Månadsarkiv: februari 2014

Skrivet

Fråga från en läsare om eventuellt hästbyte

En läsare har skrivit till mig och undrat hur JAG skulle göra om jag var i personens situation och situationen är som sådan att läsaren funderar över om befintlig häst ska behållas eller bytas ut mot en yngre och för dressyrändamål lämpligare förmåga.

Utan att gå in på närmare detaljer än så för dom spelar inte så stor roll för mitt svar så skulle jag vilja säga att i frågeställningar som ovan och om man ombeds ge råd så måste man utgå från DEN DET GÄLLER (frågeställaren) och inte sig själv då man ju kan ha helt olika ”syfte” med sin ridning och hästhållning och också helt olika förutsättningar (vad gäller tid, ekonomi, ridkunskap, uppstallningsmöjlighet osv).

För att ta mig själv som exempel är jag ju extremt tävlingsintresserad, jag har relativt gott om tid för en häst och kan lägga mer eller mindre alla mina pengar på densamma utan att behöva ta hänsyn till tex eventuella barn.

Någon annan är kanske arbetslös, har gott om tid men väldigt ont om pengar, vill varken träna eller tävla utan promenadrida osv- det skulle ju bli helt galet om jag gav råd utifrån hur jag resonerade när jag köpte Vicke tex.

Och den som funderar på ett eventuellt hästbyte måste känna efter vad den vill och vad som passar just den personen.

Vad gäller tex byte till en för dressyr mer lämplig häst tycker jag att en fråga ska vara: FÖR VEMS skull önskar jag bytet? För min egen skull eller för ”omgivningens”?

Det kan tyckas som en konstig fråga men ibland kanske man innerst inne är rätt så nöjd med ”det man har” medan det är personer i ens omgivning (kanske själva väldigt tränings/ tävlingsfokuserade) som trycker på och tjatar om att ”det är klart att du ska ha något bättre och inte sitta där och harva runt på den där trista hästen”.

Du ska också vara medveten om att det alltid finns människor i din omgivning som kan ha alla möjliga åsikter om ditt beslut, inte alltid så välmenande och snälla och dessa (åsikter) måste man kunna sätta sig över.

Glöm inte att det är du som betalar, du lägger tid och engagemang (och känslor) och du ska inte behöva rättfärdiga dig inför någon annan kring varför du valt att göra på ett visst sätt med ditt val av häst, eventuell försäljning osv.

Och bestämmer du dig för att sälja så ska du vara medveten om att detta är en process som kan väldigt lång tid (flera månader) men detta är en annan och mycket längre historia.

Skrivet

Veckan som gått

Jag tjatar ofta om hur snabbt tiden går men så är det verkligen tycker jag- ena dagen är det måndag och så vips så är det fredag utan att jag knappt har hunnit reflektera över hur det har gått till.

Jag har ganska många rutiner för de olika dagarna vilket passar mig bra- för mig känns det vettigare att tex planera rid-dagarna i förväg än att bara ta dagen som den kommer men där är man ju olika och har också olika mål med sin ridning.

Eftersom tävlingssäsongen närmar sig med stormsteg så ”måste” jag lägga tid på sådant som Vicke och jag förväntas utföra i de klasser jag anmält oss till annars finns det som jag ser det ingen mening att ens åka och tävla- om man inte förbereder sig så gott man kan i alla fall.

Så just nu är det framför allt linjerna ur MSV C:1-programmet som tränas, tillsammans med allmänt stärkande arbete vari jag räknar både mina hoppträningar på torsdagarna och de gånger jag rider ut- allt har sitt syfte och sker inte helt planlöst eller ”bara för att”.

Under den gångna veckan har jag också (åter)introducerat kandaret för Vicke- huruvida jag kommer att rida med denna betsling i början av säsongen eller inte har jag inte bestämt än men det är ju lika bra att träna även med detta huvudlag.

Skulle det i dagsläget utlysas en tävling i vackraste hårremmen skulle jag inte ens bry mig om att anmäla Vicke- medan han vanligtvis har en väldigt fin och glänsande päls har han, precis som mina tidigare hästar, drabbats av det en bloggläsare mycket fyndigt benämner ”januari-päls”.

Faktiskt ser även Soya lite trist ut i sin päls- den glänser fortfarande korp-svart men på huvudet och benen har en del av hårremmen tunnats ut väldigt- antingen har allt soffliggande slitit ut håren 🙂  eller så ska hon också växla päls till sommarskruden?

Så här på rak arm kan jag inte komma på några världssensationer som har inträffat de 7 senaste dagarna men jag klagar inte- tycker jag har ett bra liv ändå och är nöjd som det är.

Skrivet

Söndag- mycket stall

Idag har det varit ”mycket stall” för min del- morgonen inleddes med att jag hade stalljour i båda stallen på anläggningen vilket innebar att jag både fodrade och släppte ut 25-talet hästar vilket så klart tog sin lilla tid.

När jag dessutom hade mockat till 3 djur, fyllt 9 höpåsar och lika många kraftfoderspannar, sopat x meter stallgångar och gjort lite annat stallgöra hade det hunnit gå 3 timmar och jag kunde åka hem till en egentillverkad pannkaksfrukost.

På eftermiddagen behövde jag bara ta in ett fåtal hästar för egen maskin (skönt med hjälpsamma stallkamrater) och sedan kunde jag hoppa upp i sadeln för veckans sista dressyrpass.

Även idag fick vuxentränset luftas- vi får väl se hur ofta jag kommer att rida med det framöver.

Jag tyckte det kändes lite väl ”löst” i tyglarna men ska be Christina titta på formen osv- risken är att huvudet dippar både neråt och inåt- inte den önskvärda tävlingsformen precis.

Annars kändes tex de enkla bytena bättre än någonsin och det tror jag faktiskt berodde i alla fall delvis på betslingen- jag gissade att det skulle få denna inverkan vis av tidigare erfarenhet.

Rakriktningen i höger galopp går också bättre- nu kan jag nästan galoppera spikrakt framåt hela tiden om jag vill- när det var som sämst var det som att rida på en massa ofrivilliga mini-serpentiner eller nå´t.

Vänstergaloppen är spikrak men ibland lite kantigare så det finns att jobba med även där.

Över lag bra känsla i alla fall och nöjd ryttare som nu ska ta igen sig innan sista jour-passet i kväll då 25 djur vill ha mat igen.

Skrivet

Och motsatsen finns (så klart) också!

Efter att nu ha ondgjort mig över ”dagens ungdom” 2 dagar i rad måste jag som motvikt berätta om ett allt annat än ”slött barn” som vi har på vår anläggning.

Flickan, som är 12 år, hjälpte mig med en del stallsysslor igår och det var en syn för ”sore eyes”.

Hon bar höpåsar, la i lunchmat i hästarnas krubbor, sopade och fejade som en ”hel karl”, ja hon bar till och med 2 halmbalar åt gången (!), något jag själv sällan gör för det känns så otympligt i vår smala stallgång.

Vips så var allt stallarbete avklarat med denna lilla hjälpreda och det är inte första gången jag har skådat hennes effektivitet.

Men bland just stalltjejer så finns det fortfarande dessa energiknippen även om de är ett utdöende släkte även här- det vet jag att vi diskuterade på ridskolan redan innan jag flyttade för snart 5 år sedan.

När jag började rida DOG man av lycka om man blev tillfrågad om man ville skritta en halt häst i ridhuset i 20 minuter- nu för tiden vill en del barn och ungdomar knappt RIDA- de ”har inte tid”, ”orkar inte”, ”har inte lust”.

Men som sagt; man ska inte dra alla över en kam och jag blir alltid lika glad när jag möter pigga, energiska tjejer som tycker att det är kul att hjälpa till, precis som jag själv tyckte en gång i tiden (och fortfarande kan tycka).

Skrivet

Lördag- vuxenträns på!

Idag var det dags att inviga ”vuxentränset” på Vicke- i alla fall i min ägo.

Jag vet att hans föregående ryttare red med det ibland men själv har jag inte tyckt att tiden har varit mogen förrän nu.

När jag köpte Vicke kändes han ofta ”för lätt” i handen, kröp ihop och tog inte stöd på bettet så med ett kandar tänker jag att det hade blivit ännu värre och jag såg inte någon anledning att prova.

Nu för tiden kan Vicke ibland rent av bli ganska stark i handen när jag tex rider skolor och kräver att han ska böja och bända sig hit och dit- det är helt ok för min del och jag har inga problem att rida i detta eftersom han tack och lov inte blir framtung utan ”bara” just stark men med detta ökade stöd på bettet så har jag också ansett att det kan vara dags att se vad som händer med kanadar i munnen.

Och det var inga som helst problem vid dagens uteritt- jag travade och galopperade lätt som en plätt 🙂 och inget kändes konstigt.

För övrigt var det riktigt härligt väder med runt 7 (!) plusgrader- turligt nog blev det ett omslag från morgonens otäcka spöregn och kraftiga blåst- det var inte roligt!

bild(23)

Visst tusan är det vår på gång…..

bild(25)

….eller vad säger ni?

Skrivet

Mer om dagens ungdomar

Även denna krönika får mig att nicka igenkännande; jag har flera gånger beklagat mig för tex maken och uttryckt oro för att det är dessa ungdomar som kanske längre fram i mitt liv ska ”ta hand om” mig ”på hemmet”.

Jag brukar ibland skoja om att man ska se till att ha en cyanid-kapsel redo att tugga sönder när man känner att man inte klarar sig själv längre för ska man vänta på att dessa ungdomar ska gripa in- tja…då lär man få vänta…

Ja, jag vet att jag är ”extrem” som inte har varit sjukskriven en enda dag på 25 år (helt sant och betyder inte att jag aldrig har varit sjuk utan att jag har släpat mig till jobbet ibland ) och det är inte detta jag begär och tycker vi ska eftersträva generellt men det här jäkla ”känna efter”- det får mig att sucka många gånger.

Skulle jag verkligen känna efter hur jag mår varje morgon och vid minsta antydan till smärta eller obehag i någon kroppsdel stanna hemma hade det inte blivit jobbat många dagar i mitt liv.

Nej för f..n…man får väl ändå bita ihop LITE vilket en del ungdomar verkar fullständigt främmande för och man kan ju undra var dom har fått DEN inställningen ifrån?

Jag vet en flicka som obekymrat berättade för mig att hon och hennes mamma ibland stannade hemma från skola och jobb ”för att mysa” och detta MYSA fick mig att RYSA!

Herregud…är det detta budskap man lär sin barn är det inte konstigt att de vill stanna hemma så fort det tar emot det minsta.

I hästvärlden fostras man enligt min erfarenhet oftare till motsatsen- att släpa sig iväg ”no matter what” och faktiskt i senaste Ridsport (det var ju tusan vad jag åberopar den tidningen mycket….) berättar en del ryttare om hur de ”förstört” sin hälsa genom att inte vara rädda om sig.

Detta är som ovan nämnts inte det jag tycker vi ska eftersträva men lite mer ”djävlar anamma” hade i alla fall jag önskat. Vad säger ni?

Skrivet

Rätt eller fel och tänk innan du skriver!

Läser följande i senaste numret av Ridsport:

En medlem i en ridklubb i Norrbotten har blivit utesluten ur föreningen och fått sin stallplats uppsagd efter ett inlägg på Facebook.

Enligt Piteå-Tidningen ska medlemmen ha blivit arg för att hästen inte släpptes ut under en tävlingshelg och skrivit ut sin ilska på Facebook.

Skriver man vad som helst på sociala medier får det konsekvenser. Det hade gått att komma till oss och förklara i stället för att vända sig till allmänheten och skriva sin sanning säger ordföranden till tidningen.

Medlemmen hade ringt till ordföranden för att be om ursäkt men ville inte möta hela styrelsen.

Då beslutade en enig styrelse att utesluta medlemmen och säga upp stallplatsen.

Enligt ordföranden har styrelsen stöd från Norrbottens Ridsportförbund beträffande uppsägningen av stallplatsen skriver tidningen.

Jaha, vad säger ni kära läsare?

Var det rätt eller fel gjort?

Jag drar mig till minnes en mycket tråkig incident som ni kanske minns från i höstas då en kvinna jag inte kände men vars vänförfrågan jag accepterade i god tro på Facebook kräkte av sig i ett inlägg där efter att jag blivit placerad i en LB med Zack. ”Du borde kommit sist” skrev hon bland annat, givetvis ifrågasättande min placering och där gick hennes klubbs ordförande in och såg till att inlägget dels togs bort och dels skrev en mycket fin ursäkt till mig (som har tävlat frekvent hos klubben i 20 år).

Men i exemplet ovan har man alltså gått ett steg längre och jag kan inte låta bli att undra om detta kanske handlar om en droppe som fått bägaren att rinna över eller ska det räcka med att man EN gång bär sig åt på detta vis?

Vad tycker ni?