Tänker ni också ibland/ ofta tanken ”Vad gör man inte för sina djur”?
Och att otack ibland/ ofta är världens lön är väl inte heller någon nyhet?
Förra vecka då jag skulle handla mat till maken och mig hittade jag 2 rejäla paket med färska GRISKNORRAR i kyldisken! Kilopriset låg på 20-30 kronor och eftersom jag ville minnas att jag läst att denna gris-del är en delikatess för hundar så tvekade jag inte utan köpte båda paketen (sammanlagt ca 12 knorrar).
Väl hemma insåg jag att jag inte visste hur man lämpligast tillagar dessa svansar så jag kastade mig över internet och sände ut frågan i cyberrymden. Frågade på både ett vinthundsforum och Bukefalos och trodde att jag skulle översvämmas av svar omgående- så tycker jag nog att det brukar vara vad man än frågar om.
Efter mycket om och men kom det några futtiga svar och de flesta gjorde mig inte så mycket klokare. Någon tyckte att jag kunde torka grisknorrarna i pannrummet i några dagar (!) men att hänga rått kött där, och framför allt nu i sommarhettan, tyckte jag inte lät som en särskilt god idé (och maken hade nog kreverat….han är inte så ”härdad” som djurägare än).
Till slut skrev en läsare att jag kunde koka eländet och eftersom det lät som det enklaste sättet så var det precis så jag gjorde!
Medan jag hade väntat på svar från olika insatta hundägare passade jag på att googla på ”grisknorrar” och det jag kunde konstatera var att de i torkad form verkligen betraktas som något av det godaste en hund kan stoppa i gapet så jag hyste väldiga förväntningar på mitt stor-kok. Jag menar…torkat eller kokt…hur stor skillnad kan min asätare tycka att det är?
När knorrarna väl var kokta såg jag med barnslig glädje fram emot hur Soya skulle anfalla mig och grytan i ett försök att slita åt sig så många knorrar som möjligt så när hon bara nosade på den framlagda knorren och sedan vände på klacken och gick iväg trodde jag att jag skulle slänga både kastrull och knorrar på henne!!!!
Tur för den lilla vesslan så kom hon efter ett tag på bättre tankar och började tveksamt slicka på köttet. Och se där….efter ytterligare tveksamheter åt hon upp hela knorren och det var som sagt bäst för henne själv det (det var kanske det hon förstod av min mordlystna blick???)!
Numera är alla knorrarna uppätna men det kommer nog att dröja innan jag engagerar mig i kulinariska färdigheter vad gäller hunden! ”Det finns ett skäl till att torrfodret uppfatts” ska jag skadeglatt meddela om hon skulle drista sig till att efterfråga något annat från köttdisken!
Hihi! Du är rolig.
Jag gör det enklare för mig och är helt enkelt så elak att de aldrig får annat än torrfoder. En o annan köttbulle vid träning. På så vis är de alltid missnöjda och mina förväntningar därför väldigt låga. ;-))
Min gräsliga hund har återfallit i att vara kinkig med torrfodret.
När vi köpte säcken vågade man knappt vidröra glasburken där maten förvaras förrän man hade en hungrig hund i hasorna. Maten SLUKADES, jag tror knappt att hon hann tugga den. Men efter några veckor blev det alltså annat ljud i skällan och därför vill jag i alla fall någon gång komplettera det hatade/ ratade fodret med något godare.
Och ja…jag VET att hundar (oftast) äter när de blir hungriga (till slut) men när jag har tränat hårt med henne och hon ändå inte ätit tillräckligt har det inte känts ok att kräva att hon ska orka LC-träna mm på tom mage.
1. Zvante älskar grisknorrar, jag köper dom dock färdigtorkade 😉
2. Zvante brukar även få sämre aptit på just sommaren, pga värmen har vi räknat ut! Man vet ju själv att man faktiskt kan tappa aptitet pga att man är för varm helt enkelt.
Värme tror jag ABSOLUT kan vara en ”matvägrar-faktor”. Bland whippets verkar det dessutom relativt vanligt med matkrånglare, läste någonstans att 25 % av tillfrågade whippetägare uppgivit att deras hundar var ”svåra” med maten. Å andra sidan finns det whippets som skulle äta en sten om de fick :=). Så det är väldigt olika….