När man var yngre och gamlingar prisade ”hälsan framför allt” tyckte i alla fall jag, materialisten och romantikern att det lät väldigt töntigt. Pengar och kärlek lockade mer men ju äldre jag blivit förstår jag bättre och bättre att det verkligen är så att just hälsan är viktigast. Utan den har man ingen glädje av varken fina saker eller att vara älskad faktiskt (även om det så klart underlättar- absolut).

Och idag, då det har regnat i princip hela dagen och dessutom blåst otroligt hårt har jag blivit påmind om hur otroligt styrd man är av vädret, framför allt om man är djurägare.

Att ha hästen stående i hagen när den nästan lyfter från marken av hårda vindar är inte att rekommendera och har man en hund som svimmar vid åsynen av en regndroppe vill det till att den har en onormalt fungerande blåsa = gärna håller sig i mååånga timmar, nergrävd i soffan.

Trädgården håller på att drunkna i nedfallna löv som jag hade planerat att räfsa upp under dagen men försök att göra det i orkan!

Morgondagens planerade uteritt med Birk-Lena finns det inte en chans att jag genomför om detta otäcka väder fortsätter (vilket har förutspåtts) och att LC-träningen för Soyas del skulle bli av (eller att någon ens skulle få för sig att köra dit) finner jag ytterst osannolikt.

Eftersom Soya ”tränar sig själv” ganska rejält på våra promenader och cykelturer så känns just LC-träningen inte som en katastrof om den inte blir av men eftersom Archie inte har blivit uteriden alls i denna veckan så vill jag inte tillbringa ännu en dag i ridhuset (även om det är en gudagåva att ha ett ridhus att vara i vid sådant här väder)

Så jag känner mig lite ”fast” just nu faktiskt- för planeringsmänniskan Birgitta tycker inte om när schemat ändras utan hennes påverkan och även om det är mysigt att befinna sig inomhus i värmen med tända ljus, god mat och lika gott sällskap så hoppas jag innerligt på bättre väder nu, genast eller meddetsamma!

I onsdags kväll efter att först ha jobbat några timmar och sedan tillbringat resten av dagen i Ullared var det dags för mig att köra Archie till hans nya stall.

Att ge sig av strax efter 20.00 (näst intill läggdags för både Archie och mig) och i beckmörker var väl kanske inte helt optimalt men nu var det så jag hade bestämt sedan tidigare (innan jag visste att vi skulle tidigarelägga Ullaredtrippen) så det var bara att packa, lasta och ge sig av.

Väl i det nya stallet till vilket det tog 15 minuter att köra satte jag mer eller mindre bara in Archie i den nyströdda boxen, gav honom mat och körde sedan hem efter att ha förvissat mig om att han, sin vana trogen, bara var intresserad av ätandet och inte så mycket annat :=).

I ”mitt” stall står för närvarande förutom Archie ytterligare 2 stora hästar och 3 ponnies och om en månad kommer ytterligare en ponny.

Nästa morgon cyklade jag och Soya till stallet med det nyinköpta regntäcket på pakethållaren och tur var väl det (mer om detta längre fram).

När vi kom fram kunde jag konstatera att Archie verkade ha tillbringat natten under lugna former, all mat var uppäten och han verkade inte bekymrad på något vis.

Efter frukosten och lite upp-packning av hans saker samt mockning och förberedelser av maten (höpåsar och spannar- hästarna fodras 3 gånger om dagen, 6.30, 14.30 och 19.00) var det dags för utsläppet och jag var väldigt nyfiken på hur Archie skulle reagara på detta och utan sin bästis Birk.

Och DÅ fick jag straffet för allt mitt skryt om hur enorm tur jag har med vädret och hur fint min gloria drar solstrålarna till sig för PRECIS i den sekund jag tog ut Archie från stallet så bröt HELVETET…jag menar regnet ut och VRÄKTE ner samtidigt som det blåste ganska hårt. Verkligen inget man önskar sig när man släpper ut sin häst i hagen i en främmande miljö första gången.

Soya DOG mer eller mindre av regnet, hon flög som skjuten ur en kanon in i stallet igen och ville verkligen inte följa med ner till någon hage.

Archie, iförd sitt PERFEKT sittande nya täcke hade väl inga synpunkter på vädret som sådant men då han släpptes lös i en jättefin gräshage (med extremt lite gräs dock, inget han kan BETA precis) började han liksom Soya att flyga omkring som skjuten ur en kanon.

De som sett/ känner Archie vet att detta verkligen inte är hans normala beteende och jag bad en mycket lång bön att

a. han skulle lugna sig snart
b. vädret skulle lugna sig snart

Och först då verkade min gloria ha vaknat (kanske var det för tidigt på morgonen för den) för inom loppet av några minuter upphörde regnet och när jag hoppade på cykeln och körde förbi Archie stod han lugnt och fint och funderade över var han hade hamnat.

På kvällen åkte vi till Ebba för att träna och så fint som han gick så kan jag inte tänka mig att vare sig flytten i sig eller hag-äventyret hade tröttat ut honom över huvudtaget.

Och i morse var det dags för premiär-ritten i nya ridhuset med lite hoppning på schemat.

När jag hade tagit mig till ridhuset tillsammans med Soya och Arch och åter igen i beckmörker (och regn) slogs jag av hur tacksam jag kan vara över att ha en så snäll och ”vuxen” häst.

Jag tror faktiskt inte alla hästar hade funnit sig så godmodigt i att bara gå in i nytt ridhus fullt av nya ”saker” (man förvarar storbalar med halm på ena kortsidan) och börja hoppa hinder :=).

Idag sitter jag redan på jobbet när det är dags för hagutsläpp men det blir förhoppningsvis inga problem eftersom glorian gör sitt jobb och solen skiner :=).