomsvettig och löddrig redan innan skribenten inte ville vara kvar och bevittna det fortsatta eländet.

Skribentens fråga var hur man ska förhålla sig till när man ser saker enligt ovan och det kan man ju verkligen fråga sig.

Efter att ha tänkt på detta ett tag anser JAG att det ”helt enkelt” (knappast….) måste bli ens SAMVETE/ vad man kan leva med som avgör när/ om man ingriper då ju ridning och över huvudtaget hantering av hästar är något väldigt subjektivt.

Det som jag skulle anse vara ”aldeles för hårda tag” tycker någon annan är OK och vice versa. Det finns hästägare som anser att alla former av sporrar är ett otyg som borde förbjudas, personligen har jag inget emot detta hjälpmedel och ser inte annat än att sporren aldrig blir skarpare än den fot den sitter på = även en ”snäll” sporre kan skada hästen liksom en till synes mycket skarp sporre inte alls behöver göra det.

Någon tycker att spö är lika med misshandel, andra tycker att det är helt ok beroende på hur hårt man piskar till hästen, i vilket syfte och på vilken kroppsdel (de flesta skulle nog säga att det är långt mer fel att piska en häst i huvudet än på baken tex).

Så med andra ord finns det inget givet facit eller exakta regler för ”när en ryttare har gått för långt” eller när man bör ingripa som åskådare om/när man ser något som man tycker är fel.

Tyvärr handlar det i vissa fall också om ren FEGHET, man tycker absolut att något är fel men vågar inte säga ifrån av rädsla för att stöta sig med ryttaren/ att bli utfrusen/whatever.

Jag har själv i ett tidigare blogginlägg berättat om då jag lät en mycket namnkunnig ryttare straffa min dåvarande häst aldeles för hårt. Dels var jag faktiskt ”i chock” och reagerade inte fullt ut förrän efteråt (och då var det så dags) och dels så var jag på ett plan ”rädd” för denna person som kunde visa upp extremt obehagliga sidor och till vilken jag stod i ett visst beroendeförhållande till. Jag hade dessutom sett andra människor råka ut för denna persons vrede och utbrott och är man ung och inte har det skinn på näsan som jag ändå skaffat mig genom åren så är det kanske inte så lätt att öppna munnen. Det är mitt försvar i alla fall och jag har än idag dåligt samvete för det som hände. Idag finns det inte på världskartan att någon hade fått behandla Archie på detta vis.

Så som sagt; när och om man ska ingripa om man ser ”otrevlig ridning” måste tyvärr ankomma på var och en att avgöra. Som med det mesta i livet är inget svart eller vitt. För MIG är det viktigaste att jag kan leva med mig själv efteråt även om min ibland aldeles för öppna mun har gjort att det jag yppat inte alltid mottagits med pukor och trupeter.

Vad ÄR whippets för hundar egentligen :=)!

Soyas uppfödare har också en blogg och idag när jag kollade den

http://pm.webblogg.se/

så fick jag mig ett gott skratt.

Titta på den översta bilden där en tjej håller….hur många är det egentligen…minst 12 i alla fall…whippets i koppel!

Jag tycker att den bilden verkligen illustrerar rasen whippet.

Min egen teori är nämligen att man skulle kunna ta 20 vilt främmande whippets och släppa in dom i ett vardagsrum varpå alla 20 hade trängt ihop sig i soffan och eventuell fåtölj och somnat.

Hade man däremot föst ihop 20 vilt främmande….säg….schäfrar eller rottweiler så hade minst 10 av dom börjat bråka eller i vart fall gnabbas direkt.

Fördomar? Kanske det :=)……

Nytagna bilder på Archie

Prick efterfrågade nytagna bilder på den lille svarte eftersom jag ju påstår att han numera är så slank och fin och dessutom har loosat sin jättehingsthals.
Lina har som vanligt varit framme med kameran och det tackar jag för.
Om man vet hur svårt det är att få gossen att inte käka upp fotoapparaten under dessa övningar så beundrar man fotografens tålamod ännu mer :=).

Mina åsikter om ”tillridning”

I förra veckan var det en bloggläsare som tyckte att jag borde skippa träningen för Birgitta ett tag och i stället lägga pengarna på att lämna bort hästen till någon form av tillridning eftersom jag (och tränaren) tycker att Archie verkar ha så svårt för sidvärtsrörelser för höger skänkel (vilket kanske beror på MIG och inte på hästen).

Jag svarade att detta inte kändes aktuellt för stunden och vill gärna vidareutveckla mitt resonemang lite.

Varför man har häst beror på ”tusen” olika anledningar som det skulle ta en dag att ens försöka lista.

För egen del har jag häst för att jag älskar att rida dressyr. Jag tycker att det är roligt att träna, att utvecklas och att kunna omsätta detta på tävlingsbanan.

Även om en skickligare ryttare hade nått bättre och/ eller snabbare resultat än jag på MIN häst så föredrar jag att göra jobbet själv.

Det är först då jag känner att jag verkligen inte reder ut något som jag skulle ta hjälp i form av att lämna bort hästen.

Min förra häst Décima hade oerhört svårt för att lära sig att göra korrekta galoppombyten. Hon var oftast ”ett halvt efter bak” vilket även för skickliga ryttare är svårt att korrigera när det väl blivit befäst.

Jag och dåvarande tränaren försökte att lära hästen att byta korrekt länge men fick till slut inse att ”hjälp utifrån” behövdes och en annan fd elev till tränaren engagerades också i detta syfte.

I flera månader körde jag 1-2 gånger i veckan till denna kille så att han skulle hinna rida innan jag var tvungen att vara på mitt arbete på morgonen (tur att även HAN var morgon”pigg”).

Jag hade inga som helst problem med att varken lägga den tid eller de pengar som detta kostade mig för JAG redde inte ut problemet själv.

Som jag svarade bloggläsaren i förra veckan så stänger jag inte heller dörren för att lämna bort Archie om sidvärtsproblematiken forsätter/ inte förbättras men så länge det går framåt så kämpar jag på.

Så vill JAG ha det även om andra hade resonerat och resonerar helt annorlunda.

Jag känner till mer än en ”normalryttare” som köpt en fin häst som sedan lämnats bort för ”proffsridning”. Efter x antal månder hos proffset så anmäler ordinarie ryttare till en LA dressyrklass som (föga förvånande) vinns på 70 % eller mer.

KUL? Tja…för DEN ryttaren är det säkert det för annars antar jag att den inte ens hade anmält sig till tävlingen men för MIG hade det inte varit det minsta kul eller givande.

Jag hade bara känt pressen av att vara tvungen att göra en superprestation ”nu när proffset xx ridit hästen så länge” och hade dessutom inte känt att JAG hade den minsta DEL i segern.

När jag hopptävlade med Heron var det många som var avundsjuka på min väldigt bussiga och hopp-skickliga häst. Jag var, framför allt i början av vår karriär, verkligen så långt ifrån en skicklig och rutinerad ryttare som man kunde komma och ändå så hoppade den snälla hästen och tog en massa rosetter åt sin halv-förvirrade ägare.

Jag har inga skäl i världen att inte tro att hästen hade hoppat ÄNNU bättre/högre och tagit ännu fler placeringar på kanske en ännu högre nivå med en skickligare ryttare men ändå föresvävade tanken att låta någon annan träna/tävla hästen aldrig någonsin mig.

Jag hade köpt hästen för MIN skull och ville också vara den som skulle träna och tävla den, på gott och ont.

Så resonerar jag alltså även idag även om som sagt någon annan ryttare säkerligen hade lyckats bättre. Men så länge jag inte känner att jag SKADAR Archie eller utsätter mig själv för några risker så kommer jag att kämpa på, förhoppningsvis inte med en dåres envishet utan genom att få de resultat jag hoppas på.

Dagens träning, kategori 1 :=)

Om man tycker om att kategorisera saker i livet så tycker jag personligen att dressyrträningar till exempel kan delas in i 4 kategorier :=):

1. När det mesta på träningen fungerar väldigt bra och okomplicerat.

2. När det mesta på träningen fungerar dåligt och det känns som att i princip ingenting stämmer.

3. När vissa saker fungerar bra och andra dåligt.

4. När det mesta varken känns speicellt bra eller dåligt utan mest sådär ”mitt-emellan”.

Idag hade jag en ”kategori 1 träning” vilket var mycket trevligt på många vis. Jag tror också att det är viktigt inte bara för ryttaren utan även för HÄSTEN att få sådana träningar för även om man på träning egentligen ska träna på/öva/arbeta med sådant som kanske inte fungerar så bra när man sitter och rider ensam så tror jag att för mycket nötande och fokus på bara jobbiga saker kan trötta ut hästen, inte bara fysiskt utan även mentalt. Alla behöver känna sig duktiga ibland/ofta :=)!

Idag fick jag rida i en lägre form och låta Archie tänja ut kroppen och i denna form gjorde vi ungefär det som vi gjort de senaste träningarna; olika sidvärtsövningar i trav och galopp, framdelsvändningar, ryggningar, övergångar, travökningar osv.

Som sagt så flöt allt på väldigt harmoniskt trots att jag idag hade med mig min i sammanhanget olydiga hund som först sprang runt och bjäbbade (hon har dock slutat att jaga Archies svans) och sedan satt och pep när vi band fast henne. Archie skänkte henne som vanligt inte en blick utan gjorde bara det han skulle. DUKTIG GOSSE!

På tal om den duktiga gossen så tror jag att det är lätt att man av mina inlägg kan få intrycket av att Archie är fullständigt AVTRUBBAD och att INGENTING kan få honom att reagera (en läsare ställde en fråga i den riktningen i inlägget om den förvånade hopphästen).

Och visst tycker JAG att Archie är ovanligt iskall i de flesta situationer och det är jag, fegis-Birgitta, innerligt tacksam över men helt utan känslor är hästen INTE.

Jag HAR sett olydiga och rent av istadiga sidor av Archie och vet tex hur jag tämligen enkelt skulle kunna få honom att stå på bakbenen men just för att jag vet detta så gör jag också allt för att inte locka fram dessa sidor.

Ibland måste man ta i med ”hårdhandskarna” och jag är verkligen inte den som sitter och ”mesar runt” och accepterar vad som helst men i vissa lägen så går det helt enkelt inte tvinga Archie utan då måste man gå en omväg. I andra situationer kan man däremot vara långt tuffare. Att veta när det är läge för vilken ”approach” gör att vi för det mesta lever i yttersta harmoni med varandra :=).

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag haft fullt upp som vanligt men bara det att det nu är mycket ljusare på kvällarna samt att det flera dagar varit riktigt varmt gör att livet känns såååå mycket lättare och behagligare att leva.

På tal om värme så är det verkligen inte lätt att veta hur man ska täcka hästarna när dygnen sett ut som de gjort i förra veckan.

Minst 2 dagar i rad har vi haft uppemot 15 plusgrader på eftermiddagen OCH strålande solsken medan det på natten varit någon enstaka minusgrad och man har fått skrapa vindrutan på bilen på morgonen.

Jag vill inte ta av vintertäcket riktigt än pga nattkylan och resonerar att ”bättre liiite för varm än liiite för kall häst”. Sedan tror jag at det ska mycket till för att hästar ska stå och SVETTAS i stallet, de står ju trots allt stilla.

Dressyren går framåt känns det som och exempelvis serpentinerna i galopp som under en period kändes lite ”sladdriga” i framför allt vänster galopp börjar arta sig riktigt bra och stadigt nu. Denna rörelse var lite av paradnummer för både Heron och Décima så det känns bra att även Archie har förstått hur det ska gå till :=).

Jag tränar mer på skolorna än tidigare och även här märks det att ”övning ger färdighet” då detta inte är något som Archie har naturligt i sig.

Hoppning har det också blivit, till och med i form av en pay-and-ride i söndags. Hade veckan bara haft fler dagar och/eller jag inte hade varit så förbaskad glad för att dressyrträna och tävla hade jag absolut hoppat mer men det finns gränser för vad man orkar med, både som människa och häst :=).

Under kommande vecka ser jag fram emot påskledigheten för hur bra jag än trivs på jobbet så trivs jag ännu bättre med att vara ledig.

Prick efterfrågade några nytagna kort på Archie utan späckhals så det lovar jag att publicera under veckan :=)!

Den förvånade hopphästen

Som jag har berättat om i tidigare blogginlägg så försöker jag att hoppträna hyfsat regelbundet med Archie även om han troligen aldrig kommer att hopp-TÄVLA så länge han är i min ägo.
Jag tycker att gossen är rätt så talangfull och vill dessutom gärna variera hans träning och vi tycker båda att det är kul att skutta över småhinder.

Tyvärr har jag ingen möjlighet att bygga upp några banor eftersom jag tränar ensam på fredagmorgnarna innan jobbet = extremt ont om tid.
Om jag har tur, men det har jag ytterst sällan, så står hinderna kvar sedan torsdagskvällens organiserade hoppträning och då blir det hoppning av något mer än det sedvanliga räcket och oxern som står som avdelare av vårt stora ridhus.

Idag tyckte jag att jag hittade det ultimata hoppträningstillfället för vår del då en grannklubb som jag inte ens kände till men som visade sig ha ett 20 x 40 ridhus ungefär mellan där jag bor (Staffanstorp) och stallet (Malmö) ordnade en pay-and-ride.

Inte nog med att detta arrangemang låg så nästgårds; det var dessutom ytterst få startande så jag behövde inte lägga en hel helgdag på att få skutta över några hinder.

Med tanke på min otroliga ringrostighet (jag har inte hopptävlat på snart 10 år) och att Archie aldrig hoppat någon annanstans än hemma och i sommarstallet (och då alltså typ 2 hinder i taget) samt eftersom ridhuset var så litet anmälde jag till de HISNANDE höjderna 70 och 80 centimeter!

Vad gäller Archie har jag alltid hävdat att han är ovanligt cool i tävlingsammanhang och/ eller på nya platser och om en ”normal” häst skulle uppleva något som ”sitt livs chock” så skulle samma händelse för Archies del kunna beskrivas ungefär som ”man kunde ana en viss förvåning hos A” .

Och idag fick jag uppleva detta höjda ögonbryn hos min lille häst för när han kom in på banan så tror jag verkligen inte att han förstod för en sekund vad det var frågan om.

När jag styrde emot det första hindret sprang han förbi detta TVÅ gånger och jag blev så förvånad att jag inte hann agera i tid. Sedan petade han ner ett räcke också men var i övrigt felfri över de små bebis-hinderna.

Till nästa klass, 80 cm, förstod vi båda att vi måste skärpa oss och då blev det en felfri ritt.

På tal om förvåning så var det mer än en stallkamrat som blev just förvånad när vi kom hem för när vi är ute och kör så förutsätter alla, helt naturligt, att det är DRESSYR vi ägnar oss åt :=)!