Månadsarkiv: juni 2009

Dagens träning, rolig(?) dröm och ett ledsamt farväl

I dag på träningen ”råkade jag ut för” vad jag skulle vilja påstå är en ”klassiker”; efter att nu lite mer intensivt och regelbundet ha övat på galoppombyten tycker Archie att vi kan göra dom var som helst och även om ingen hjälgivning för byte ges.

Detta resulterade i att vi ”fick” (enkom tack vare Archie då) en mängd byten där jag ville rida vanlig, ökad galopp på vänd snett igenom. Efter väldigt många försök lyckades jag bibehålla galoppen på hela diagonalen men någon ökning vill jag inte påstå att jag fick till.

Lite glad hade jag ändå varit om Archie körde detta bytes-program i både vänster och höger galopp men se det gjorde han inte. Det är bara när vi galopperar i höger galopp som han gör denna mängd ofrivilliga byten åt vänster för det är åt det hållet han alltid haft mycket lättare att byta åt. Så några spontana vänster till höger-byten fick jag inte vara med om; DET hade däremot glatt mig mycket. Dessa byten föregås fortfarande i de flesta fallen av någon form av ko/bakutspark.

Nu blir det till att öva att INTE få byten på snett igenom innan lördagen då det är tänkt att vi ska kunna visa upp detta på tävling. Suck….

I natt hade jag förresten en rolig dröm som jag måste berätta om.

I drömmen sa en person i stallet som tittade på medan Archie fodrades ”vad roligt att han fortfarande är så pigg, 22 år gammal”.

”Men Archie är inte 22 år gammal” sa jag.

”Jodå” sa vår ridlärare Jimmy och började räkna på fingrarna i hur många år jag hade ägt Archie och på något för mig märkligt sätt kom han också fram till att Archie var 22 år.

Sedan försökte jag själv räkna efter och jag kom OCKSÅ fram till att Archie var 22 år trots att jag i drömmen trodde att han var 7 år (han är 6 i verkligheten) och jag minns att jag kände sådan ledsnad över att jag inte hade lyckats befästa skolorna till fullo på en 22 år gammal häst!

”Och jag som håller på att BYGGA UPP Archie” tänkte jag…”nu måste vi ju börja TRAPPA NER”.

Skulle vara kul att höra vad en drömtydare skulle ha att säga om DEN drömmen? Kanske att jag börjar känna mig stressad över att åren rent allmänt bara rusar iväg? Kanske att en bekants häst, som Archie slog FLERA gånger förra året, nu tog placering i LA:6, ett program vi inte ens provat på? Ja, inte vet jag….

Avslutningsvis går mina tankar idag till Corre i stallet som i skrivande stund ska avliva sin ponny. En tröst är att hon redan köpt en mycket passande häst som hon är väldigt nöjd med och jag tror att detta för vissa hästägare, och under rätt omständigheter, kan vara ett mycket bra sätt att trots allt gå vidare i en svår stund.

Veckan som gått

Den gångna veckan har varit en kort arbets-dito eftersom det varit midsommar och då brukar det alltid hända lite extra.

Jag har aldrig varit någon midsommarfirare för egen del; om inte annat skulle jag inte få för mig att äta rå fisk (det ni svenskar kallar SILL) som den serb jag trots allt är.

”Men sill är inte RÅ, den är inlagd” brukar inbitna svenskar försöka övertyga mig om medan jag lika envetet hävdar att mat som inte är kokt eller stekt är!

Om man inte är någon firare av olika traditionella helger kan man, som jag ofta gjort och gör, passa på att arbeta extra och tjäna många pengar eftersom ingen annan brukar vilja ställa upp.

I år hade jag för tror jag 4:e året i rad jourberedskap på jobbet och om tidigare år varit lugna som i graven fick jag denna fredagen arbeta i princip non-stop i näsan 10 timmar. Men för 3500 kronor brutto gör jag det gärna och ser fram emot några extra träningar eller kanske nya läderridstövlar för besväret.

Fast det är otroligt vad ”Sverige stannar” på midsommar. Jag som alltså var ute och jobbade och körde flera rundor mellan hemmet och Malmö mötte knappt en bil på vägarna.

Maken som inte heller är någon firare tack och lov ville bjuda på middag mellan mina uppdrag men se det var lättare sagt än gjort.

Vår favoritrestaurang i Staffanstorp hade stängt och det hade till och med ”plan B”- pizzerian vi ringde till!

”Du ska se att det slutar med Mc Donalds” sa maken skämtsamt men tyvärr blev det inget skämt utan verklighet. Behöver jag säga att jag var enda kunden när jag åkte för att hämta vår mat. Pinsamt!

Annars har veckan bjudit på en fin träning för Ebba (film kommer faktiskt i veckan- håll utkik!) medan träningen för Birgitta för en gångs skull blev inställd. Det är annars ett mycket bra betyg till Birgitta; hon ställer i princip aldrig in träningar och kommer alltid i tid. En självklarhet kan man tycka men så är det inte alltid.

En tränare jag tränade för tidigare ändrade hela tiden uppgjorda träningar och en annan kunde komma 30 minuter för sent utan att ens kommentera det. Mycket oproffsigt och idag, med mer skinn på näsan skulle jag inte tolerera sådant nonchalant beteende. Jag är en (dyrt!!!) betalande kund! Dessutom vill jag kunna planera min framridning innan lektionen utan att kanske tvingas skritta omkring 20 minuter längre än jag tänkt.

En dag red jag ut med Soya som sällskap och denna gången fick hon springa lös och inte kopplad som sist då vi var ute på en längre tur. Hela ritten gick mycket bra, ute bjäbbar hon aldrig med Archie och hon orkar också lätt springa med i vårt tempo. Och min andra svarta sötnos verkar aldrig ens reflektera över att hon är med så för hans del är det inga bekymmer.

På tävlingsfrontet har det varit stiltje ett tag; helt enkelt därför att jag inte hittat lämpliga tävlingar i krokarna. Jag har aldrig tyckt om att köra bil och att då köra kanske 10 mil för att rida en klass har inte lockat. Tyvärr brukar det också vara tunnsått med tävlingar under sommarmånaderna men jag har i alla fall hittat några ställen som vi förhoppningsvis kommer att besöka, närmast på lördag är det tänkt.

Gårdsletandet fortsätter och jag har (tyvärr) redan flyttat in i en ny bostad som vi förhoppningsvis ska titta på annat än via mitt smygande i buskarna kring stället som värsta stalkern, dvs via mäklare.
Jag skriver tyvärr eftersom i alla fall jag brukar bli väldigt besviken och också förvånad 9 gånger av 10 när jag väl har fått se ett objekt annat än via nätets uppenbarligen mycket förskönande bilder.
Ibland har jag undrat om det ens är samma hus IRL som på nätet!
Denna gård såg i alla fall helt OK på håll (så långt jag vågade mig fram för att smygtitta) men vi får som sagt se….

Sedan har vi bara de små detaljerna som att vi ska få vårt eget hus sålt, att det inte blir budgivning på gården vi vill ha (för den är redan lite för dyr), att maken också vill bo där (en inte helt oväsentlig detalj i sammanhanget, eller hur) osv osv…

Det är hur som helst roligt att drömma under tiden…….

Utslagen men inte nedslagen- Soya på nät-date!

Kort efter att jag hade köpt Soya insåg jag att det skulle bli svårt med att hitta ”lek-kamrater” åt henne.
Dels finns det som tidigare nämnts inte så många hundar i vårt närområde och dels orkar nästan ingen hålla Soyas höga tempo vilket gör att hon snabbt tröttnar på att leka med slöisen.
När jag hade konstaterat detta skrev jag ett inlägg på ett whippetforum där jag efterlyste kompisar åt Soya och jag fick snabbt svar från en kille i Lund (grannstad till Staffanstorp där vi bor) som precis hade köpt en valp.

Vi lät det gå några månader medan valpen växte till sig innan vi träffades idag och det blev verkligen ett lyckat möte som synes av bilderna ovan (tagna av Lilis ägare).
Soya fick möta om inte sin överman (snarare över-kvinna) så i varje fall en likasinnad doggy som det gick att springa fort med utan att den tröttnade som tidigare bekantskaper.
Lite trött var hon allt i bilen på vägen hem men efter 1½ timme med en annan whippet är det inte heller så konstigt.
Ja, jag har sagt det förr och säger det igen- Internet är bra till mycket!

Kan man få låna Mattias Jansson på beställning tro?

På samma anläggning där min tränare Ebba håller till har även dressyrryttaren Mattias Jansson sina hästar och träningar.

http://www.mattiasdressyr.se/index.html

Härom dagen då jag var där för att träna kom han plötsligt in i ridhuset för att skotta detsamma och Archie genomgick plötsligt en mindre metamorfos!

Från att ha varit sitt vanliga lugna jag blev han plötsligt väldigt alert och självgående på ett för mig mycket behagligt och långt mer lättridet vis.

Det MÅSTE ha berott på Mattias och/ eller spaden han höll i handen :=) för det var inget annat som var annorlunda och förvandligen kom väldigt plötsligt.

Jag njöt av varje steg och ropade till Mattias ”kan du inte alltid vara här och skotta när jag rider” och sedan när han var färdig ”nej, du får inte gå nu…hästen har aldrig varit så här framåt”.

Vi skojade om att det som vissa hästar kan uppleva som lite störande och/ eller skrämmande bara gör Archie extra alert och härlig.

Tyvärr får man ju inte ha med sig några medhjälpare inne på tävlingsbanan men OM det någonsin blir tillåtet vet jag vem jag ska fråga :=)! Spade kan jag tillhandahålla själv!

Tillbakablickar: mer om min hund Ketty!

Ni som är i min ålder minns säkert Enid Blytons ”fem-böcker” om 4 ungdomar och en hund i England som löste olika ”mysterier”.

Men minns ni också böckerna om 5 ungdomar och en schäfer i Paris som i mångt påminde om fem-böckerna fast Paris-ungdomarna var något äldre?

Hur som helst fascinerades jag väldigt av ”sex-böckerna” höll jag på att skriva….hmm…de SISTNÄMNDA böckerna (tror faktiskt att deras titlar var något i stil med ”Vi sex mot nya äventyr….” typ) och dessa böcker fick mig att längta efter en egen schäfer, precis som den i böckerna (den hette KAFI minns jag så väl).

Mina föräldrar, eller rättare sagt min far har alltid varit av åsikten att en hund hör hemma i en hundkoja om man har en gård/ ett hus och att hund och lägenhet är 2 element som inte bör förenas. Därav fick jag aldrig ha en hund medan jag bodde hemma trots att jag hade varit överlycklig om jag fick en.

Som jag redan har berättat i tidigare inlägg träffade jag redan som 17 åring (snart 18) en 22 år äldre karl och det dröjde inte länge innan vi flyttade ihop.

När jag och Rolf, som mannen hette, hade bott ihop ett tag kom Rolf hem från Jägersro (där han arbetade i ett travstall) en dag och satte sig vid telefonen. Jag hörde hur Rolf erbjöd en av våra vänner en schäfer som han hade hört att en familj ville skänka bort och mina öron spetsades till max. Innan samtalet var över hade jag avbrutit Rolf flera gånger med orden ”men den kan ju VI ta”.

När samtalet var över fortsatte jag min bearbetning av Rolf och efter ett tag sa han orden jag aldrig kommer att gömma: ”tjatar du lite till så har du snart hunden här”.

Och det hade jag !!!!!!!!!!!!!!

Redan nästa dag (om jag minns rätt) gick jag till Rolfs arbetsplats (travstallet) och hämtade Ketty, min aldeles egna hund.

Ketty var underbart vacker tyckte jag, men visade det sig, oerhört olydig och en matvägrare till på köpet.

Storyn med Ketty var att en familj från Stockholm hade tagit emot henne som foderhund från Statens huundskola och efter tester där, när Ketty var 1 år gammal och hundskolan konstaterat att Ketty var så vek att hon inte dög till något i deras regi, så fick familjen behålla Ketty.

Familjen kunde dock av olika anledningar inte behålla Ketty (de hade ytterligare en hund) och de dumpade henne till sina släktingar i Skåne som alltså frågat Rolf om han visse någon som ville ha en hund gratis.

Den första tiden med Ketty var extremt tålamodsprövande, både när jag var ute med henne och hemma.

Ute vägrade hon att komma/ låta sig fångas in och jag som alltid har varit en koppelmotståndare av stora mått och därför hade hunden lös fick bita ihop och svära många eder varje dag.

Jag kunde aldrig veta när drottning Ketty behagade att komma och många gånger fick andra människor hjälpa mig att fånga in henne för se- till andra människor gick hon oftast glatt!

Väl hemma efter en lång promenad följde TIMMAR (helt sant) av intensivt flåsande och jag minns att jag sa till Rolf att vi nog hade fått Ketty för att hon hade någon form av hjärtfel. Maken till flåsande har jag aldrig upplevt, hon låg och nästan skakade av flämtningar!

Vad maten beträffar ville Ketty oftast inte äta, i alla fall inte så som jag serverade maten, dvs i en hundskål. Om man matade henne med SKED kunde hon nedlåta sig till att ta några tuggor men så fort man sköt skålen framför henne vände hon bort huvudet.

Om vi hoppar några månader fram i tiden och under resterande tid som Ketty levde (hon blev 5½ år gammal) så kan man nästan inte tro på ovanstående beskrivningar av min hund.

Ketty blev super-dresserad, hon kunde gå lös överallt och hon var alltid med när jag red eller körde travarna på Jägersro. Ketty fick också en superkondition av allt häst-springande och hon kunde rusa omkring i över 1 timme i full fart för att sedan komma inomhus och direkt stänga munnen utan att ett enda flås kom över hennes läppar.

Vad gäller maten blev hon en all- och storätare utan dess like; förmodligen tack vare all motion hon fick.

Ja, jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna underbara hund som under 4 år var min följeslagare ÖVERALLT.

Jag har massor av hästbilder där man på nästan varje kort ser Ketty NÅGONSTANS, om så än bara som en liten skugga i ett hörn, en del har jag redan visat och det kanske kommer fler vad det lider.

Om jag måste nämna EN negativ sak med Ketty, efter att hon väl lärt sig att lyda och äta så var det hennes myckna päls.
När hon fällde som värst hade vi hundhår överallt, en gång hittade jag till och med ett i Bregott-paketet när jag öppnade locket.
När hon låg på våra mattor och sedan reste sig såg det nästan ut som att det fortfarande låg kvar en hund på golvet, så mycket hår kunde det lossna och efter Katty sa jag ”aldrig mer en hund med mycket hår”. Och det löftet har jag ju hållit med mina ”sämskinns-hundar”, greyhoundarna och nu Soya the whippet. Vackrare och mer lättskött päls går inte att finna, jag borstar henne ALDRIG och ändå har vi nästan inte ett hårstrå någonstans.

Med tanke på att Soya sover i vår säng och att övrig tid spenderas i soffan hade vi inte kunnat ha ett hårigt djur- då hade pedanten i mig stegrat sig för mycket :=).

Tillbakablickar: Utlovade kort på min schäfer Ketty


Maken har sedan ett bra tag tillbaka köpt en ny scanner som jag inte har orkat sätta mig in i hur den fungerar.
Men igår, innan han skulle resa bort i några dagar, hann jag rafsa ihop några kort ur ett av flera fotoalbum på mina djur. Troligen inte det bästa urvalet men det får duga…

Så här såg min första hund, schäfertiken Ketty (egentligen ”Hundskolans Oranja”) ut. Jag fick henne när hon var ca 1 år gammal och hade henne tills hon avlivades ca 5½ gammal pga höftledsfel.

Jag kan än idag, kanske 1 gång om året drömma om Ketty och att jag studerar henne när hon springer. I drömmen inser jag att hon inte längre haltar av sitt höftledsfel och jag uppfylls av en enorm lättnad och lycka.

En mycket vacker långhårig schäfer och som jag brukar säga: ”Håller ni inte med har ni ingen smak” *SKRATT*.

Hade det inte varit för örat och att hon var något för stor för att vara tik hade det varit kul att prova att ställa ut henne.
En liten gåta till alla MCR-läsare: ser ni var kortet är taget? Det såg exakt likadant ut då för över 20 år sedan som idag.

Ketty och undertecknad i sina glans dagar (juni 1987). Notera de vita tubsockarna (då på var mans fot) som jag stoppat in joggingbyxorna i så fint och den på den tiden mycket moderiktiga frillan (permanenten- även den i var mans hår) .

Denna bilden tycker jag så tydligt illustrerar hur det var att äga Ketty. Hon var med mig ÖVERALLT och jag har massor av kort där hon syns trots att det egentligen inte alls är ”meningen”.
Jag (hjälmlös som alltid) står och håller min egna Menelli (till höger) och Amirant, min vän Cecilia Hermanssons häst.
För er som känner till MCR med omgivningar kan jag som kuriosa berätta att kortet är taget i själva ”Gröna Dalen”, backen där man kan klättra är direkt till vänster om oss. På den tiden, innan alla vägbyggen osv red man dit på ett helt annat sätt än idag.

Även här ser man Ketty, den allestädes närvarande. Enligt baksidan av kortet är vi hos Sydslättens ryttarförening i Anderslöv den 22 oktober 1988. Direkt bakom Ketty ser vi åter Cecilia i rollen som hästskötare och bakom henne Menelli. Notera yllefilten över Menelli! Inköpt på Myrorna vill jag minnas.

Här ska jag tävla i hoppning hos Trolleholms ryttarförening på en tävlingsplats de inte använt på många år.

Notera de tidigare omtalade chapsen!


Avslutningsvis ett kort på min andra hund, greyhounden ”Sladden” (hette egentligen Zulu Last men fick smeknamnet av att han var nummer 11 som kom ut ur sin mamma!). Även denna hund fick jag ”gratis” (för 50 öre) i vuxen ålder (1½ år gammal) då han ”sprang för långsamt” för sina kapplöpningsintresserade ägare.

Kortet är taget i juli 1989 på en strand i Falsterbo och illustrerar (även om det syns dåligt) dels hur liten och klen Heron var (5 år gammal) innan han blev ca 173 cm hög och dels hur jag alltid hade med mig hundarna överallt, alltså även när jag red. Ser förresten att jag inte hade någon hjälm- det var innan vi införde hjälmtvång på ridskolan.
Jaha…detta var en liten nostalgitripp….blev lite rörd faktiskt men hoppas att ni gillade det ni såg :=).

Kommentarrekord!

Mitt inlägg om egen gård (”Jobbar man ihjäl sig som gårdsägare? Jag tvivlar….”) har skapat lite av ett kommentar-rekord med mååånga åsikter och erfarenheter.

Gå gärna in och läs!

Fråga från en läsare om rosett-jägare

Härom dagen fick jag en rolig fråga/ kommentar från en läsare som jag tänkte återge nedan tillsammans med mitt svar:

Mail från Susanne:

Hej Birgitta!

Hittade din sida av en slump då jag googlade runt och jag måste säga att även om jag inte håller med dig i allt så skriver du himla roligt och underhållande.

Eftersom du också verkar vara något av en tävingsfanatiker (tror du använde detta ord själv i ett inlägg) så skulle jag vilja ventilera en sak med dig.

Jag tävlar inte själv men brukar följa med min bästa kompis då hon tävlar sitt halvblod i LB och LA-klasser.

Det har numera blivit en sport oss emellan att gissa vem som ska bli placerad i de klasser hon ställer upp i och tyvärr har vi oftast rätt i våra gissningar.

I våra trakter (Göteborg med omnejd) finns det flera ryttare som, trots mängder av vinster och placeringar i LB/LA fortsätter att ”harva runt” på denna nivå och på lokala tävlingar där det inte finns något uppklassningssystem.

Min väninna är väldigt sällan placerad och inbillar sig i alla fall att hon hade fått några fler rosetter om dessa rosett-gamar valde att gå vidare mot högre klasser eller att tävla regionalt.

Är detta ett fenomen som du också har stött på och vad tror du att det beror på? Finns det någon lösning på rosett-jaktsproblemet?

mvh Susanne

Mitt svar:

Tack och lov tycker jag att det här i Skåne, i alla fall på min nivå (LA) är sällsynt med rosettjägare.

Jag kan på rak arm bara namnge en handfull ryttare som, om uppklassningssystemet hade varit kvar i sin tidigare form helt klart hade varit uppklassade.

Nu är ju detta borttaget helt på lokal nivå och tillåter därför vissa ekipage som trots otaliga segrar och placeringar i LA att fortsätta att tävla dessa klasser och till och med någon LB då och då.

Personligen har jag svårt att förstå varför dessa vuxna ryttare (som tävlat i många, många år och därmed borde vara lite ”mätta” på rosetter) inte går vidare då hästarna jag tänker på är mycket fina men det är ju upp till var och en att tävla av vilka skäl man än har.

Som tur är tävlar vi ju inte om något annat än ”äran” och möjligen några enklare hederspriser; jag hade nog retat mig mer om vi hade haft tävlingscheckar på kanske 10.000 som alltid togs hem av vad jag betraktar som överkvalificerade ekipage.

Jag har ingen aning om vad som förelåg borttagningen av uppklassningen på lokal nivå, förmodligen att det inte gick att registrera alla ekipages resultat eftersom hästar kan tävla utan licens på denna nivå (Archie gör det tex fortfarande).

För min egen del spelar det ingen roll huruvida upklassning finns eller ej, dels är det som sagt sällsynt här att det ”utnyttjas” av rosettjägare och dels så finns det så himla många tävlingar att man kan undvika jägarna om man tvunget inte vill tävla mot dom.

Åhhh dessa jäkla koppel…med vidhängande idioter!

Eftersom jag, maken och Soya bor lite ”off” (utmed en landsväg utanför Staffanstorp) har vi inte så många grannar och således inte heller så stort hundsällskap åt Soyis. För att säga som det är så träffar vi ytterst sällan på någon hund öht på våra dagliga promenader, i alla fall om vi håller oss till vårt närområde.

Soya verkar inte sakna lekar med artfränder men jag vill ändå inte att hon ska förvandlas till en enstöring så de gånger vi väl ser en hund, om än på håll försöker jag att gå ifatt den och ”etablera kontakt”.

Och jag vet inte om jag bara har haft maximal otur men det är mer regel än undatag att:

a) den andra hunden är kopplad (trots att vi befinner oss så långt ifrån trafik och annat ”störande” som det någonsin går)

b) ägaren verkar livrädd då Soya MKT försiktigt närmar sig och på alla sätt visar att hon är snäll och underlägsen (och jag dessutom SÄGER detta)

c) ägaren har trettioelva ursäkter för varför hunden är kopplad och inte är att lita på

Jag blir så ledsen när jag ser och hör ovanstående!

I min hundvärld ska en normal hund kunna gå lös och kunna möta en annan hund utan något större ”drama”.

Varför är det så här?

Är dagens hundar så felavlade att de inte tåler att möta en artfrände utan att det ska uppstå bråk?

Är dagens hundägare så okunniga att de inte kan uppfostra en hund på ett sådant sätt att den känner sig trygg och inte vill attackera allt den möter i sin väg alternativt sticka ifrån ägaren om den inte är fjättrad till ett koppel?

Själv har jag alltid varit en koppel-HATARE av stora mått ända sedan jag köpte (dvs FICK-gratis) min första hund.

Trots att denna hund var fullständigt VIDRIG att ha lös i början (guuud så många gånger jag ville skjuta henne på plats men i stället tvingades klistra på ett leende och säga ”duuuuktig hund” när hon väl behagade låt sig fångas in…efter kanske 1 timme….morr…) vägrade jag att ge upp och hålla henne kopplad utan jag kämpade i någon månad tills hunden blev lydnaden personifierad.

Jag skulle för egen del inte uthärda att gå och dra i ett koppel flera gånger om dagen och Soya springer också lös 99 % av tiden hon är ute.

Att det finns hundägare som ALDRIG kan/ vill släppa sin hund lös övergår mitt förstånd och för mig är det helt klart en kraftig reducering av i alla fall hundens livskvalité (även av min om jag hade tvingats till detta hundsläpande).

Min egen mor hade i 13-14 år en pekingese som hon ALDRIG vågade ha lös!!!!! Jag vet inte vad hon trodde skulle hända i sådana fall och efter att ha försökt att övertyga hennes fullständigt avstängda öron i detta fallet så gav jag slutligen upp.

Det komiska inträffade då jag behövde passa denna hund typ 1 gång om året medan den levde. Varje gång förmanade modern mig att ABSOLUT inte släppa lös hunden och varje gång gjorde jag givetvis precis motsatsen eftersom jag som sagt avskyr kopplade hundar.

Vad tror ni hände med denna lilla hund som alltså fick springa lös 1 gång om ÅRET???? Jo, den gick så fint vid min sida och de gånger den sprang i väg några meter ropade jag bara på honom så kom han som ett skott.

De sista åren var han så skraltig att han inte hade ORKAT springa ifrån NÅGON ens om han hade velat men modern framhärdade i sin koppel-mani och det var inte mycket jag kunde göra åt detta.

PS. Om ni läser rubriken en gång till så hoppas jag att ni förstår att idioterna i detta fallet inte är de stackars fjättrade hundarna utan deras ägare :=)!

Veckan som gått

Under veckan som gått har det blivit mycket dressyrträning, både för Birgitta, Ebba och på egen hand.

Jag har nu intensifierat bytesträningen och det går framåt, om än sakta och med något litet bakslag då och då.

Men nu kommer bytena mer eller mindre direkt på hjälperna även om bytet från vänster till höger ofta föregås av någon blandning mellan kospark och ”bakutare”.

I tisdags hade maken och jag besök av en mäklare för att få huset värderat och eventuellt lämnat till försäljning och efter detta möte bestämde vi oss för att sätta ut huset till försäljning enligt något som kallas ”Läge plus”.

Läge plus innebär att huset finns på annons med bilder och med beskrivning men att det inte görs några visningar förrän jag och maken ger klartecken- i vårt fall den dagen vi hittar något vi själva vill köpa (läs: som det känns nu: ALDRIG- suck!).

Fördelen med detta koncept är att det är kosnadsfritt och att vi kan ångra oss när som helst. Under tiden vi själva letar så har ändå eventuella intresserade av vårt hus möjlighet att lämna sina kontaktuppgifter inför en kommande visning.

På detta vis får vi också i varje fall en indikation om det öht finns ett intresse för vårt hus eller om det verkar bli svårsålt.

Annons kommer förhoppningsvis om kanske 10-14 dagar, jag lovar att återkomma.

Ridskolan börjar tömmas på privathästar som ska tillbringa sommaren någon annanstans och bla mitt ponnybarn har nu rest iväg för 2 månaders sommarlov.

Sista träningspasset blev en fin avslutning då Sally bland annat galopperade varv efter varv i en jättefin förvänd galopp, detta på en ponny som i sig själv är otroligt het och dessutom van vid att på hopphästars vis byta galopp så fort man byter riktning det minsta.

Dressyr-Birgittas hjärta blev varmt av att se detta ambitiösa ekipage och även Sally blev nog lite tagen för trots att jag ropade ”nu kan du byta varv och gå över till rättvänd galopp” så fortsatte hon bara att galoppera vidare i förvänd med ett stort leende på läpparna.

Jag ser redan fram emot fortsatta träningar till hösten!

Annars har det inte hänt något speciellt av intresse som jag kan komma på men så är det ju ibland.