Månadsarkiv: januari 2013

Dagens (tolknings)fråga

Om du hade en häst som var säg 6-8 år gammal och denna häst fick 2-3 kilo kraftfoder om dagen samt hade för vana att i vart fall någon/ några gånger i veckan bocka med dig på ryggen eller bralla iväg; hur skulle du tolka detta:

* Hästen är GLAD- kul! Låt det förbli så.

* Hästen har överskottsenergi pga för lite motion och/ eller för mycket kraftfoder- jag minskar på det sistnämnda.

Efter att ha läst några olika diskussioner på framför allt 2 ungdomsbloggar slås jag av hur olika (?) barn och ungdomar vs vuxna resonerar.

För medan nästan alla ungdomar anser att en brallande häst är en GLAD häst som man inte ska försöka stoppa från dessa glädjeyttringar så INBILLAR jag mig att vi vuxna snarare hade börjat med att dra ner fodret, eller har jag fel, mesig dressyrtant som jag är?

Året som gått

Ja, precis som jag ofta tycker att veckorna swischar förbi tycker jag också att året som gått försvann i ett huj.

En hel del blev inte alls som jag tänkt mig men så är det ju med livet ibland- man kan vilja och planera en massa men det kan ändå bli på ett helt annat sätt, ibland bra och ibland dåligt.

Redan tidigt på året visade Kreon minst sagt otrevliga sidor när jag tävlade honom; han kunde börja bocka, vägra att galoppera, försöka stegra sig och han kändes på tävlingsplatserna allmänt både okontaktbar och obehaglig att rida av och till.

Han kunde gå som en klocka på framridningen för att från ingenstans uppvisa detta beteende och det var givetvis väldigt otrevligt, både för mig och säkerligen också för de andra som befann sig i hans närhet.

Värst var det alltså på framridningarna men även inne på banan blev det en hel del ”jag vägrar att galoppera”-ryck och efter att ha gjort en handfull mer eller mindre misslyckade tävlingsförsök bestämde jag mig i somras för att ta hjälp av en skickligare (och MODIGARE) ryttare.

Sålunda inleddes mitt samarbete med X som faktiskt även en gång i tiden ridit in Kreon även om just detta inte påverkade mitt beslut att anlita just honom. Jag ville ”bara” ha en skicklig, klok och lugn ryttare  som kunde rida Kreon regelbundet och det har jag fått också.

Med X har Kreons fortsatta tävlande efter sommaren gått bättre och det har till och med blivit några rosetter i LB och LA men det opålitliga beteendet är långt ifrån bortslipat och det är bra att en så klok och orädd ryttare som X får fortsätta att arbeta med detta- utan att egna rädslor sätter käppar i hjulet och utan att man tappar fattningen och blir galet arg på Kreon vilket jag tror att många ryttare hade kunnat bli utan att det hade hjälpt det minsta.

Om vi lämnar tävlandet och går över till träningarna så blev de regelbundna träningarna för NN inte alls av i den omfattning som jag hade önskat.

Samtidigt hade jag innerst inne inte förväntat mig det heller; NN bor så långt bort (Stockholm) att det har visat sig mycket svårt att få ihop hennes tid med allt annat som också ska klaffa.

De träningar som dock genomfördes har varit både givande, roliga och ofta väldigt lyckade och det är väldigt skönt att ha NN som en stöttepelare som dessutom är så förtjust i min knäppa häst.

Under sommaren stiftade jag bekantskap med en ny tränare, Christina, som numera håller regelbundna träningar på vår anläggning vilket är väldigt skönt.

Den skånska vintern kan ju vara väldigt oberäknelig och man vet ibland inte från den ena timmen till den andra om man ska våga/ kunna köra iväg med släpet så det är onekligen mycket praktiskt när tränaren kommer till en i stället.

Ni som har följt bloggen länge vet att jag fram tills i somras fick mycket hjälp av Mini som numera arbetar i ett av de mest etablerade dressyrstallen i Danmark.

Hon lär sig massor och det är så klart jättekul för henne men ett stort avbräck för mig- det ska sägas.

Trots att jag är mycket tacksam över mitt samarbete med X och Christina så VAR det otroligt praktiskt att kunna få hjälp av Mini (som jobbade på vår anläggning) mer eller mindre när jag ville och hon gjorde också ett utmärkt jobb med Kreon.

Året har också, vilket är vanligt när man har djur tyvärr, innehållit en del skador och i Kreons fall kom den första i april.

När jag skriver ” i Kreons fall” så var det bokstavligen så; han ramlade/föll/ gick omkull på asfaltvägen utanför stallet efter att ha slitit sig när jag var ute och tömkörde.

En skock får som kom rusande mot honom, om än på håll, blev för mycket för hans nerver och han tog ett jättehopp framåt, jag tappade tömmarna och sedan skenade han i kanske 500 meter på asfalt innan han gick omkull.

I fallet fick Kreon en hel del skrapsår varav alla var ytliga utom ett enkrona-stort sår mitt på vänster bakkota som var djupt och tog en evighet att läka.

Efter 6-7 veckors stillastående i en sjukhage kunde jag äntligen sätta igång min häst under Minis sista månad i Sverige och dessa veckor swischade allt annat än förbi kan jag säga.

Jag var otroligt deprimerad och ledsen och dessutom livrädd för hur det skulle gå att sätta igång ett presumtivt vilddjur med vilket jag skulle lämnas ensam, utan Mini, inom kort.

Men igångsättningen gick mycket, mycket bra och jag hade en underbar ridsommar med mestadels så härliga ridpass att jag knappt kunde bärga mig tills jag skulle få rida nästa gång.

I början av september märkte jag dock att Kreon ibland tog enstaka ”konstiga steg” när jag travade i höger varv och för att göra en lång historia kort visade ett veterinärbesök att en knäledsinflammation höger bak var ett faktum. Detta ben har varit Kreons svaga punkt  sedan jag köpte honom i september året innan så egentligen var jag inte så förvånad över att just detta ben ”drabbats” men det var ju inte desto mindre tråkigt för det.

Efter nya 6-7 veckors vila, denna gång inte i sjukhage tack och lov är Kreon nu igångsatt och rids mer eller mindre för fullt.

Så nej, ridåret blev inte som jag tänkt mig- att jag inte har kunnat tävla bra och att Kreon har varit skadad har varit stora minus.

På plussidan måste jag dock tjata vidare om att detta ibland märkliga djur nästan har skänkt mig fler underbara ridpass än alla mina föregående hästar tillsammans så detta gör att jag ändå ser med tillförsikt på framtiden.

Jag tänker inte orda om några mål eller planer för 2013- därtill är jag för skrockfull och dessutom vet man aldrig vad som väntar runt hörnet!