Inte nog med att jag alltid har varit väldigt frusen och därför av naturliga skäl föredrar vår och sommar framför höst och vinter- även det MÖRKER som infaller snabbare och pågår längre under de sistnämna årstiderna finner jag extremt besvärande.
Även när jag själv bodde i lägenhet i Malmö och hade hästen på en stor ridskola mycket nära bostaden tyckte jag att mörkret var jobbigt och då var det ändå upplyst kring både boende och stall på ett helt annat (bättre) sätt än här ”på landet” där jag och hästen numera bor.
Rastning av en stycken kolsvart hund som aldrig ger ett ljud ifrån sig har jag löst genom att ha en liten lampa fäst i hennes halsband eller täcke, på sätt ser jag var hon befinner sig i stället för att behöva ha henne kopplad.
Med ridningen är det däremot värre.
Jag tycker att det är sååå tråkigt att begränsas av mörkret men vägrar samtidigt till 100 % att ge mig ut i det till häst.
Inte ens när jag hade de andra, stensäkra hästarna skulle jag drömma om att rida i mörker och detta av 2 anledningar:
1.Olycksrisken och då framför allt på nuvarande anläggning som ligger utmed en oupplyst 70-väg där folk kör fullständigt hänsynslöst.
Jag har själv upptäckt hur otroligt svårt det kan vara att i tid se ett hästekipage trots några reflexer här och där och då är jag ändå BEREDD eftersom jag vet att sannolikheten för att möta hästar på vägen är ganska stor.
2.”Det meningslösa”- jag ser helt enkelt ingen mening eller nytta med att rida i mörker och har svårt att förstå vad det ”ger” mer än ren rastning av hästen vilken man i så fall kan utföra tusen gånger säkrare i ett ridhus om man nu har ett sådant- vilket också är en bidragande faktor till att jag väljer en sådan uppstallning för egen del.
Jag har någon gång berättat att jag tycker att det kan vara bra att vänja hästen vid att bli riden i olika väder; både regn, blåst och snöfall, i alla fall om man har en tävlingshäst och detta helt enkelt för att det ju givetvis kan både regna, snöa och blåsa på en tävlingsplats= bra att veta hur hästen reagerar då och bra om den inte helt tappar koncepten pga några regndroppar i fejan.
Men på vilket sätt nyttan med att rida i mörker skulle överväga tex olycksrisken har jag svårt att se- när måste man någonsin tävla eller ens träna i mörker?
Ni som inte är lika principfasta vad gäller mörkerridning- hur resonerar ni?
MÅSTE ni rent av rida i mörker och har inget annat val (som jag som tex både kan sluta tidigare någon dag i veckan för att kunna rida ut i dagsljus och som har ett ridhus som alltid är disponibelt)?
Tycker ni att ni kan arbeta hästen i mörker och HUR gör ni detta?
Använder ni pannlampa? Tycker ni att den ger bra ”ridljus”?
Erfarenheter/ åsikter!!!!
Posted
Jag rider nuförtiden aldrig i mörker. Jag har tack och lov superbelysning på min ridbana – den är så ljus att jag utan problem hoppar bana på den med lamporna tända. När det inte går att använda ridbanan åker jag till ridhus. Tidigare i mitt liv har jag dock ridit mycket i mörker. Jag köpte en orienteringspannlampa av kraftigaste slaget, en stor investering på den tiden, men värd varje krona. Man fick på köpet lära sig att det inte går att titta ner eller hastigt vrida på huvudet när man rider. När jag tänker tillbaka på det kan jag till och med tycka att det var rätt mysigt i skogen i månsken med ugglorna hoandes… Där jag bor nu har jag en trafikerad väg jag måste över – det är ett skäl till att jag inte rider i mörker. Tänk om jag ramlar av på andra sidan vägen och hästen springer hem! Självklart har hästen reflexer, men ändå. Och så har jag ju ridbanan, så jag måste inte. Rida ut får vi göra på helgerna.
Jag försöker att rida när det är i alla fall ledljus. Åker till ridhus några ggr per vecka och kan planera mitt arbete så att jag jobbar när det är mörkt =). Gillar inte att rida när det är becksvart. Det kanske har med åldern att göra för jag har fått sämre mörkerseende med åren.
Det finns ett gäng i närheten som ser ut som julgranar när de kommer. Men det är mycket effektivt. De syns på långt håll och man märker att de bilar som kommer saktar in betydligt tidigare än när det kommer ”normala” reflexbärare. De rider i alla gångarter och hästarna verkar inte besvärade över ljuskäglorna.
När jag hade mina hästar red jag i stort sett varje vardag i mörker. Vi hade hästarna i eget stall och ingen ridbana eller ridhus. Ingen av mina hästar har haft några problem att ridas/köras i alla gångarter i mörker och själv tyckte jag att det var riktigt mysigt att vara ute på kvällen. Självklart såg vi ut som julgranar med alla reflex och har aldrig haft problem med att bilisterna inte visat hänsyn. Nu bor vi i en by med mycket hästar ute på landet. jag tycker att alla hästar ska lära sig att ridas i mörker.
Vi har ridhus där vi står med hästarna. Rider ut så här års gör vi bara på helger. Älskar ridhus och skulle aldrig i livet vilja vara utan.
Har numera ridhus och det används på veckorna och så får det bli uteritt på helgerna. Skulle ridhuset vara upptaget så blir det karusellen (skrittmaskinen :)).
Ogillar mörker starkt och för över rädslan på hästen vilket gör att jag alltid försöker ha med mig sällskap ner till ridhuset.Promenaden tar tre minuter men, ack så otrevliga minuter. Pannlampa och reflexer på även den lilla biten är ett måste.
”Julgranar” som vi möter är inga problem om de inte blinkar… Då blir pållen rädd, eller ja, jag erkänner, jag blir rädd och pållen undrar vilet rovdjur han ska vara beredd på…
Jag låter mig inte stoppas av mörkret (måste ju dessutom rida en liten bit för att komma till ridhuset, typ 7-10 min). Men jag rider inte ut själv i mörkret utan har alltid sällskap, vi ser dessutom ut som julgranar.
Sen är jag väldigt nöjd med att den 70-väg som går förbi vårt stall är belyst hela vägen! (Mellan Södra Sallerups kyrka och motorvägen vid Oxie)
Satt precis här och funderade på var jag har Rasmus benreflexer när jag såg din blogg :-). Har inte så mycket emot att rida i mörker, pannlampa, reflexländtäcke, benreflexer plus en röd lampa bakåt. Det skulle väl eg till en brösta också, så går det bara att missa oss om man är gravt synskadad ;-). R är ofta tryggare i mörker än i ljus, men han vill definitivt ha pannlampan på. Vad det gäller att komma till ridning så kan jag göra i stort sett allt jag kan göra i dagsljus. Jag har nu bara en liten pannlampa, men förr hade jag en med en rejäl reflektor (8-10 cm) den är superbra, men är då begåvad med ett tungt batteripack.
/Anna A
Det slår mig också hur det här med mörkerridning är ett utmärkt exempel på hur olika man kan uppfatta risken för olyckstillbud till häst.
Medan jag tex inte skulle rida ut i mörker pga olycksrisken ”no matter what” så har jag genom åren inte haft några problem med att rida mina egna (mycket snälla) hästar utan hjälm- jag är således ”tusen” gånger räddare för att bli påkörd av en bil i mörkret än att ramla av utan hjälm medan jag vet att det finns folk som anser det vansinnigt att rida utan hjälm men som utan tvekan skulle rida i mörkret kring nuvarande anläggning (finns många i stallet som gör det).
Och borsett från risken att bli påkörd så finns ju också risken att man ramlar av pga något annat och sedan inte blir hittad i mörkret om man tex svimmar av.
Jag hade stark lampa på hästens bringa, funkade jättebra!
Jag rider ju inte just på några bilvägar, utom ytterst korta sträckor, utan bara fina anlagda ridvägar. Jag låter mig inte stoppas av mörkret utan gör EXAKT samma galopp-arbeta-i-skogen nu som i augusti. Senast i morse. Jag rider tidigt på morgonen, det är ju på väg att bli ljust men är fortfarande kolsvart ungefär halva passet. Reflexer på hästen (för att ev bilar, cykliser och joggare ska se mig) och en pannlampa (dyr och bra) som lyser upp utmärkt både väg och omgiving.
Vad gäller hästen tycker jag hästarna är ganska coola i mörker, de har ju inget att glo på! 🙂