Att en olycka sällan kommer ensam har jag upplevt flera gånger och nu är det dags igen.
Som en del av er kanske minns fick Soya ett epileptiskt anfall den 11 februari- något som verkligen skrämde livet ur mig eftersom det såg så otäckt ut och jag inte visste vad det var.
Medan hon låg i jättekramper i soffan med fradgan rinnande ur munnen var jag säker på att hennes hjärta skulle stanna vilken sekund som helst- fruktansvärt!
Anfallet gick ju dock över efter bara någon minut och efter att jag hade kört henne till djursjukhuset i ilfart blev jag ändå ganska lugnad då jag dels fick veta att vissa hundar kan få ett enstaka anfall och därefter aldrig fler och dels att det ser värre ut än vad det är- hunden är medvetslös under anfallet och har inte ont.
Soya kvicknade ju också till på kanske 10 minuter och betedde sig därefter som om ingenting hade hänt- hon viftade på svansen och såg lika glad ut som alltid.
Sedan detta anfall har det dock kommit 2 till- ett lika milt i måndags och ett lite ”värre” igår då hon blev trött och såg ”tagen” ut vilken hon inte gjort de 2 föregående gångerna.
Jag har läst på massor om epilepsi hos hundar- det kan både finnas bakomliggande orsaker (hjärntumör eller hjärnhinneinflammation tex) eller ”oförklarlig epilepsi” (som kallas IDEOPATISK) till vilken man alltså inte hittar någon orsak och den sistnämnda verkar vara väldigt vanlig och kan inte botas.
Det man kan göra är att medicinera hunden; på en del hjälper det mycket bra, på andra inte alls och vissa hundar får färre och mildare anfall.
Vi ska idag på en första undersökning och jag känner mig tämligen modstulen.
Jag har läst om hundar som fått fler och fler anfall (uppemot 6 om DAGEN!!!!) och i värsta fall går anfallen inte att häva utan hunden dör om den inte kommer under vård mycket snabbt.
Jag har ingen möjlighet att dygnet-runt-bevaka Soya och vilken hundägare har väl det?
Men; nu får jag ta ett steg i taget och börja med denna underökning och se vad den leder till.
I dagsläget är jag mer eller mindre konstant livrädd för ett nytt anfall men så kan man ju inte heller leva utan jag får nog bara acceptera att detta KAN hända och att jag inte kan påverka det.
Senaste kommentarer