Bör vara tyst :)!

Idag kom vi i stallet att prata om knäppa saker som vi brukade säga när vi var ”små”.

Jag mindes tex något som jag idag finner mycket roligt:

När vi var kanske 9 år gamla och på väg till simundervisningen i buss frågade någon i min klass en annan:

”Du…vad är 3 plus 3?”

”SEX” svarade kamraten varpå frågställaren tjöt av skratt och ropade så alla kunde höra: ”Du…jag frågade inte efter din HOBBY”.

Vad visste vi om sex som 9-åringar? INGET- det kan jag lova er (det var andra tider på stenåldern).

En annan rolig grej man kunde säga till någon som la sig i ett samtal o-ombedd var:

”När jag pratar med huvet ska inte röven svara”.

Gud så tuffa vi var då!!!!

Jag gick på en grundskola där de flesta var ”arbetarklass”- kanske detta bidrog till den råa jargongen?

Det komiska med ovanstående kommentar om huvudet och baken var att jag måååånga år senare, då jag var i typ 25-30-års åldern kom i dispyt med en tjej i stallet som la sig i ett samtal jag hade med hennes pojkvän.

Från INGENSTANS dök denna ”När jag pratar med huvet ska inte röven svara”-kommentar upp, jag hade inte sagt den eller hört någon annan säga den sedan vi var små men då flög orden ur min mun och jag måste säga att jag aldrig har sett en så arg eller tillplattad människa förut.

Låt mig säga så här….vår relation blev sig aldrig lik efter denna ordväxling :)!

När vi hade skrattat åt dessa dårskaper i ungdomen kom vi i stallet att prata om uttrycket: ”Intresseklubben antecknar”.

Den högintelligenta kommentaren visade sig vara känd både bland oss 45-åriga tanter och ungdomar i stallet så den har hängt med bra men däremot ”AJ, jag fick en intressepil i ögat” var inte lika känd.

En av ungdomarna berättade att de också kunde säga ”Intresseklubben HISSAR FLAGGAN”- ett uttryck som jag aldrig hört men genast kände att jag kunde lägga i minnesbanken för framtida behov.

Och nu kommer vi alltså till dagens fråga:

Har ni, gamla som unga, fler varianter på ”Intresseklubben”-temat? Känner ni igen uttrycken ovan? Hade/ har ni egna dräpande/ galna kommentarer som ni använder?

Bring it on!!!!

På tal om diskussionen om rädslor skulle jag idag vilja ställa en annan relaterad fråga:

Tycker ni att ni har ett ”säkerhetstänkande” kring ert hästeri? Kan ni ge exempel på sådant som ni i så fall räknar in där och där ni mer eller mindre medvetet tänker på just säkerheten?

Själv tror jag att jag hörde begreppet ”säkerhetstänkande” första gången för ca 25 år sedan och då av vår dåvarande ridskolechef Jana Wannius.

Detta var i samband med våra hoppträningar och Jana poängterade att vi tex skulle tänka på hur vi ”red omkring” när vi inte hoppade- vi skulle inte rida för nära varandra- eller HONOM för den delen :)- och sådana saker.

Det kändes som om detta med säkerhetstänket då var något nytt, kanske något Jana hört om/ diskuterat på högre nivå för innan kan jag som sagt inte precis minnas att vi tänkte på eller pratade särskilt mycket om säkerhet trots att jag stod uppstallad på en stor ridskola.

Numera är man mycket mer säkerhetsmedveten vilket så klart är bra på alla sätt och vis även om jag märker på mig själv att det är svårare att lära gamla hundar att sitta- särskilt som den här gamla hunden alltid har omgett sig av otroligt snälla och lätthanterade hästar.

Blev påmind om detta av NN som, då jag skulle rida en hos hennes ny häst bad mig att ha ett ”överdrivet säkerhetstänkande”- just in case.

Och det är ju så klart mycket klokt.

Har man alltså som jag varit van vid att kunna göra lite ”hur som helst” med mina egna hästar under så många år är det lätt att glömma att olyckor faktiskt kan hända på en bråkdels sekund.

Sedan vill jag påstå att det, precis som det finns lite ”halvnonchalanta” typer som jag själv som kanske inte alltid har det rätta tänket också finns de med ett faktiskt ÖVERDRIVET säkerhetstänkande.

Dessa personer har kanske råkat ut för någon form av trauma och tycker sig sedan se faror i alla buskar och det kan också vara lite väl jobbigt, både för dom själva och omgivningen.

Så lagom är nog bäst gissar jag- att tänka på säkerheten ja men inte att överdramaisera varenda liten situation och ALLTID tro det värsta. Fast det ÄR svår det där….

Är ni ofta/ aldrig/ ibland rädda när ni rider?

Varför? I vilka situationer?

Anledningen till mina frågor är att det tycks mig som ett icke helt främmande fenomen- att man till och med som ägare då och då är rädd för sin egen häst i olika situationer- vanligtvis vid uteritter verkar det som.

Själv har jag mycket svårt att förstå detta- i min värld behåller man inte en häst som gör att man mer eller mindre ofta känner nervositet, oro, rädsla.

Läste härom dagen om en hästägare (vuxen kvinna) som satt och GRÄT i sadeln och det tycker jag är förfärligt- att frivilligt utsätta sig för något sådant.

För mig ska ridning vara KUL- kanske inte 365 dagar om året men i alla fall 300:).

Att lägga tid, engagemang och pengar på något som skulle få mig att må dåligt ofta finns inte.Då är det bye-bye hästen!

Om inte annat brukar djur känna på sig om man är rädd och tyvärr utnyttjar en del detta på ett sådant sätt att det inte ”bara” blir obehagligt utan faktiskt rent av FARLIGT!

Sedan kan man säkert TEMPORÄRT känna en viss befogad eller obefogad oro i vissa situationer utan att jag skulle vråla ”sälj, sälj” men om denna känsla inte går över så vet jag vad jag skulle göra i alla fall.