Månadsarkiv: augusti 2012

Skrivet

Onsdag- mormor longerar

Idag hade jag planerat att rida ut men eftersom jag inte lyckades ragga upp något sällskap valde jag att avstå.

Jag vill inte gärna fightas ensam med Kreon på vardageftermiddagarna då risken för att möta för många fordon och annat som skrämmer, är i vägen osv är större än på helgerna så jag reviderade planen och gjorde något jag gör ytterst sällan: jag longerade.

Att jag så sällan longerar beror nog delvis på att jag tycker att det är så roligt att rida men också på att jag fått lite aversion mot longering genom att jag de senaste 20 åren sett så många lata hästägare missbruka denna motionsform.

För så klart kan man jobba en häst utmärkt även på lina och inte bara använda densamma för att snabbt låta hästen springa av sig lite.

Som jag berättade nyligen har stallägaren nu harvat stubben men den är så ytligt bearbetad (och alltså inte plöjd i ordets rätta bemärkelse) att han tyckte att jag gott kunde prova underlaget.

Och det gjorde jag och det fungerade hur bra som helst.

Medan jag longerade mindes jag att Kreon inte bara är en häst som vilken mormor som helst kan rida om han är på rätt humör- hade min mormor levt hade hon lätt även kunnat longera djuret.

Kreon är verkligen en ”longerings-maskin”- han jobbar på jättebra, tar inga egna galna initativ och man kan jaga på honom precis hur mycket man vill utan att han försöker sticka eller bli dum- trots att ytan vi befann oss på var näst intill oändlig.

Faktiskt fattade han förvänd galopp var sin gång i båda varven och höll den så lätt, så lätt och fick mycket beröm för både detta och allt annat.

När han fick sträcka ut överlinjen rejält fick han en mycket bättre trav än grundtraven och jag hade kunnat stå och titta på honom hur länge som helst kändes det som.

Nu valde jag att sluta efter en knapp halvtimme, solen gassade, Kreon gjorde som sagt ett utmärkt jobb och det kommer en dag imorgon också.

Skrivet

Välkomstkommiten

Sedan ett tag tillbaka har våra stallkatter skapat en ny rutin som jag fåfängt måste erkänna att jag är mycket förtjust i.
 
Varje morgon när jag parkerar min bil utanför stallet kommer Gullis travande mot den och möter mig. Oftast jamar han lite uppfodrande ”vi vill ha mat” tror jag han säger och då får man skynda på de få stegen till stalldörren.
 
På själva stalldörren, som är en halvdörr där övre halvan alltid står öppen sitter Mimmi och väntar lika ivrigt och så rusar båda två in tillsammans med mig och ställer sig vid mitt skåp och väntar på några nävar torrfoder.
 
Numera har ju skaran utökats med Mimmis unge Svartis men den rackaren är än så länge för skygg för att våga sig fram även om han/ hon inte längre flyger iväg som en katapult bara jag visar mig.
 
Det känns väldigt trevligt att börja dagen på detta välkomnande vis och det komiska är att detta faktiskt har varit något jag en gång i tiden ville undvika.
 
Stallägarna berättade nämligen för länge sedan om en inackordering som för ”tusen år sedan” hade för vana att mata katterna.
 
Detta fick till följd att de till slut till och med lärde sig att känna igen motorljudet på hennes bil så de blev helt uppspelta bara de hörde den.
 
”Så vill jag absolut inte ha det” har jag tänkt tidigare- jag vill inte känna mig liksom TVINGAD att mata katter som hoppar runt mina ben men riktigt så har det inte blivit.
 
Det är ju inte så att katterna attackerar 🙂 mig varje gång jag kommer till stallet utan det är bara på morgonen som denna procedur upprepar sig och de få nävarna av det billigaste torrfodret som säljs tycker jag gott att jag kan offra på dom som lite morgon-kel.
 
För jag tror inte egentligen att katterna är speciellt hungriga- de får ju sin mat av stallägarna och fångar dessutom en del själva men jag tror att det har blivit lite av ”en grej” med min mat och de svälter knappast ihjäl eller står och skriker om jag INTE skulle dyka upp någon morgon.   

Skrivet

Fråga från en läsare om vila efter tävling

En anonym läsare undrar hur jag ser på vila efter tävling, dvs om hästen behöver det och hur mycket i så fall osv.
 
Som vanligt tycker jag inte att det går att ge ett allmängiltigt svar eftersom hästar är individer och jag dessutom tycker att det är skillnad på både hästens ålder och psyke samt tävlingens svårighetsgrad men om man ändå ska generalisera lite så tycker jag så här:
 
Om vi pratar om en ung häst (4-6 år) som är i början av sin tävlingskarriär tycker jag gott att man kan låta hästen vila helt dagen efter en tävling, oavsett nivå. Därefter är det bara att rida på som vanligt.
 
Generellt är ju inte den unga hästen så vältränad och fysiskt utvecklad som en vuxen häst och dessutom kan den ovana tävlingsmiljön verka tröttande på psyket, framför allt om hästen inte också är van att åka till tex träningar utan mestadels tillbringat sitt liv i ett litet stall utan större kontakt med omvärlden.
 
Om vi däremot inriktar oss på den vuxna, utbildade hästen som tävlat en del, som är van att transporteras och som inte stressar upp sig varken direkt innan eller under en tävling så menar jag att man för all del kan låta hästen vila dagen efter tävling OM MAN VILL men det är absolut inget som hästen BEHÖVER.
 
Förvisso kanske man inte ska planera in värsta dressyrpasset dagen efter att man tävlat 2 dressyrklasser men att tex rida ut/ skritta ut eller bara rida lite lösgörande arbete på bana kan man absolut göra.
 
För att vända på resonemanget kan jag väl också säga att om man anser att hästen BEHÖVER vila efter en tävling på lätt nivå bör man nog snarare se över sitt träningsupplägg och kanske INTE åka och tävla innan hästen är tillräckligt tränad.
 
För vad är det man egentligen ”gör” på en tävling?
 
Ja, i alla fall jag brukar INTE rida ”hårdare” på tävling än på träning utan snarare tvärtom.
 
Jag har alltid velat att mina hästar skulle se tävlandet som både KUL och framför allt LÄTT och därför har jag alltid tränat dom på en högre och mer ansträngande nivå än vad de sedan tävlat.

Skrivet

Tisdag- ändrade planer

Även till dagens träning möttes jag av en perfekt vidgjord utebana- till ingen nytta visade det sig :(.

Jag hann bara rida fram, så fort Christina uppenbarade sig började det regna och vi fick vackert krypa om inte till korset så i alla fall till ridhuset.

Dagens träning hade fokus på rakriktning och att Kreon skulle ta lika mycket stöd på båda tyglarna.

Jag fick vända upp på medellinjen, rida rakt fram men med Kreon ömsom ställd åt vänster och ömsom åt höger- låter lätt men är lite svårare :).

Det blev även jobb på volten i både trav och galopp och nu har Christina skärpt kraven på oss och vill att Kreon ska swinga ännu mer i traven, komma upp i formen, ta yttertygeln och vara böjd för inner skänkel- ja…ni förstår.

Vi tittade också på bakdelsvändningarna igen liksom halterna och i de sistnämnda måste jag tänka på att sitta tungt och stilla- minsta lilla jag rör mig i sadeln så gör Kreon detsamma och halterna blir lite hur som helst.

Uppenbarligen kan ju hästen stanna korrekt- i alla fall med X 🙂 så mycket ligger nog hos hans ägare som måste skärpa sig.

Måste förresten nämna att det kommit flera dressyr och träningsintresserade nya hästägare till anläggningen vilket är mycket roligt tycker jag.

Skrivet

The typical whippetägaren….

 
….kör 40 mil enkel resa för att hunden ska få springa 2 lopp om vardera 11 sekunder.

Det är nog det som faschinerar mig mest som utifrånbetraktare TROTS att jag själv sysslar med en dyr och tidskrävande hobby.

Men inte ens jag skulle köra så långt med hästen med den tid det tar, de kostnader det medför och för att kanske få ett pris värt på sin höjd någon hundralapp.

Visst kan man tänka på ÄRAN men sporten är så liten att man knappast lär hamna ens i tidningen, än mindre bli någon ”kändis” :).

Skrivet

Är hästmänniskor ovanligt avundsjuka, elaka och skitsnackiga?

Sitter och läser en större ridbloggares inlägg där hon ondgör sig över att det florerar så mycket skitsnack, avundsjuka och rena påhopp på de som väljer att blogga om sitt stora intresse- ridning.
 
Bloggaren undrar varför vi inte alla kan hålla sams och det kan man ju så klart fråga sig.
 
Detta är verkligen inte första gången jag läser liknande klagovisor och det är lätt att man efter ett tag får för sig att många som sysslar med hästar är just som rubriken säger; ovanligt avundsjuka, elaka och skitsnackiga.
 
Jag har ju själv upplevt samma sak många gånger; både IRL och på bloggen; hur VISSA liksom MÅSTE ”hugga” om man skriver liiite för positivt eller är liiite för glad.
 
Nej, då ska man inte tro att man är något gudbevars, i landet LAGOM ska man inte sticka ut och förhäva sig (eller sin häst).
 
Vissa är mer ”diskreta” i sin kritik och lindar liksom in den i det förhatligade ”men-konceptet” typ ”jag förstår att du är glad för att Kreon gör så fina byten MEN…” eller ”kul att du var nöjd med träningen MEN…” och så måste man komma med någon form av kritik, gärna framställd som ”i all välmening”.
 
Om man som bloggaren vars inlägg jag satt och läste skriver att ens mål är att rida OS- tja..då förstår jag att en del liksom måste tycka att ”vem tror hon att hon är”.
 
Fast har man varit med ett tag…och det har man ju om man är 46 år gammal, så skulle jag vilja påstå att hästfolk inte är mer eller mindre unika än någon annan grupp i samhället.
 
Min erfarenhet är snarare att dessa skitsnackare och/ eller missunnsamma typer finns ÖVERALLT i världen och på alla platser där människor samlas, om det så handlar om arbeten eller hobbys/ sporter.
 
Det finns alltid någon eller några som är avundsjuka på andras arbetsuppgifter, villor, sportprestationer, utseende, vikt, förmögenhet….ja…ni fattar.
 
Det lilla jag beblandat mig i hund/ whippet-världen när jag ställt ut och tävlat med Soya har fått mig att förstå att det är exakt samma sak där, maken som har helt andra ”manliga” intressen vittnar om identiska erfarenheter.
 
Så nej…vi hästmänniskor är inte unika alls, vissa tycker om att trycka ner andra för att må bra och andra kan känna genuin glädje å andras vägnar- det är bara att acceptera att det är så livet fungerar menar jag.