Månadsarkiv: januari 2010

Veckan som gått

Vad har hänt under veckan som gått?

Tja…inget särskilt faktiskt som jag kan komma på…

Just nu går nog det mesta sin gilla gång i och med att varken hundträningarna eller hästtävlingarna har kommit igång och ärligt talat längtar jag i dagsläget varken efter det först eller sistnämnda- inte under rådande temperaturer och väderlek i alla fall.

På tal om vädret så känns det just nu som att man aldrig riktigt vet vad man kan förvänta sig när man stiger upp på morgonen; blåser det isvindar, har det snöat under natten eller kan man förvänta sig blixhalka? Eller allt på en gång kanske?!?

Jag kan aldrig känna mig säker på att komma iväg med Archie till våra träningar och det stör ju så klart planeringsmänniskan i mig och gör kanske också att jag kör även då andra hade låtit bli?


Jag fick för ett tag sedan för mig att jag behövde ett skritttäcke (lättare att ta av medan man sitter till häst än mina ländtäcken) men givetvis borde jag ha tänkt på detta lite tidigare in i vintersäsongen för nu var utbudet minst sagt magert i de affärer där jag kollade.
Antingen fanns det helt enkelt inga täcken i Archies storlek eller så var de hutlöst dyra utan att vara särskilt snygga för det.

Eftersom jag visste att Sally skulle till Ullared i lördags bad jag henne att kolla där och för första gången i världshistorien tror jag så köpte jag hästutrustning osedd (!!!) och investerade hela 100 kronor i ovanstående täcke :=)!

Jag ska i ärlighetens namn säga att det var just priset som gjorde att jag vågade ta en chansning och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle kunna slänga ett täcke som inte passade i soporna om det bara kostade en hundring.

Nu passade täcket aldeles utmärkt och även om det egentligen inte alls är i min smak (gillar inte svarta täcken) så var det bara detta som fanns och nu har jag ett täcke i alla fall.


I fredags slutade Soya att löpa och det var väldigt skönt även om hon accepterar sitt supergulliga tikskydd till 100 %.
Jag tycker att hon är sååå söt i sina badbrallor (tikskyddet är gjort i baddräktsmaterial) och har fått mig många skratt av att titta på henne men det är ju ändå lite bökigt att hålla på att ta av och sätta på detta x antal gånger varje dag och något jag gärna slipper.


I veckan läste jag också ut ovanstående böcker, den första boken på bilden är den sjunde i en serie om olika mord i Fjällbacka medan den andra är den tredje i en serie om komissarie Colt i Stockholm. Båda absolut läsvärda om man gillar den typen av böcker.

På tal om böcker måste jag också rekommendera att ni tittar på ”Damernas Detektivbyrå” som går som serie på tv 1 på söndagarna klockan 21.15.
Jag har läst alla böckerna och precis som jag blir sugen på att åka till England när jag tittar på ”Morden i Midsomer” så får jag lust att ta en ”tripp” till Botswana när jag följer denna lättsamma serie :=)!

Tips mot jobbiga förkylningar!

Eftersom jag fortfarande inte har något roligt hästigt ämne att avhandla tänkte jag passa på att tipsa er om något som man kan ha stor nytta av som både människa i allmänhet och ryttare i synnerhet (så att man orkar med sin fyrfotade älskling).

Själv drabbas jag av förkylningar 2-3 gånger om året och tyvärr brukar de vara seglivade, dvs pågå i kanske 2-3 veckor då jag missbrukar nässpray, snyter mig tusen gånger om dagen samt hostar en hel del.

Kanske beror längden på mina förkylningar på att jag inte tar mig tiden att VILA, dvs jag jobbar, rider och står i precis som vanligt i stället för att ta det lugnt?

Hur som helst blev jag för ungefär 1 år sedan tipsad om ett naturpreparat som heter ESBERITOX (säljs på apoteket och kostar lite mer än 100:– för en kur om jag minns rätt).

Detta medel (tabletter som man äter 3 ggr/ dag) ska man helst börja äta så fort man känner minsta ANTYDAN till förkylning.

Jag, skeptikern, måste erkänna att jag var mycket tveksam till eventuell effekt men efter att nu ha lyckats häva en förkylning mer eller mindre på 1-2 dagar och förkorta en annan med många dagar och utan att behöva ta en enda näsdroppe så är jag övertygad om att medlet funkar, i alla fall på mig.

Så helt klart värt att prova, framför allt om ni brukar ha lika jobbiga förkylningar som jag!

Jag ska inte utmana ödet och berätta när jag var förkyld senast för då blir jag väl sjuk ”som ett brev på posten” men det finns goda skäl att lita på mitt tips- så mycket kan jag säga i alla fall :=).

Speciella annonser, del 12

Notera hur exakta dessa annonsörer är med priset :=):

Vad sägs om en begagnad sadel för 810 kronor?

http://www.blocket.se/kristianstad/Jattefin_svart_allround_sadel_25256930.htm?ca=23_11&w=1

http://www.blocket.se/kristianstad/B_ponny_utlanas_pa_foder_25362143.htm?ca=23_11&w=1

Ponnyn kostar alltså 21.500 kronor och….

http://www.blocket.se/hassleholm/Trevligt_halvblodssto_25350384.htm?ca=23_11&w=1

….halvblodet 31.250 kronor.

Undrar om man kan pruta :=)?

Gult är fult men blått är flott…eller? (både hund och hästinlägg)

Jag brukar säga att det finns en partner för alla, liksom det finns en häst för alla ryttare och en hundras för alla hundtokiga.

Ibland träffar man ju folk som i alla fall jag tänker ”hur blev han/ hon gift” eller så ser man en jätteful hund vars ägare avgudar den eller en häst som går som en kråka men där ryttaren är hur nöjd som helst och det är ju det som är så härligt: alla tycker inte likadant om allting för tänk vad tråkigt livet hade varit då!

I en diskussion längre ner (som från början handlade om Archies svans) skriver jag att jag i min ungdom tyckte att fuxar och skimlar (de som inte blev ljusare med tiden) var de absolut snyggaste hästarna.

Och kanske pga detta så var den första hästen jag köpte en mörk, mörk skimmel- ursnygg- vilket både jag och många med mig tyckte.

Den andra hästen jag köpte var enligt samma logik en fux :=)!

Sedan köpte jag Heron och sedan dess har jag faktisk tyckt att just hans färg är den snyggaste även om det är mer än 20 år sedan detta köp ägde rum.

Att jag därefter köpte Décima (efter att egentligen ha varit långt mer intresserad av ännu en mörkbrun valack) får jag väl tillskriva förnuftet– för hur det än är så är det inte färgen man rider på och i just det sistnämna fallet så rörde sig den mörkbruna hästen som en gammal kråka medan Décima svävade fram över ridhusbottnen :=).

När jag ville köpa Archie redan efter att ha sett honom 2 sekunder på stallgången….ja …hur ska man förklara det?

Jag vill tro att jag inte bara blev bländad av hans utseende utan att jag ju dessförinnan hade hört mycket gott om även hans andra kvalitéer men jag undrar än idag om jag inte hade köpt honom även om han hade slängt av mig vid provridningen :=)?

Idag skulle jag, om jag köpte en ny häst, helst inte köpa en skimmel eller en fux men jag hoppas och tror att jag ändå hade låtit andra egenskaper väga tyngre än en eventuell icke önskvärd färg.

Vad gäller whippets är det samma sak som med hästar; de kan ha många olika färger och olika människor har även där olika smak.

Om jag ska drista mig till en gissning så är de ”brindlade” (”randiga”) whippetarna vanligast och just de tycker jag är…om uttrycket ursäktas…minst vackra…om man nu får säga så (jag känner flera brindlade whippets så jag får här be om ursäkt till deras ägare…. ).

Själv tycker jag att de enfärgade whipparna med stora fläckar i en avvikande färg är finast- det vi hästmänniskor kallar ”skäck” och så de som är helsvarta förstås :=).

De komiska är att jag inte ens tänkte på att det kunde finnas helsvarta whippets innan vi köpte Soya och eftersom hon var lite av en ”specialbeställning” (vi ville köpa en vuxen, rumsren och lydig hund) så kunde vi egentligen ha fått hem en whippet i vilken färg som helst och jag undrar om jag då hade tyckt något annat än det jag tycker idag?

För när jag hade mina gula greyhounds så tyckte jag ju att de var jättefina :=).

Även om jag får otroligt mycket komplimanger för Soyas ganska speciella utseende (hon är ju helt svart förutom några få vita strån på en tass) så har jag hört att ”antingen tycker man att svarta whippets är jättesnygga eller så gillar man dom inte alls”.

Så det är verkligen så att smaken är som baken…och som sagt…tur är väl det!

Som avslutning en läsarfråga:

Vilken tror ni är den mest populära hästfärgen? Motivera gärna svaret!

Själv tror jag att svart och mörkbrun är mest populära (”Svarta Hingsten” har väl tjusat mer än en läsare, ha ha).

Svans-bild på Archie-look-alike!

Tänkte leta upp en bild på Archies flotta svans men hittade faktiskt ingen riktigt bra som gör honom rättvisa OCH där ryttaren (moi) inte ser ut som en knäppgök!

Så jag kollade helt fräckt på min goda väns hemsida eftersom hennes häst otroligt nog är väldigt lik Archie på BILD.

Jag skriver otroligt nog för dels har vi ju så klart köpt våra hästar oberoende av varandra :=) och dels så är hästarna inte speciellt lika IRL medan man på vissa bilder lätt hade kunnat förväxla den ene med den andre.

Så: här ser ni hur JAG tycker att en fin svans ska se ut :=)! OBS! Det är inte min vän som rider på bilden.

Lite hår-resande läsning :=)?

Som redan nämnts i tidigare inlägg tryter min inspiration lite just nu så ni får stå ut med mer eller mindre tramsiga inlägg framöver.

Under avdelningen ”Otroligt intressant vetande” eller som vi sa när vi var små: ”intresseklubben antecknar” eller ”aj, jag fick en intresse-PIL (?!?!) i ögat” kan jag berätta följande:

Härom dagen då jag var hos Ebba och hon red Archie noterade jag hur OTROLIGT vacker SVANS han har :=)! Det har jag förvisso alltid vetat men ibland blir man hemmablind och ser inte längre det självklara :=)!

Det hade så klart varit ännu roligare om jag hade noterat vilka fantastiska gångarter han utrustats med eller något annat ”nyttigare” än en vacker svans men men….man tager vad man haver…

Tänkte först ”äh…jag kanske överdriver…det kanske inte är Archies svans som är så himla fin…så ser kanske de flesta svansar mer eller mindre ut” men då jag tittade på de 2 andra hästarna som reds och kunde konstatera att deras svansar motsvarande ungefär en fjärdedel av Archies pös jag stolt.

Så klart är det ju så med hår (både människors och djurs) att rena ANLAG spelar stor roll och det är då verkligen inte min förtjänst att Archie har en tjock, lång och dessutom SJÄLVLOCKLIG svans med till och med lite rödbruna slingor i. Varje hästfrisörs DRÖM skulle jag gissa *GARV*.

Fast medan en exteriördomare jag träffade en gång hävdade att en hästhals aldrig kan bli för lång så vill jag faktiskt påstå att hästsvansar, hur mycket man än vill ha dom rejäla, faktiskt kan bli för tjocka.

En fd stallkamrats häst har så tjock svans (på fullt allvar ungefär dubbelt så tjock som Archies) och den är så tung att den nästan alltid hamnar mellan benen på hästen när den går. Det ser faktiskt ganska ”dumt” ut och hästen orkar så klart inte hålla uppe denna jätteklump på något flott vis :=).

Veckans träning och detta pysslar vi med just nu

Jag har ju inte för vana att dagligen och stundligen och i minsta detalj rapportera om min egen häst eller våra ridpass- så spännande är inte mitt hästliv- men eftersom jag inte har så mycket annat att skriva om för stunden kan jag ändå ta tillfället i akt att berätta lite om vad som händer och sker på ridfronten.

Som jag redan nämnt kommer jag att fortsätta att tävla LA-klasser i år och jag tränar därför på olika moment som ingår i dessa program. Halter ur galopp, enkla byten, bakdelsvändningar, ryggning, skänkelvikningar så som de ska utföras i programmen osv är bland annat sådant jag sysslar med på egen hand förutom rent lösgörande arbete givetvis.

Rider också skolor och gör något enstaka galoppombyte om det känns som läge för det men det är inte på bytena fokus ligger just nu kan jag säga. Jag vet att Archie kan göra dom rent och bra om allting stämmer och det får räcka ”for now”. Just eftersom det i dagsläget är så att jag inte bara kan göra bytena ”när andan faller på” så vill jag inte hålla på för mycket med detta- här satsar jag helt klart på kvalitet framför kvantitet då det är så lätt att man förstör mer än man lär hästen om man inte får till bytena helt 100. Jag har tidigare varnat för att hålla på för mycket med bytesträning på egen hand om man inte är tillräckligt rutinerad och det känner jag själv att jag INTE är. Hur som helst vill jag inte riskera samma ”pannkaka” som med Décima där jag satt och berömde vad jag trodde var helt rena byten där det visade sig att hon av och till bytte ”ett halvt efter bak”- mycket svårt att känna och tyvärr något som jag och mina dåvarande tränare inte lyckades träna bort = Hejdå placeringar i medelsvår :=(!

Jag har också börjat variera formen lite mer och inte bara fastna i ”tävlingsformen” som jag personligen tycker att det är lätt att man gör. Archie har ju verkligen inga problem att gå i en längre/ lägre form, tvärtom är det den HAN föredrar och just därför har jag kanske överdrivit att INTE rida så men har nu alltså tänkt om. Korta bitar låter jag honom gå där och ”vila” lite och sedan tar jag upp honom i formen igen.

I veckan har jag varit hos Ebba och tränat som vanligt och denna gången ville hon sitta upp och ”känna på” skolorna. Ebba brukar rida Archie kanske var 5-6 gång så det var ingen ovanlig begäran.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; i valet att träna för någon som kan och vill sitta upp på ens häst och motsatsen så föredrar jag tveklöst det förstnämnda.

Jag har ju även tränat för några tränare som av olika anledningar (ålder i det ena fallet och ren feghet i det andra fallet skulle jag gissa) inte ridit min häst så jag kan ju jämföra vilket som varit till mest nytta för både mig och hästen.

Medan Ebba rider brukar vi ha små diskussioner och jag kommenterar ofta olika saker hon gör i stil med:

”Åt det hållet tycker JAG att han är mycket lättare att flytta, vad tycker du” eller ”tycker inte du också att han är bättre på yttertygeln i den öppnan….” osv.

Att kunna prata om de olika rörelserna medan man ser dom utföras är jättebra tycker jag och bara att överhuvud taget SE hästen utföra olika moment är guld värt. Ibland kan det ju kännas på ett visst sätt men se annorlunda ut och exempelvis Ebba kommenterade själv under ridpasset att vänstergaloppen KÄNNS sämre än vad den ser ut.

Så förutom att Ebba red skänkelvikningar (som har förbättrats en hel del), öppnor och slutor blev det en del galoppjobb där fokus ligger på att korta men ”snärta till” galoppsprången som tenderar att bli för långa och oengagerade.

Ebba tycker också att Archies vänstergalopp är jättestötig vilket jag, som ju ridit hästen dagligen i flera år blivit helt avtrubbad från att känna. Inte desto mindre är det viktigt att påminnas för om man blir hemmablind är det ju lätt att sluta arbeta på de problem som hästen objektivt har och som både syns och känns av andra. Själv har jag ju svårt att SE min egen häst samtidigt som jag rider på den, i alla fall går det inte att detaljstudera allting i spegeln- särskilt inte om man är så närsynt som jag :=).

Fick även se en annan trevlig sak medan Ebba red men mer om detta imorgon :=)!