Dagens gramandebatt fick mig ÅTER att fundera på en intressant sak som jag har ordat om tidigare och ni får ursäkta om jag tjatar men jag måste bara kommentera detta igen, framför allt efter det brev jag också publicerade från en förvånad bloggläsare.

Jag tycker, liksom läsaren, att det är otroligt fascinerande vad ”folk” (läs: oftast vilt främmande människor) VÄLJER att kommentera.

När jag skriver om att jag tycker att graman KAN vara bra IBLAND och att jag använder den som SÄKERHET ibland får jag flera kommentarer där man ”passar på” att kommentera sådant som enligt mig inte har ETT DUGG med ovanstående att göra utan går ut på att kritisera mig som ryttare i största allmänhet och Kreon som dressyrhäst i synnerhet. Han är ihopdragen, jobbar fel och jag ska inte tro att jag kan rida bara för att jag har tävlat medelsvår dressyr….nu raljerar jag lite men bara lite….

Jag undrar vad detta har att göra med min ursprungskommentar om att känna mig säker (förhindra stegringar)?

Hade jag skrivit ett inlägg om att jag alltid rider på graman för att det får min häst att jobba så korrekt när jag tränar dressyr hade jag förstått kommentarerna men det var som sagt inte alls det jag skrev.

Och vem är dessa personer som aldrig annars kommenterar men som plötsligt är sååå insatta i mitt och Kreons ridliv och både anser sig veta hur jag känner inför Kreon (jag är rädd för honom- basta) och hur han går (baserat på korta videoklipp gjorda när hästen var riden i några månader).

Det jag finner intressant men också lite tråkigt är att lika många kommentarer jag får när jag skriver något ”negativt” (om det går dåligt när jag tränar eller tävlar tex) lika få (läs: oftast NOLL) kommentarer får jag när Kreon har gjort något jättebra- vilket jag, måhända partiskt, tycker han gör OFTA.

Det är såå sällan någon ids kommentera våra ”framgångar” och det arbete jag lägger ner men så fort det går åt pipan så flödar det i kommentarsfältet.

Ja, ja..så klart får ni skriva vad ni vill och låta bli likaså- I´m just saying…det ÄR en intressant reflektion över mänskligheten och den kan, vill jag påstå, överföras till så mycket annat i livet.

Fick nyss ett mail som jag bara måste delge er, jag blev sååå glad.

Dels är det roligt när någon ”smeker en på ryggen”, det tycker till och med hårdhudade Birgitta trots att Minstral har mycket rätt i något hon skrev idag att jag har självförtroende nog att veta vad jag gör utan att ta åt mig av vilt främmande bloggkommentatorer men framför allt när jag läser att jag INSPIRERAR någon.

Det tycker jag är jätteroligt och det är delvis därför jag HAR bloggen så jag tackar så mycket för dagens mest glädjande skrift:

Hej Birgitta!

Jag tänkte bara skriva och säga att jag läser din blogg lite då och då. Tycker det är intressant innehåll och du är ärlig om dina framgångar och problem. Kul också att läsa om problem, för dem har vi alla, på ett eller annat sätt. Har man inga problem kan man nog inte rida, och vet inget om hästar.

Jag är 34 år och har hållt på med hästar hela mitt liv. Har för nuvarande en Dansk häst i Köpenhamn där jag bor.Kommenterar inte speciellt ofta i de bloggar jag läser.

Men jag ville ändå skriva och säga att jag uppskattar din, och för det mesta också de diskussioner som uppstår. Det här med graman fick mig att skriva mailet 🙂

Jag kan inte mer än förvånas över de påhopp och taskig kommentarer människor tillåter sig över nätet. IRL skulle aldrig någon gå fram till en person och ifrågasätta hur de rider eller varför de gör si eller så. Men online får man helt plötsligt slänga ur sig vad som helst??! Fascinerande. Alla rider vi väl utifrån våra förutsättningar, och vill våra hästar det bästa. Hobby ryttare har ju inte samma krav på sig och hästen som professionella ryttare, men ofta jämförs vi med dem. Suck!

Kul också att du vågar och orkar lägga upp sådan som du vet provocerar fram diskussioner, även om det spårar ur för vissa ibland. 🙂

Graman är lite av en icke fråga för mig. Funkar det så använd den tycker jag. Hästen ska gå fram, vara kontollerbar, och man ska känna sig säker på ryggen. Det är viktigaste. Sen kan man börja jobba med annat finlir, speciellt på en ung eller inte så mycket riden häst.

Jag tycker också Keron verkar vara en jättefin häst och jag är säker på att du kommer få ordning på honom. I min åsikt är de metoder och teorier du testar och tillämpar helt ok och rätt. Jag har också fått inspiration av dig.

So, keep up the good work! Så är jag säker på att det lyckas!

Hälsningar Johanna, som inte har en problemfri häst heller 😉

Pratade nyligen med en vän om det här med hur man hanterar ilska gentemot någon annan, eller mer specifikt folk som tycker att det är OK att få verbala raserianfall och skrika på andra.
 
I min värld GÖR man bara inte så, i alla fall inte om man är vuxen.
 
Det finns liksom gränser som inte är ok att överskrida i umgänget med andra människor och för mig är detta en sådan.
 
Att man kan ha LUST att säga både det ena och det andra och att man till och med GÖR det kan jag till viss del överse med (det beror givetvis på VAD man säger…) men när folk börjar SKRIKA- nej…det är verkligen inte OK in my book.
 
En person jag känner kan visa en häftligt uppflammande vrede och jag hörde denna en gång ursäkta sig med att ”det är så jag ÄR- sedan går det snabbt över”.
 
Och då kände jag bara…men..nä..ursäkta…ska man verkligen få skylla på detta?
 
Att det går över snabbt för denna furie, ja…men hur känner sig personer som blivit drabbade av denna våldsamma vrede? Glömmer de lika lätt? Tja inte de jag pratat med efteråt i alla fall…
 
Absolut värst är om denna personlighetstyp är någon man står i en beroendeställning till, exempelvis en chef, stallägare eller tränare.
 
Hade jag tränat för någon sådan galning hade jag bytt tränare, hade min stallägare fått sådana utbrott hade jag bytt stall men värre är om ”skrikaren” är ens chef. Sååå himla lätt är det nog inte att byta jobb för de flesta?
 
Är personen en ”jämnlike” väljer jag att utesluta denna ur min krets så vida inte en ursäkt presenteras på ett eller annat sätt och det behöver inte vara det specifika ordet FÖRLÅT som måste yppas utan det kan ”räcka” med att personen i handling visar att ”oj, det blev nog lite fel det där”.
 
Men annars är det ”bye-bye” för min del- sådana människor vill jag inte befatta mig med.

Jag har ju flera gånger ”klagat” på bloggar som drivs av ungdomar då dessa ibland är, de ämnen som avhandlas oaktat, otroligt dåligt skrivna med massor av stavfel, syftningsfel, särskrivningar och dylikt.

Att alla kan inte vara intresserade av samma ämnen…fine…men man kan ju FÖRSÖKA skriva lite mer ”ordentligt” tycker jag.

Nu har jag i alla fall hittat ännu en bra blogg skriven av en ung dressyrtjej, Frida Hallgrens blogg har jag ju redan tipsat om och den följer jag dagligen.

Så om ni är intresserade av dressyr kan jag alltså rekommendera:

http://loidressage.com/