Idag är jag lite djup och funderar på framtiden- det är nog inte helt fel att göra det ibland och inte bara ta dagen som den kommer och hoppas på det bästa, eller?

Som ni vet står jag på en anläggning med ibland uppemot 20 inackorderingar och detta innebär nästan per automatik att det blir en viss genomströmning av hästar över tid.

Hästägare byter bostad och flyttar då även hästen ibland, hästar säljs, nya köps, ja det kan bero på allt möjligt att boxarna får nya invånare.

Just nu är vi inne i ett bytes-flow; en häst har sålts, en annan har åkt iväg för att förhoppningsvis bli såld, en tjej har fått nytt jobb och tagit hästen med sig och en fjärde häst betar nu på de evigt gröna ängarna. Förutom detta är ytterligare några hästar till salu och en ska åka hem till sin ägare inom kort så det lär bli en hel del nya bekantskaper framöver gissar jag.

Ego-Birgitta hoppas för både Kreons och sin egen skull att de nya hästarna som kommer är ”Archie-kopior” vars ägare inget hellre vill än att rida ut med mig och min knäpp-gök eftersom Kreon i just dessa sammanhang inte föredrar ensamheten.

Sommaren närmar sig med stormsteg och stallägarna har för länge sedan aviserat att ridhuset kommer att stängas för ”underhåll” (tvätt och dylikt) under en månad även om vi ännu inte vet exakt när detta blir.

I år känner jag mig väldigt väl förberedd inför detta då jag av förklarliga skäl redan tvingats hitta alternativa ridhus där jag kan rida- förra året brydde jag mig inte eftersom Archie dels inte hade Kreons problem och dels var till salu.

Slutligen funderar jag över vad jag ska ta mig till (oj, DET lät dramatiskt) om Mini flyttar.

Hennes framtidsplaner är helt oberoende av mig och Muppe höljda i visst dunkel än så länge och för oss vore det otroligt synd om hon väljer att inte stanna i vår närhet.

Även om Mini inte alltid rider Kreon så jätteofta så är bara VETSKAPEN att det finns någon nära som rider Kreon minst lika bra som jag, som tycker om honom och är insatt i hans ”mupperier” en otrolig trygghet som jag inte gärna förlorar.

Men men..vi får väl se vad framtiden bär i sitt sköte som det så poetiskt kan heta- vissa saker kan man försöka att påverka (sa hon med både hängslen och livrem) och annat råder man, på gott och ont inte det minsta över.

16 januari 2008 skrev jag ett inlägg med rubriken: ”Tillbakablickar: hur jag blev lastningsexpert”.

En bloggläsare efterfrågade nyligen exempel på hur JAG lastar hästar och när jag nu, 4 år senare, läser vad jag skrev DÅ inser jag att jag varken då eller nu kan beskriva detta KONKRET, det handlar mycket om en KÄNSLA och att kunna LÄSA hästen som även en bloggläsare (Eva i Lux) var inne på i ett tidigare inlägg.

Så om ni vill veta hur ni steg för steg får in en besvärlig häst i transporten får ni vända er till någon annan, jag kommer här bara att ge några allmänna råd.

1. Viktigast är att ha ALL TID I VÄRLDEN just den dagen ni ska lasta. Ni får inte ha en tid att passa eller ännu värre, en tävling/ träning ni måste infinna er till.

2. Ha hästvana medhjälpare (minst en och helst 2).

3. Använd ett stabilt släp, gärna med extra höjd i taket, se till att mellanväggen går att skjuta åt sidan eller ta bort den helt.

4. Hästen ska ha träns/ stigbett eller repgrimma om ni känner er mer bekväma med den men att BÖRJA att lasta med vanlig grimma är överkurs- svårlastade hästar kommer då bara att vandra iväg med er.

5. Se till att både du själv och medhjälparna är LUGNA och inte personer som lätt tappar fattningen, börjar slå besinningslöst, ger upp eller blir livrädda bara hästen tar ett hopp åt sidan (allt detta är tämligen vanligt enligt min erfarenhet).

6. Parkera om möjligt så att INSYN undviks- inte för att ni ska göra något som inte tål att granskas utan för att det också är vanligt att det finns en hel del självutnämnda experter som vill bistå med allehanda råd och konkreta handlingar som kanske går stick i stäv med din filosofi- då ska man inte lägga tid på att tjafsa med dessa och vänligt men bestämt avfärda deras insatser.

7. Parkera så att transporten är så ”inramad” som möjligt- exempelvis av en stallvägg eller annat som inte ger vika (ett träd går också bra, plank eller dylikt).

8. Flytta allt som hästen kan springa in i- bilar, redskap och dylikt.

9. Tänk på hur du är klädd- rejäla skor för att undvika tramp, inte för varmt klädd (du lär bli svettig), handskar så att grimskaftet inte bränner din hand, hjälm.

10. Om möjligt undvik ”olämpliga väderförhållanden”; regn, blåst, snö, is på marken.

När du förberett dig enligt ovan gäller det ”bara” att få in hästen i transporten :))).

Min filosofi går ut på hästen ska fås att tänka framåt men att man som ”förare” också lätt kan styra den åt sidan eller bakåt om man vill.

Den metod jag oftast använder mig av är den med 2 longeringslinor som hålls av 2 personer som ska försöka att korsa dessa bakom hästen och trycka på framåt medan du som förare ser till att hästen står och bibehålls rak mot lastluckan.

Risken här är att en del medhjälpare inte är tillräckligt ”med”- man måste parera med linorna så att hästen får ett lagom tryck av dom och att linorna trycker ungefär i maghöjd/ runt baken på hästen och inte kanar ner mot marken och så att hästen springer över dom i stället (ganska vanligt).

Så här börjar jag med de flesta hästar som inte vill gå in.

När detta fungerar kan man prova med enbart en lina (en medhjälpare) och till slut utan linor (inte allt på en och samma dag utan fördelat på minst 2-3 gånger eller fler beroende på hur svår hästen är).

Första gången hästen ens närmar sig rampen får man inte få glädje-fnatt och genast vilja slita in hästen den sista biten- bättre att låta den stå på luckan och slappna av en stund.

Går hästen in- backa genast ut den igen- INNAN hästen själv får för sig att gå ut (vanligt).

Detta upprepas några gånger (3-5) och sista gången kan man stänga luckan.

Dagen därpå upprepar man samma procedur, sedan väntar man max några dagar och sedan kör man samma rutin igen.

Nu var detta en extremt kortfattad och ofullständig förklaring och ibland får man dessutom ta till annat än linor (tex infångare eller plankor som man sätter vid sidan om lastluckan som hästen går in i om den inte går rakt på (syftet är att hästen ska slå sig på plankorna och därmed inte vilja gå dit igen utan rakt fram i stället).

Det sistnämnda är överkurs och kräver ännu bättre förmåga att läsa hästen än linorna.

Jag använder som sagt nästan uteslutande linor och skulle nog rekommendera att man, om man inte reder ut det med linor anlitar någon annan- skickligare än vad man själv är.

Att sätta luva över hästens huvud i syfte att förblinda den, att slå med kvastar, spön, tillhyggen avråder jag bestämt ifrån av flera olika anledningar.

Vill man prova att locka och pocka med havrespann/ godis och lasta helt ensam kan man visst prova men får vara beredd att denna metod KAN ta längre tid och inte heller alltid fungera.