För ett tag sedan pratade jag med en person som hade fått avliva sitt djur och det var så klart förfärligt och hade gått väldigt snabbt.
Min tröst till ägaren var just att denna agerat snabbt och i mitt tycke helt korrekt, i stället för att tänka på sig själv och sin egen sorg hade det enda rätta beslutet fattats; för djurets skull.
Och jag måste säga att jag tyvärr inte alltid ser tecken på sådan klokhet och vad som det egentligen borde vara; en SJÄLVKLARHET.
Folk klamrar sig ibland fast vid sina sjuka djur allt för länge, ”alla” andra ser vad som BORDE göras men ingen vågar säga något och det är verkligen hemskt.
Jag har nog tidigare berättat om hur jag för väldigt många år sedan dristade mig till att, väldigt försiktigt, föreslå att en person skulle avliva sin mycket aggressiva hund.
Summan av DEN kardemumman blev inget annat än att personen inte pratade med mig på typ ett halvår eller mer (vi träffades dagligen i stallet så det var inte så kul) och det ÄR ju verkligen mycket känsligt att ta upp sådana samtalsämnen även om man gör det i ett GOTT syfte.
Minns också att jag frågade den person som oftast ombesörjde slakten av ridskolans hästar förr ”händer det aldrig att folk väntar för länge?” och fick svaret ”jodå…en del får vi inte ens ut ur boxen” och de orden har verkligen etsat sig fast i mitt minne.
Efter att ha sett andra människor rent ut sagt PLÅGA sina djur genom att inte våga ta steget och avliva kan jag bara hoppas att jag själv inte blir lika blind och döv den dagen mina egna djur eventuellt blir lika sjuka.
Jag har sett exempel på mycket kloka och på alla vis logiska och förnuftiga människor som VÄGRAR att se hur det är fatt med det EGNA djuret medan jag är övertygad om att de hade sagt stopp och belägg för länge sedan om det hade handlat om någon annans djur.
Och bortsett från att hoppas att jag själv inte går i samma fälla så önskar jag bara att ANDRA har modet att säga till mig om de ser något som jag själv inte vill se.
Håller med dig till 100. Visst är det ett stort ansvar man har som djurägare. Har själv sett exempel på hur man ”älskar” sina djur så mycket att man inte kan ta de där jobbiga besluten och där djuren till slut självdött efter alldeles för lång tid. Skulle jag själv hamna där hoppas jag verkligen att någon säger ifrån, men ännu så länge har jag vågat fatta besluten och även om det då är jobbigt så har jag aldrig känt att det varit fel.
Usch ja, avlivning har jag erfarenhet av. Både av häst och hund. Det är ett stort ansvar att vara djurägare. Djuren väljer aldrig att komma till oss, vi väljer ut vem vi vill ha. Och med det kommer ett stort ansvar.
Jag har sett gamla hästar knappt kunna gå ut ur sin box och ännu svårare för att kunna lägga eller resa sig. Bedrövlig syn.
Jag har sagt till ägare, börjar det inte bli dags snart för din fina häst?Och det har gått bra.
Har även hållt andras hästar vid avlivning. Det är så gräsligt men i det läget handlar det inte om oss själva. Och om man känner att man inte kan behärska sig i den stunden ska man abslolut be någon att hålla. Det är ingen svaghet, tvärtom sätter man sin vän i främsta rummet.