Jaha, då var det dags igen- på dagen 4 månader efter senaste EP-anfallet för Soyas del.
Vi väcktes 4.40 och anfallet var tack och lov lika lindrigt som det senaste.
Efter kanske 1,5 minut slutade kramperna, sedan följde kanske 5-10 minuters mycket häftigt flåsande där Soya också såg tämligen världsfrånvänd ut och efter ytterligare kanske 5-10 minuter då hon mest stod ”rakt upp och ner” var hon som vanligt igen.
När jag åkte hemifrån en knapp timme senare hade hon både ätit sin medicin, kommit ner till köket för att tigga när hon hörde att kylskåpet hade öppnats och visat mycket ”svansande” (mitt uttryck när Soya viftar glatt på svansen).
Jag är så tacksam över de 4 månadernas frist och kan det fortsätta så här så är det mer än jag kunnat önska faktiskt.
Efter 11 anfall känner jag mig inte så handfallen längre och har ju också insett att Soyas EP är relativt mild om uttrycket ursäktas i förhållande till en del andra hundars. De kan både krampa oftare och i cluster-flera gånger om dagen och/ eller flera dagar i rad när de är inne i en ”period”.
Så kan vi ha det som vi har det med 1 anfall per gång med någon/ några månaders intervall så är jag ändå tacksam mitt i eländet.
Kom ihåg; hunden lider inte av anfallet! Det är värre för oss som älskar dem men hjärnan är ”bortkopplad ” när det pågår, förvirringen efteråt är svårare. Då min (förre) hund kom ur sina ”scoop” tog vi alltid ut honom en sväng för att bryta eventuell förvirring, vilket funkade för oss. En kravlös promenad som fick hjärnan att jobba normalt igen. Du vet, revir, grannens tik är nu ca 1vecka från höglöp osv. Anfallen är värst för oss som ser på, när återhämtningen blir problematisk för hunden måste man ”tänka” till. Tror du har många härliga år kvar m din fina Soya, njut av varje dag och försök att inte oroa dig! Kram
EXAKT! Det är ju det som tröstar mig och som jag brukar förklara för de som undrar om det inte är synd om hunden när den får anfall: den är medvetslös under tiden.
Just Soya är ju också ”förvirrad” mycket korta stunder, enstaka minuter, så även om det kanske låter krasst så bryr jag mig inte sådär jättemycket JUST NU.
Sedan är jag väl medveten om att sjukdomen kan eskalera på de värsta vis men det är inte lönt att gå omkring och vara rädd för något som kanske aldrig kommer att inträffa i just hennes fall.
Jag har ABSOLUT förståelse för de som slutligen väljer att ta bort sin hund- det finns givetvis gränser för vad man ska/ kan utsätta ett djur för men vi är så långt därifrån så att det inte ens finns på kartan att tänka i dessa banor.