Sedan jag började att rida för Ebba i våras tycker jag att jag har blivit bättre på 2viktiga saker som rör ridningen: moroten och piskan!
Om vi börjar med piskan så har alla hästar jag ägt varit av den lugnare sorten, dvs inga frustande och självgående maskiner som man har fått sitta och BROMSA utan man har snarare fått driva mer eller mindre.
Jag har efter alla dessa år blivit så van vid detta ständiga drivande att jag knappt reflekterat över det, trots att det är jobbigt (fysiskt ansträngande) men det är ju också så att ju mer man driver desto mer avtrubbad blir ju hästen för hjälperna till slut (en självklarhet, jag vet….).
En av de första sakerna Ebba påpekade när hon såg mig rida första gången var just mitt ständiga klämmande på hästen. Och inte gick det fortare för det!
När jag rannsakade mig själv insåg jag att jag aldeles för ofta ridit ungefär så här:
”Oj vad sakta det går…ja, väldigt sakta….oj, oj så långsamt, sakta var det ja….hmmm varför går det inte fortare….saaaaakta” och så vidare och så vidare.
IDAG rider jag så här:
”Oj vad sakta det går” PANG!!!! PANG!!!!! PANG!!!! med skänkel eller spö. ”SÅDÄR JA, nu går det väldigt fint framåt igen”.
Förstår ni skillnaden?
Det gör Archie i alla fall för nu låter jag det inte ta ”hundra år” innan jag åtgärdar eventuella segheter. Och jag ger akt på att inte ständigt sitta med benen ihopvirade runt honom utan att jag bara driver när det behövs och då med snabba hjälper som måste ge snabba reaktioner.
Och om vi ska gå över till moroten i rubriken så är det ju faktiskt minst lika viktigt att tala om för hästen när den gör något bra som när den gör något dåligt, som att såsa sig fram.
Även här märkte jag att om jag jämförde med hur JAG rider och hur Ebba rider att hon är mycket snabbare med att berömma Archie ”handgripligen” (ordentlig klapp på halsen) än vad jag är. Och det är inte för att jag är en jätteelak person som aldrig är nöjd med min häst utan jag är helt enkelt så koncentrerad på annat att jag faktiskt glömmer att berömma.
Och precis som människor blir gladare av positiv än negativ kritik så är jag övertygad om att djur reagerar likadant och att man därför inte berömmer ”i onödan” utan att hästen faktiskt upplever en behaglig känsla av beröm.
En typiskt exempel på att hästen faktiskt blir glad och känner sig duktig av beröm är Jan Brink när han rider Briar. Han klappar ofta Briar på halsen när det är lite svårare grejer som tex galoppiruett eller passage/piaff. Då svarar alltid Briar genom att ta i lite extra och lyfta benen ännu lite högre. Väldigt häftigt att se!
Det låter verkligen mycket trevligt!
Att se till att man får omedelbar reaktion för små hjälper och att man inte under några omständigheter sitter och ”underhållsdriver” för att hästen ska kliva på framåt är en min gamla tränares grundprinciper, och har blivit en av mina också. Får jag ingen reaktion så ”öppnas helvetes portar” 😉 och hästen får veta att här gäller det att lyssna.
Men omvänt gäller också att ju mer jag fått ta i för att få en reaktion, ju mer beröm måste hästen få.
Minns en gång när jag skulle motionsrida en större äldre gentleman av den långsamma sorten, och lyckas efter många om och men både ta mig upp utan pall (via avancerad klättring på ridhussarg) och stänga dörren från hästryggen, bara för att upptäcka att jag glömt ridspöet inne i stallet. Vad gör man?
Man berömmer som en fullkomlig idiot för minsta lilla antydan till reaktion på någonting alls och ber till högre makter att ingen ser en. 😉 Men det fungerade utmärkt! Han blev alldeles på tårna och tog i som aldrig förr. Ett av mina bättre ridpass någonsin, faktiskt… Efter det är jag fast övertygad om att beröm är jätteviktigt. 🙂