”Jaha…tack för en OTREVLIG ritt” sa jag skämtsamt till Maria med Hera när vi hoppade av våra fålar utanför stallet idag.

Vanligtvis brukar jag tacka för motsatsen och i ärlighetens namn var både Maria och Hera fullständigt oskyldiga till min negativa känsla.

Faktiskt var även Muppis också utan skuld- i stället lastar jag det hemska vädret.

På stallbacken märkte man inte mycket av den vidriga blåst som förföljde oss hela vägen ut, det nästan stormade runt oss och vi satt ihopkrupna och tysta och försökte ta oss fram över de hårdpackade snömassorna.

När vi vände hemåt var det en helt annan känsla tack och lov-då hade vi äntligen vinden i ryggen.

Nej, det var i sanning inga sköna 45 minuter och att det är så otroligt svårt att hitta någonstans där man ens KAN rida gör inte saken bättre.

Flera vägar är fullständigt istäckta och jag vågar inte rida där ens med broddarna- inte med min knäppis. Kreon har vid tidigare tillfällen visat sig sakna självbevarelsedrift- inte så bra att rida på is då kanske?

Någon väg är helt igensnöad och hindrar framkomlighet till ANDRA vägar där man HADE kunnat rida så vi är tämligen strandsatta just nu och kunde därför inte vara ute länge än dessa ynka 45 minuter.

Men men…vintern lär väl inte pågå för evigt och det är inte lönt att reta sig på sådant man ändå inte kan påverka (såvida jag inte köper 50 ton salt, skaffar mig en bandvagn eller försöker rensa alla vägar på annat sätt….).

Ja, idag fick Kreon verkligen träna sina små nerver- på att hålla dom i schack that is.

Jag hade gärna avstått från denna typ av träning men tyvärr råder jag inte över vad andra ryttare och hästar gör, varken frivilligt eller ofrivilligt och då har jag antingen att gilla läget eller att rida i ottan i min ensamhet.

Dagens dressyrpass inleddes nästan omgående med att en ponny kastade av sin lilla ryttare, detta föregicks av en kortare skentur i häcken på Kreon typ och han blev ju minst sagt….tja…upphetsad av detta.

Barnet hade inte mer än hunnit landa i marken (oskadd tack och lov) förrän nästa ryttare satte igång.

Människan smackade KONSTANT och när jag skriver KONSTANT så menar jag verkligen KONSTANT.

Jag höll säkert på likadant när jag red på seg-Archie utan att tänka på det men tro mig….NU tänkte jag verkligen på det.  Tack och lov verkade Kreon inte lika lättstörd som sin ägare och det är verkligen ett positivt framsteg mot förra vintern då han blev ganska uppjagad om andra ryttare satt och tjoade på sina hästar.

Men som sagt; fck jag välja skulle jag gärna avstå både avramlande barn och smackande vuxna!

Jag lyckades i alla fall arbeta med det jag hade föresatt mig, det vill säga det gamla vanliga.

Femtusen galoppfattningar från skritt och trav, förvänd sluta i trav, tempoväxlingar i trav och galopp och ….tja…det var nog det hela.

När passet var över och jag skulle åka hem noterade jag ett par skarpa strålkastarljus i närheten av vår största hage och det visade sig vara en liten bil som hade halkat av vägen och var halvvägs ner i diket och på väg in i hagen.

Jag och 4 andra starka rådiga 🙂 lyckades med förenade krafter återföra fordonet till vägen igen och med dagens goda gärning i bagaget kunde jag bege mig hemåt (gissa om jag krypkörde efter DEN incidenten….).