Anns inlägg/ kommentar nedan fick mig att tänka till lite mer om det här med att livet (enligt Ann) blir trevligare om man är generös och inte ogint vägrar att låna ut vad de nu må vara.

Och i sak håller jag absolut med men:

På tal om det här med att det är lätt att bli utnyttjad om man är ”för snäll” så har jag flera gånger surt noterat detta fenomen.

Exempelvis vad gäller släp/ transport så hyrde jag förr ut min transport till de som behövde det. Från början var det i princip bara jag som ägde en transport och det var uthyrt relativt frekvent eftersom det blev billigare för mina stallkamrater att hyra det av mig och på plats än att köra bort till någon mack och betala långt mer.

Efter några år blev det fler i stallet som köpte transporter och då noterade jag att man nästan slutade att fråga mig för att i stället fråga någon av de andra ”snällare” transportägarna där man typ erbjöd en flaska vin som kompensation (själv hade jag vid denna tidpunkt tröttnat på uthyrningen och börjat ta så mycket betalt att folk helst skulle dra sig för att fråga :=)) .

Och det som retade mig mest i dessa fall var att den tillfrågade släpägaren i flera fall i förtroende berättade för mig att den egentligen inte ville låna ut sin transport men att ”det kändes taskigt att säga nej” (en tjej var tex superpedantisk med sin transport och ville därför helst bara använda den till sin egen häst).

Och här ser man alltså exempel på att andra utnyttjar det faktum att det är allmänt känt att xx är för snäll för att säga nej medan Birgitta har mer skinn på näsan typ.
För eftersom det var lika ”allmänt känt” att jag tog tex 150:– för att hyra ut mitt släp (medan mackarna tog 250:–) så tycker jag att det är bra fräckt att komma dragandes med en 50-kronors vinflaska och tycka ”tack för lånet” när man lånar av den snälla transportägaren som själv inte har mål i mun och vågar säga att ersättningen egentligen är på tok för låg.

Sedan kan man väl tycka att den snälla personen får skylla sig själv alternativt lära sig att säga ifrån men varför ska andra rida på denna snällhet på ett så fult vis?

För många år sedan hade jag en stallkamrat som hade en väldigt snäll pojkvän.
När förhållandet upphörde förevisade stallkamraten snabbt och smärtfritt en ny kärlek i stallet och det allmänna omdömet löd:

”Nu har Pia skaffat sig en ny HUND”.

Med detta menades att ”man” ansåg att Pias pojkvänner var så snälla att de gick att hunsa som hundar och omdömet var föraktfullt, som om det där med att vara just SNÄLL var något fult och tecken på svaghet.

Jag har aldrig förstått detta resonemang utan har tvärtom alltid ansett att det är BRA om människor är snälla och att det ska ”löna sig” att vara snäll.

Tyvärr har jag dock också märkt att inte alla tycker som jag och att snälla människor ofta tenderar att bli utnyttjade om de inte är väldigt bestämda och har förmågan att säga nej.

Denna veckan har vi haft livliga diskussioner på andra forum kring det faktum att en av mina SNÄLLA vänner blivit rejält lurad av en bekant.

Historien i korthet lyder som följer:

Min vän som vi kan kalla Åsa lärde för flera år sedan känna en annan kvinna som vi kan kalla Ulla via ett internetforum.
Åsa och Ulla hade bland annat hästintresset gemensamt och träffades också i samband med detta vid några tillfällen.
För ca 2 år sedan mailade Ulla till Åsa och beskrev hur hon hade hamnat i en svår
ekonomisk knipa som riskerade att få till följd att hennes häst skulle slaktas om hon inte kunde få fram pengar till stallhyran (något förenklad och förkortad version).
Den godhjärtade Åsa, som dessutom var långt mer solvent än Ulla, erbjöd sig att låna Ulla de pengar som behövdes, mot löfte om återbetalning så klart.
Efter att pengatransaktionen slutförts började dock Ulla bli mer och mer svår att få tag på och när det började bli dags att återbetala pengarna var hon mer eller mindre försvunnen.
Trots idoga försök från Åsas sida att försöka få tag på Ulla, både via mail och telefon lös denna med sin frånvaro. Tyvärr bor Åsa och Ulla MYCKET långt ifrån varandra så att försöka ”kvista över” till Ulla, eller där hon uppger sig bo är inget alternativ för Åsa.

Till dags datum har Ulla inte återbetalat EN krona av de flera tusen hon fick låna av Åsa och hon har inte heller hörts av med en stavelse.

Under Åsas mycket idoga sökande efter Ulla har hon via olika internetkontakter förstått att Ulla mer eller mindre satt i system att lura människor, både folk som hon knappt känner och de som tills de blev lurade betraktade henne som en VÄN!

Historien är ju inte slut än eftersom Åsa inte fått tillbaka sina pengar och jag dristar mig till att påstå att INGEN idag vet hur den KOMMER att sluta.

Att Ulla plötsligt ska få ett samvete och börja betala tillbaka till Åsa finner jag högst osannolikt då hennes långvariga ”sol-och-vår”-beteende indikerar att hon inte lever efter samma normer och har samma etiska och moraliska tänkande som en ”normal” människa men däremot kanske Kronofogdemyndigheten till slut lyckas haffa henne och på något sätt mäta ut tillgångar eller inkomster.

Tråkigt nog för Åsa har hennes tro på mänskligheten fått sig en törn av det som har hänt, konstigt vore väl annars.

Men liksom jag hävdar att livet många gånger är orättvist så påstår jag med lika stor övertygelse att sanningen alltid kommer fram (dvs att lögner ALLTID avslöjas, även om det ibland kan ta många år) och att alla får sitt ”straff” (vad det än må bestå av) till slut.

Så var lugn Åsa…. din tid kommer….och du Ulla…du kommer nog att få vad du fötjänar också…trust me!

Minns ni att vi för ett tag sedan diskuterade kostnader för sterilisering av hundar på bloggen?

Härom dagen hade man ett inslag på nyheterna om att kostnaden för detta kunde variera oerhört mycket beroende på vilken klinik/ djursjukhus man anlitade; föga förvånande för min del men inte desto mindre trist kan man ju tycka.

I nyheternas exempel kunde priset variera så mycket som från ca 5000:– till över 9000 :– för en ”kastrering” som man kallade det (fast det avsåg tikar).

I inslaget passade man också på att intervjua några djurägare och frågade då om dessa var medvetna om prissskillnaderna och om de brukade kolla upp dessa i förväg.

Bägge intervjuofferna sa lismande att ”nääää….de reflekterade inte över kostnaden utan betalade vad det kostade” typ.

Pyttsan tänkte jag, eller rättare sagt tänkte jag”klart som f..n att gemene man oftast skiter i vad djurvård kostar eftersom väl ingen som är vid sina sunda vätskor har sitt djur oförsäkrat”.

Hade vi inte haft möjligheten att försäkra våra djur hade man som djurägare säkerligen blivit mycket, mycket mer prismedveten och dels jämfört olika veterinärer/ kliniker med varandra och kanske ibland också avstått från vissa ingrepp/ åtgärder.