Månadsarkiv: januari 2011

Skrivet

Onsdag- lite ledighet igen

Eftersom det är ”röd dag” imorgon hade vi 2 timmars arbetstidsförkortning och det känns som att jag har hunnit med massor på att bara jobba dessa få timmar mindre.

Archie och jag tillbringade en timme i ridhuset och försökte komma överens om när vi skulle göra galoppombyten. Tydligen tycker vi båda att det är den andre som ska lyda men eftersom mitt motto är ”den som betalar bestämmer” så gick jag slutligen segrande ur DEN diskussionen:).

Annars kändes bytes-monstret riktigt pigg i traven och jag hoppas att det ser lika bra ut som det känns.

Visst har vi speglar men så närsynt som jag är så hjälper de inte så bra som jag skulle önska.

Får höra vad Ebba tycker när jag väl kommer iväg till träningen men när detta blir har jag ingen aning om.

Skrivet

Dagens (djurskydds)fråga

Är det bara jag som har noterat att det senaste året varit fullt/ fyllt av artiklar som handlar om människor som åtalats för djurplågeri, fått djurförbud osv?

Mina fråga eller snarare sagt fråg-OR är:

* Har antalet djurplågare ökat?

* Är det snarare så att djuplågarna inte ökat i antal men att de som finns uppmärksammas mer (dvs att medierna väljer att skriva om dom) ?

* Har resurserna för att upptäcka djurplågarna ökat?

Om svaret på den första frågan är JA är det så klart förfärligt men om de två andra frågorna kan besvaras jakande så finns det kanske hopp för framtiden?

Skrivet

Tisdag- en vilade, resten fick motion

Eftersom det var två veckor sedan sist tyckte jag att det kunde vara dags att ge Archie en vilodag från allt vad arbete heter.

Det uppskattade han förhoppningsvis och jag hoppas att han passar på att tanka upp fullt med energi inför kommande pass i veckan.

Övriga familjen åkte till Skrylle för lite motion och det var näääästan lika skönt som att slappa i soffan (men bara nästan):)!

Skrivet

Ohjälpsam eller ”bara” obetänksam?

För ett tag sedan hade jag en intressant diskussion med en annan hästtjej.

Vi förundrades båda över vissa hästägares agerande i några specifika sammanhang och funderade på om detta berodde på att dessa var ohjälpsamma eller bara obetänksamma- så som rubriken lyder.

Låt mig förklara:

På ridskolan där jag hade Archie uppstallad tidigare ingår det utsläpp och intag i stallhyran och jag såg ibland hur det kunde gå till om vissa hästägare råkade komma till stallet precis när det var dags för intag.

I stället för att gå ner och hämta sin egen häst i hagen (dessa ligger inte i direkt anslutning till stallet utan man får gå i 5-6 minuter) kunde hästägaren helt ”iskallt” stå i dörröppningen och vänta på att personalen skulle hämta hästen- något som är fullständigt otänkbart för mig tex.

Det finns inte i min värld att låta andra handskas med min häst medan jag står och tittar på- jag vet att personalen har annat att göra OCKSÅ och skulle känna mig hur dum som helst av att stå och hänga medan de hade jobb kring min häst, OAVSETT om jag har ”betalat” för tjänsten genom stallhyran eller ej.

Jag ser samma beteende på nuvarande anläggning.

Folk kan gladeligen hoppa in i sina bilar och köra hem just när stallägarna har fullt upp med hagintag, något jag heller aldrig hade haft mage att göra.

Ok om man är stressad av någon anledning men då hade jag i alla fall ursäktat mig med just detta och inte bara kört min väg utan ett ord.

Det går så mycket fortare om man hjälps åt och vi pratar här inte om att vandra hundratals meter med hur många hästar som helst utan våra hagar ligger dels i direkt anslutning till stallet och dels har vi aldrig mer än knappt 25 hästar på stall.

Däremot så blir hästarna lite oroliga när de ska tas in (alla vill in precis samtidigt och nu, nu nu) och ju snabbare alla kommer in i stallet desto säkrare tycker i alla fall jag att det känns och har därför ännu svårare att förstå att man inte kan ta sig den lilla tiden att hjälpa till.

Samma då det fodras: hästägaren står och tittar på medan den som fodrar går in till hästägarens häst med foder?!?

Varför inte grabba tag i höpåse och spann och säga ”jag kan ge min häst själv” – läs: jag kan HJÄLPA dig!

För mig är det som sagt fullständigt självklart att hjälpa till med det jag kan framför att stå och titta på när andra arbetar- i alla fall i just de exempel jag redogjort för ovan.

Men uppenbarligen tänker och resonerar inte alla likadant och jag funderar på vad det beror på.

Är det alltså obetänksamhet, slöhet, ouppfostran eller anser man rent av att ”har jag betalat för en tjänst så ska jag minsann inte behöva hjälpa till”.

Vad tror ni och hur resonerar och agerar ni själva?

Skrivet

Måndag- hej mitt vinterland…



Idag möttes jag av fantastiska vyer när jag körde från jobbet och till stallet.

Allting var klätt med frost och det var så vackert.

Hade jag inte haft så bråttom hade jag stannat bilen och fotograferat men nu fick jag nöja mig med ett par snabba bilder från stallbacken.

Archie fick ett longeringspass i snön och såg minst lika flott ut som sist. Vid ett tillfälle såg han något (osynligt för mig) som tydligen eldade upp honom så att han sprang och ”hingst-fnyste” samtidigt som han travade i den läckraste passage man kan tänka sig. Jag bara njöt men vågade inte dra fram kameran (som även har en video-funktion) eftersom jag inte ville riskera att tappa linan. Det hade nog inte varit så lyckat eftersom jag longerade precis vid 70-vägen (läs: isgatan) som stallet ligger utmed.

Så några bildbevis finnes således icke- ni får tro mig på mitt ord. Archie- 10-poängs travaren :)!

Efter att ha motionerat Archie var det dags för lektion för Lina och Alfresco och det hade då hunnit bli så kallt att jag knappt kände varken fingrar eller tår.

Lektionen gick mycket bra (sa den partiska tränaren) och jag hastade hemåt för att joina maken och Soya som skulle till Skrylle.

Som jag redan har berättat är det nästan ogörligt att gå med doggy där vi bor på grund av halkiga vägar så maken besökte Skrylle även i morse och så tog vi alltså en familjepromenad där nu på kvällen.

Skrivet

Veckan som gått

Ännu en något kortare arbetsvecka förflöt- det börjar bli en alltför beroendeframkallande vana som tyvärr kommer att brytas efter nästa vecka.

Nåja, det var som sagt härligt medan det varade- nu får man väl se fram emot påsken eller nåt :).

Jag vet inte om det kanske var en kombination av vädret (inte så aktivitetsinbjudande) och att många varit mellandagslediga men allting har känts lite ”slow”- lugnt på jobbet, folktomma gator, ensam i stallet osv.

Jag har varit på Skryllegården nästan varje dag, både ensam och med maken men alltid med Soya. Två löprundor klarades av planenligt, övriga dagar har vi gått långpromenader.

Archie tränar på och känns fin och pigg- jättebra!

Vi har ägnat oss åt dressyrträningar i ridhuset, longering i snö och en skrittrunda ute.

Eftersom vägarna fortfarande är isiga och knöliga samt släpet mer eller mindre insnöat har jag inte ens funderat på att åka och träna.

Vi får väl se hur det blir de kommande veckorna- det är jobbigt att inte kunna planera i och med att nya snöfall, isgator och annat kan sätta käppar i hjulet men det är inte så mycket att göra åt detta.

Så länge hästen är frisk och ridhuset öppet är jag i dagsläget mer än tacksam :)!

Skrivet

Söndag- broddar is da shit!

Gissa om jag var tacksam över mina halkskydd när jag sprang min mil i Skrylle idag!

Även om man hade sandat hela slingan så hade det känts otroligt ”risky” att springa utan broddarna medan jag nu kunde springa helt obehindrat.

När jag gick en sväng med Soya på eftermiddagen var jag ännu tacksammare över dubbarna- varenda väg där vi bor är omvandlad till total isgata så vida jag inte ska gå på 80-vägen :(.

Utan halkskydden hade jag antingen fått nöja mig med typ 3 minuters promenad eller trippa fram- livrädd att ramla och slå mig.

Archie är ju broddad dygnet runt sedan några veckor tillbaka och även han märker säkert skillnaden mellan broddar och obroddat.

Förvisso är han alltid väldigt försiktig och går sakta om det är halt men det märks stor skillnad på hur han tar ut steget med broddarna.

Idag skrittade vi ut en timme och medan vårt sällskap, oskodde Harley var tvungen att vända hemåt väldigt snabbt pga att han nästan ”stod på öronen” så traskade Archie på väldigt pigg och orädd.

Nu har jag precis avslutat en favvo-middag, wokade grönsaker med cashewnötter, från byns kina-restaurang och på djurfronten återstår bara att åka och kvällsfodra tillsammans med lilla Pippi som tack och lov verkar klara sig bra utan broddar:).

Skrivet

Dagens (raket)fråga

Idag frågar sig surdegen (?) Birgitta hur det kan vara så otroligt roligt att elda upp pengar?

För det är precis vad jag anser att alla som köper smällare och raketer gör och jag blir lite förundrad.

OK att man kan vilja fyra av någon raket vid tolvslaget men att som vissa ungdomar gå och smälla/ skjuta flera dagar innan och minst lika många dagar efter nyår- nöjet i detta går mig spårlöst förbi.

Är det något med män och eld? För inte ser man tjejer springa runt och smälla?

Är det så roligt att få ha en tändare i handen och kanske på köpet ”råka” skrämma någon stackare- åldring, hund eller vem som helst egentligen?

I år tycker jag att smällandet har varit långt mindre frekvent än tidigare år och jag undrar om det har berott på vädret eller att det (gud give!!!) är ett trendbrott?

När jag hade häst på ridskolan i Malmö (tills för knappt 1½ år sedan) hade man av så att säga naturliga orsaker lite koll på smällandet då hagarna är belägna ganska nära gångbanor och gator (läs: lätt för idioter att kolla hur rädd en häst egentligen kan bli av en smällare).

Tack och lov hände det under alla år jag hade hästen där aldrig någon allvarligare raket/ smällar-relaterad skada med hästarna vad jag vet- de vande sig tack och lov och hoppade inte till för minsta lilla smäll.

Inte heller har någon av de hundar jag ägt visat den minsta lilla oro för raketer vilket jag är mycket tacksam över då jag vet vilka bekymmer tex min mamma hade med sin hund i alla år. Den fick drogas och hållas väl instängd varje nyår och det är ett inte helt ovanligt scenario.

Eftersom jag även känner till folk som skadat fingrar ganska rejält av raketer har jag för egen del helt tappat intresset för att ens titta på fyrverkerier- jag vet för mycket om vilket elände dessa kan skapa för att njuta av färgprakten i skyn.