För att knyta an lite till gårdagens blogginlägg om dressyrdomare funderade jag i samband med detta också på vad som skulle vara den OPTIMALA DRESSYRBEDÖMNINGEN- i alla fall som jag ser det.
Och ärligt talat, mest rättvist hade det nog varit om man hade kunnat konstruera någon form av ROBOT som dömde alla ekipage utifrån vissa givna kriterier men det hör ni ju själva hur ogenomförbart DET skulle vara (eller 🙂 ???).
Ett annat alternativt som jag inte heller tror skulle vara praktiskt eller i vart fall EKONOMISKT genomförbart även om det då inkluderade mänskliga varelser 🙂 hade varit om man såg till att domarna alltid kom från platser lååååångt ifrån stället där de skulle döma och inte kände en enda av de tävlande på några vis eller hade någon som helst koppling till dom.
För hur det än är i Skåne i alla fall (att skånska domare åker till Norrland och dömer vet jag, det hände senast i helgen som gick men motsatsen har jag då aldrig hört talas om) så kan man inte komma ifrån det faktum att alla hästmänniskor på någon jäkla vänster känner alla och är ”sammankopplade” på olika vis och frågan är hur DET eller OM det påverkar dressyrbedömningarna?
Jag har genom mitt ca 25-åriga och mycket frekventa dressyrtävlande sett, hört och läst massor som gör att man kan ställa sig ovanstående frågor.
Tävlande som i pauserna glatt konverserar domaren om både ditten och datten tex- det kanske inte är så konstigt om man känner varandra sedan barnsben eller står i samma stall eller tränar för samma tränare eller….ja, det finns ”tusen” exempel men för den som då kanske INTE känner domaren eller inte vill ”störa” denne under tävlingen kan det ändå kanske väcka frågor?
Ja, detta är som sagt bara ett exempel av massor- jag känner själv flera domare som jag både delat stall med, tävlat mot massor av gånger genom åren, rådfrågat inom ridningen osv och ärligt talat vill jag helst inte att de dömer mig.
För mig personligen känns det inte tillräckligt objektivt eller vad jag ska säga men där är man ju olika i hur man känner.
Och nu kanske många av er säger det som för vissa är så självklart- dvs att man som domare ska vara OBJEKTIV no matter what men jag vill ändå, precis som jag skrev igår ställa mig frågan om man verkligen och till 100 % kan styra sitt undermedvetna?
Dömer man verkligen en av sina bästa vänner till 100 % objektivt tex?
Jag tillåter mig att i alla fall tvivla och tro att det ibland är så och ibland kanske INTE- vad tror ni?
Men så länge som det ser ut som det gör tror jag inte att det finns mycket annat att göra än att gilla läget för hur det döms idag.
Och även om man tex skulle förbjuda domarna att tilltala NÅGON under en tävlingsdag eller bara tillåta domare som levde som eremiter som inte kände någon, någonstans (ha ha ha…hur skulle DET se ut och var skulle man finna sådana enstöringar….) så kommer nog alltid frågor om 100 %-ig rättvisa att ställas och diskuteras- det tror jag.
Fast vi har en domare här ifrån Sundsvall som ofta dömmer nere i Skåne 🙂 Så visst händer det 😀
Fast det lär knappast bero på domarbrist i Skåne utan denna domare har troligen andra åtaganden som gör att hon kan/ vill döma så långt hemifrån.
Annars låter det extremt konstigt att man skulle engagera en så långväga domare i Skåne där det vimlar av domare.
Nä jag har aldrig sagt någonting om domarbrist 🙂
Tänkte skriva det förut, precis som Mia skriver så har vi en Sundsvalls domare som nästan är en ”Sverige domare” för hon dömer banne mig ÖVERALLT men är nästan halvtid i Skåne.
Kanonbra, en av landets bästa domare tycker jag och hon ser verkligen massvis av tävlingar och ridning!
(och henne tar jag chansen att träna för när tillfälle ges, långt från så ofta att det skulle hindra henne från att döma oss och aldrig i livet att jag tror det påverkar hennes bedömningar av oss om/när det inträffar! Skulle vara då att hon vet vad vi har svårt för men hon är så duktig att jag är övertygad om att hon ”genomskådar” alla även de på stackars minuter ett program pågår)
Ja du Birgitta, det är nog bara att surt acceptera faktum, eller börja tävla hoppning 🙂
Jag vet vilken domare som är Sundsvalls-Skånedomaren och hon är verkligen en verkligt duktig domare. Hon är dessutom domarutbildare, så hon får agera facit till en massa nybakade domare, det är väl bra!
Jag är själv domare och vill bara säga att det är ett svårt men också roligt och inspirerande uppdrag. Man strävar verkligen efter att vara så rättvis och objektiv som möjligt, oavsett om man känner eller inte känner ryttarna. Jag hoppas att alla inser det. Men visst är det lättare när man inte känner till någon av hästarna. Det som möjligen kan hända är att man är rädd för att man i tveksamma fall hamnar för högt när det gäller ryttare man känner – det skulle inte kännas bra för någon – och då är nog risken snarare att man kan bli för sträng, så det kanske inte är en fördel att känna domaren. 🙂
Men jag hoppas att det i de allra flesta fallen blir en rättvis bedömning. Det finns dessutom inget bättre än att sätta höga poäng, så man försöker ju se förtjänsterna hos ritterna (även om det ibland inte är så lätt :- ) Det är roligt när de som tävlar presterar väl! Själv bor jag i norrland, och hästvärlden här är inte så stor, så det är i princip omöjligt att döma en tävling utan att någon man känner är med och tävlar. Visst vore det roligt att få åka söderut och döma, men det blir en extra kostnad för tävlingsarrangörerna som är svår att motivera. Vi tar ofta upp domare söderifrån, men det beror på att det finns så få domare på Intermediairenivå och högre här uppe (läs: en!). När så händer så brukar vi ”blanda och ge” litet så att våra domare får döma tillsammans med de långväga. Det brukar vara nyttigt både för domarna och för ryttarna, för i regel är man ganska överens i bedömningen. Snacket om att domare är hårdare eller snällare i olika landsändar tror jag inte riktigt på. Däremot är jag ingen vän av halvpoängen som jag tycker har bidragit på ett negativt sätt när det gäller stabiliteten i bedömningarna. 10 skalpoäng räcker ganska långt!