Månadsarkiv: maj 2013

Lördag- 0 %

Ja, dagens tävlingsresultat blev inget resultat skulle man kunna säga för Kreon kom aldrig till start.

Han kändes halt på framridningen och X tyckte att det kom från höger bak, benet som han blev behandlad för en knäledsinflammation i förra hösten.

Även om min gamla tränare NN ”varnade” mig för att jag kanske skulle behöva behandla om detta ben under några år om det är så att han har en svaghet där och tills den är till fullo bortarbetad eller vad man ska säga så är jag ändå helt bedrövad och otroligt ledsen.

Visst är min tråkiga erfarenhet att ”man” aldrig får vara riktigt nöjd några längre perioder och Kreons utveckling de senaste månaderna har gjort att jag liksom bara har gått och, om inte VÄNTAT så i alla fall varit RÄDD för att något ska hända och nu har det alltså gjort det.

Jag kommer att ringa ”min” veterinär direkt på måndag morgon och hoppas på en snabb tid för hältutredning och fram tills dess finns det inte mycket mer att göra än att försöka att inte deppa ihop totalt.

Och detta vill JAG inte se på tävling

Bland annat de långa diskussionerna kring Kreons senaste ryck på tävling i veckan men även något jag upplevde på nära håll i söndags fick mig att fundera på ANNAT som man kan vilja slippa när man tävlar, dvs inte bara en bakutsparkande häst (vilket jag till 100 % instämmer i att man skulle vilja undvika).

Här kommer MIN lista; håller ni med eller har ni annat som stör er?

* När någon LEDER en häst bland ekipage som rider fram. Inte helt sällan är denne ”någon” en fortfarande nyförälskad pojkvän som både är halvt livrädd, oförmögen att läsa hästar och ovan att över huvud taget GÅ bredvid en häst men eftersom han inte vill visa sitt rätta jag (som hellre hade stannat kvar hemma och tagit en sovmorgon) så utsätter han både sig själv och andra för om inte fara så i alla fall ibland ett irritationsmoment när han går i vägen för de som rider.

* Hästar som LONGERAS på framridningen. Händer tack och lov väldigt sällan.

* När någon tävlande har med sig en HÖGLJUDD tränare som gastar för full fals över hela framridningen. Har också sett de som har headsets och pratar så tyst att man knappt hör dom om man står bredvid- DET borde gaphalsarna investera i om de tvunget måste hålla träning på framridningen.

* Åskådare som kör med barnvagnar jättenära  in/utgången till framridningsridhuset. Att man vågar!

* Åskådare som har med sig konstant bjäbbande/ skällande hundar som dessutom gör utfall mot alla hundar de ser.

* Tävlade som låter sin häst stå och skrapa hysteriskt i släpet så att det gungar och man nästan tror att hästen ska krafsa sig genom golvet. På tal om att någon skrev att hästar kunde bli stressade bara av att SE Kreon muppa sig på håll så undrar jag om inte ljudet av en häst som håller på att välta sin transport OCKSÅ kan vara stressande- mitt blodtryck stiger i alla fall rejält, framför allt när ägaren som sagt inte GÖR något utan bara låter hästen hålla på.

Sådär ja…det var min lista- vad säger ni? Berättigat ”gnäll” eller borde JAG stanna hemma om sådant här stör mig?

Fredag- nice!

På grund av GHS förra veckan blev det inget X-trimmande då men av detta märktes inget idag, nästan 14 dagar sedan han satt i Kreons sadel.

Uppenbarligen har jag hållit djuret i bra ridskick däremellan för dagens pass flöt på utan minsta mankemang och X och jag var överens om att galoppen förbättrats ytterligare ett snäpp sedan sist.

Om det fortsätter på detta vis ser det inte ut att bli några bekymmer med piruetterna i framtiden (fast man vet ju aldrig med mitt knepiga djur…det måste man alltid reservera sig mot…), samlingen artar sig bra.

Nästan alla bytena gjordes okomplicerat vilket också känns skönt med tanke på så lite som de övas på- jag gör dom väldigt sällan och bara när det känns som ”läge” för det och det är inte ens alla gånger som X rider som det blir några byten (om han ska tävla MSV C dagen därpå tex).

Travskolorna ser jag från marken går åt rätt håll- tekniken sitter bättre och bättre men än så länge är det för lamt utan den där energiska stunsen som man skulle önska- en ren styrkegrej som jag uppfattar det.

Som vanligt var vi en nöjd trio efteråt- en mycket trevlig vana.

Fråga från en läsare om grim-promenader

Idag ställer sig en läsare frågan enligt nedan:

En fundering som kanske kunde bli en fråga till läsarna? Varför promenerar så många med enbart grimma på hästarna? Är det bara jag som tycker det är ”dumt” att gå ut och gå med enbart grimma? Hur gör ni och varför gör ni som ni gör?

Hästmänniskor: fighters eller galningar?

En kommentar från en läsare som tycker att jag är så duktig som orkar kämpa med Kreon fick mig att fundera på VARFÖR vi hästmänniskor många gånger gör just detta: sliter med i andras ögon omöjliga/ hemska/ farliga/ gräsliga djur?

För jag är ju givetvis inte världsunik på något sätt och inte Kreon heller.

Jag känner personligen ganska många ryttare som i ÅRATAL kämpat och kämpar på med hästar som JAG kanske anser vara antingen obegåvade, livsfarliga eller ouppfostrade.

Men deras ryttare ger sig inte utan fortsätter kampen med en dåres envishet: DET SKA GÅ!

Åker iväg på tävlingar och slutar sist i klassen/ på inte ens godkända procent gång på gång.

Håller på att ramla av eller till och med RAMLAR AV men hoppar upp igen….och igen…

Brottas med diverse skador som så fort den ena har läkt så kommer nästa i en aldrig sinande ström.

Varför ger vi oss inte?

Ja, till detta kan det så klart finnas många olika skäl; man kanske ser en potential som ingen annan ser, man avgudar sin häst, man vet att ingen ändå vill köpa den, man är en obotlig optimist, man vill inte visa andra att de hade rätt och man själv fel och så vidare och så vidare.

Ibland är denna envishet bra tycker i alla fall jag; att man inte ger upp vid minsta motstånd och tror att det bara är att kassera befintlig häst och köpa en ny men ibland kan man också kämpa in absurdum och nästan knäcka sig.

Lite så tyckte jag i efterhand att det var med mig och Décima: varför jag behöll en häst med tungfel i 8 år kan jag verkligen inte begripa och just tungfel är ju något som i princip kan vara omöjligt att få bukt med.

När jag väl hade sålt Dessan lovade jag mig själv att aldrig mer slita så länge med ett bekymmer och Archie gav jag med facit i hand inte ens hälften av den tiden hon fick innan både jag och alla tränare (3) jag hade genom tiden med honom fick nog.

Om och när jag jag känner att ”enough is enough” med Kreon återstår att se, det står i alla fall än så länge helt skrivet i stjärnorna.

Torsdag- asfalt-sällskap

Idag var planen att rida ut och precis när jag stod och tränsade kom en annan hästägare och undrade och vi kunde ha sällskap ut i solskenet.

Eftersom jag vet att denna ägares häst är snäll (vi har ridit ut en gång tidigare även om det var länge sedan) så samtyckte jag glatt- det är verkligen inte ofta jag KAN få sällskap som passar.

Det blev en 50 minuter lång tur på asfalt och eftersom Kreon hade sällskap gick han utan att stanna en sekund trots att vi red på vägar där vi vanligtvis inte rider.

Enda gångerna han blev förskräckt var när vi kom till den plats där han slet sig lös förra våren, skenade hem och skadade sig- även nu gick det får i närheten och då verkade det som att han fick en flashback och hoppade iväg lite och sedan blev han också rädd när en traktor med släp körde ikapp oss och bara var metrar ifrån hans bakdel. Inte populärt!

Men sådana här rädslor tycker jag är om inte befogade så i alla fall förståeliga, att sedan inte ALLA hästar blir rädda för en traktor i häcken är en annan sak.

Lättlastad!

Här är det inte tal om några finesser minsann men det går ju utmärkt ändå!

Och det är precis så det är anser jag; känner hästen förtroende  kan man lasta in den i bagageluckan mer eller mindre och gör den INTE det så hjälper inte all världens nymodigheter precis.