Idag har jag fått en fråga som jag inte kan svara på själv så jag ber er läsare att hjälpa mig.

Jag kan bara GISSA att även hästar kan bli åksjuka och det är kanske därför en del både gör allt för att slippa åka transport och därefter för ett jäkla oväsen när de väl står i släpet.

Vad tror/ vet ni?

Har en fundering som jag bara måste fråga om. Blir hästar åksjuka? Ser så många hästtransporter så många hästar är ju ute och åker. Har ingen erfarenhet av hästar, men hundar och katter och där har jag haft både hundar och katter som blivit åksjuka. Om hästar blir det hur ser man det i så fall?
Hilda kräktes i bilen som valp/unghund, gillar inte att åka bil nu heller utan hyperventilerar, särskilt om vägen är kurvig, men har inget emot att hoppa in i bilen. Har haft någon katt som också kräktes under bilturer, men har haft ännu fler som högljutt beklagat sig över att åka bil.
Hoppas att frågan inte är konstig i sammanhanget. Ibland dyker det upp så konstiga funderingar.

Nedanstående text är egentligen en kommentar till ett inlägg jag skrev för snart 2 år sedan och jag tycker att den kunde förtjäna ett eget inlägg.

Jag hoppas att någon eller några läsare har råd/tips/ tankar att dela med sig av till skribenten.

Om jag ska börja med ETT råd som hjälpte mig med Kreon så var det att rida ut med den i vissa kretsar extremt kontroversiella GRAMANEN.

Läsaren skriver att hästen vid uteritt blir hög i formen och det ”känns osäkert”- jag anser att gramanen KAN bota både och i vissa fall.

Jag kände mig i alla fall mycket säkrare med en hjälptygel som man kan dra ner hästens huvud på och då hör det till saken att Kreon egentligen alltid gick i en mycket god form utom de enstaka gånger han stegrade sig/ ville stegra sig…

Men fram med alla ERA idéer kära läsare, kanske kan ni hjälpa denna brydda ryttare!

Hej detta är en intressant tråd. Jag inser att jag är litet sen in i diskussionen (ett år eller så?), men just uteridning är något jag funderar mycket över just nu. Jag har en unghäst, blir 5 år nu, stor och gänglig. Han är en riktig olycksfågel och pga konvalescentperioder och att han vuxit mkt och sent så är han inte så väl framme i utbildningen som jag skulle önska. Jag har haft honom i ett år ungefär, och det är inte min första unghäst. Jag har flera hästar som jag köpt unga och sedan utbildat till att bli bra tävlingshästar (främst dressyr). Utbildningen har alltid börjat med mycket skogsridning och de har alla fungerat väl i olika miljöer, vissa bättre än andra förstås. Alla har dock gått att rida i princip överallt.
Den här hästen är något helt annat. Pigg i huvudet men litet bekväm när det blir arbete av och skulle behöva stärkas mkt och hitta bättre bjudning. Jag inser att ridning i skog och mark skulle vara väldigt bra för honom, men det fungerar dåligt och han är riktigt jobbig ute. Han spänner sig, står emot, bråkar och tjafsar och kan även bocka och resa sig. Även om jag försöker hålla mig lugn och bara tänka framåt så känns det inte som att det fungerar, han blir ”tom” i handen, hög i formen och med den dåliga kontakten känns det både osäkert och fruktlöst – som att ridturen inte ger något, varken fysiskt eller psykiskt. Detta är alltså i skritt och med sällskap och det är förstås med lugna hästar. Han går lätt att rida i en låg och rund form i ridhuset och är lättare att hantera från marken, så jag försöker döva mitt dåliga samvete vad gäller den mycket sparsamma uteridningen med att vara ute och promenera med honom ganska mycket och han är vid det här laget ganska ”obrydd” om omgivningen, även om han förstås är pigg och vaken. Jag känner mig ändå rätt misslyckad och är inte alls nöjd med situationen. Jag tänker att vi kanske kommer in i någon form av god cirkel när han blir mer ridbar och mognar litet mer i huvudet, och att jag kanske ska vänta in detta, men jag kanske tänker fel? Skulle vara intressant att få ta del av andras tankar om detta.