Nyligen diskuterade vi hur vi som hästägare påverkas av att våra djur är/ blir sjuka och det framkom ju att jag är långt ifrån ensam om att känna att hela världen rasar, minst sagt.
Idag skulle jag vilja att vi utbyter erfarenheter kring hur ni upplever er omgivning i dessa fall och jag ska förklara närmare vad jag menar:
I alla fall jag kan många gånger nästan känna mig smått pinsam om jag skulle beklaga mig för mycket för tex mina arbetskamrater som inte själva har djur- i min värld så kan de inte riktigt sätta sig in i hur en HÄST kan ha ett sådant inflytande på en snart 50-årig ”kärring”.
Min man har ju ”tvingats” att lära sig hur otroligt påverkad jag blir även om jag även hos honom kan känna att han saknar den 100 %-iga förståelsen- han har aldrig varit intresserad av hästar.
Sedan vi skaffade Soya har hans förståelse för hur mycket man kan älska ett djur verkligen mångdubblats så nu förstår han mig absolut bättre men det är ändå inte så att jag liksom överöser honom med detaljer kring allt som har med tex Vickes hälta att göra eller pratar speciellt ingående om det hela.
Men hur gör ni som blir lika negativt påverkade av era hästars sjukdomar:
Pratar/ ältar (?) ni om detta med vem som helst, har ni utvalda förtrogna eller mal det mest inom er själva medan ni visar upp en glättig fasad?
Tycker ni att ni möter förståelse eller har ni någon gång rent utav blivit ifrågasatta med kommentarer som tex ”men det är väl inget att hetsa upp sig över” och dylikt?
BERÄTTA!
Tycker inte om att diskutera hästar med de som inte är hästintresserade, det känns bara så krystat och jag är ingen kallpratare. Men har en del som sysslar/sysslat med hästar på jobb så det är ju iaf något som vi pratar om emellanåt. Sen har jag två väldigt nära vänner som också håller på med hästar och vi ältar våra problem med varandra. Min sambo är väl införstådd och kan nästan märka på mig om inte allt står rätt till med hästen.