Skrivet
Fick denna annons av en bloggläsare och jag måste instämma i hennes reflektion att den inte alls känns seriös.
Valpen är alltså 9 veckor så hur länge kan människan ha ägt den (den är inte ens född i Sverige)?
Och nu ska den säljas för att ägaren ska flytta till Norge där grannarna är allergiska mot hundar?
Ja, det känns ju som ett väldigt väl planerat hundägarskap….NOT!
Skrivet
Den finaste färgen enligt mig 🙂 ! Archie som unghäst.
Hmmm…den här kvinnan har tydligen bestämt sig för att det är FÄRGEN mer än något annat man rider på 🙂 !
Sedan ska jag erkänna att även om vuxen-Birgitta ”givetvis” bedömer en häst efter dess kvalitéer så var Birgitta 12 år ganska kinkig när hon letade häst i somras.
Det skulle väääääldigt mycket till för att jag skulle köpa en skimmel och även fuxar stod ganska långt ner på min önskelista ska erkännas.
”Lustigt” nog verkade det vara ett överskott på just fuxar….
Sedan tror jag att man om man är klok så klart köper en häst som PASSAR oavsett om det är grön med rosa prickar eller ej och när man väl har hästen i sin ägo så tycker man säkert att den är jättefin 🙂 !
Skrivet
Blir ni också ibland sugna på att baka när ni ser väldigt avancerade bakverk som ANDRA har gjort?
Fast ibland blir det inte så bra 🙂 eller vad sägs om dessa alster?
Skrivet
Ja, vi fortsätter att skritta på, Vicke och jag…..
Idag var det skönt att ha ett ridhus att hålla sig i eftersom det regnade rätt så rejält och där gjorde vi våra sedvanliga övningar- skritt åt alla håll och kanter…typ.
Pulsen i benet bultar vidare för övrigt och det är väl det som oroar mig mest.
Har faktiskt aldrig varit med om detta under så lång tid annat än när Archie hade fång och inte ens då kunde man känna den så tydligt som nu då jag till och med kan SE den bulta i ett litet kärl ovanför kotan.
I kväll blir det bio i ett försök att glömma eländet- det är nästan så att jag tycker det är konstigt att håren på vänster-benet inte är avskavda så mycket som jag klämmer och känner på det, morgon och eftermiddag…..
Skrivet
Saxat ur en annons:
BORTSKÄNKES mot 50 kronor?!?!?!?!
Skrivet
En läsare undrade lite kring ”nervositet när man tävlar” nyligen och jag tänkte berätta hur jag ser på saken och vad som hjälper mig att hålla nerverna i schack när jag tävlar.
När jag ser tillbaka på mitt mer än 25 åriga och tämligen frekventa tävlande i både hoppning och dressyr inser jag hur detta har förändrats över tid- tack och lov höll jag på att säga.
I början av min tävlingskarriär kunde jag reta mig i DAGAR över dåliga/ uteblivna förväntade resultat och det var så klart ingen trevlig känsla.
Allt eftersom mitt tävlande har fortskridit har tiden för hur länge jag har tjurat/ varit ledsen osv minskat; numera inser jag att ”det kommer snart en ny tävling och nya möjligheter”.
För mig har det bästa sättet att slippa för jobbig nervositet varit att tävla OFTA, vanans makt ska inte underskatas.
Sedan har jag också alltid haft mycket snälla och lätthanterade tävlingshästar, Kreon undantagen, och det tycker i alla fall jag hjälper mycket.
Att liksom inte behöva fundera över hur tex lastningen ska gå, om hästen ska glo på saker på framridningen, visa cirkuskonster inne på banan osv- för sådant hade gjort mig nervös.
Jag minns då jag i början av min ryttarkarriär hade en initialt extremt svårlastad häst, Menelli.
Bara jag låg hemma i sängen och tänkte på hur det skulle gå (eller inte) att lasta henne kunde göra mig sömnlös och supernervös i timmar.
Vad gäller val av tävlingsplats påverkar detta mig också delvis- jag är mycket mindre nervös om jag tävlar någonstans i obygden där ingen känner mig än om jag skulle tävla på hemmaplan även om detta också har slipats bort genom åren.
För att återgå till det här med ”vanans makt” måste jag förresten absolut nämna att jag tror att många hade varit hjälpta av att FÖRBEREDA sig optimalt inför tävlingen- inte bara rent träningsmässigt så att säga utan även från det att man stiger upp tävlingsdagen.
Att ha ett tidschema som inte är pressat tex tycker jag själv är jätteviktigt i alla fall- jag kommer hellre en timme för tidigt till en tävlingsplats än 5 minuter senare än plan så att jag måste börjar stirra omkring.
Vad gäller medhjälpare/ sällskap till tävlingar åker jag ju 9 gånger av 10 ensam och det stör mig inte det minsta faktiskt och det beror delvis på att jag VET att jag klarar mig utan hjälp.
Hade jag varit tvungen att förlita mig på andra hade detta kunnat vara en sak som kunde gjort mig nervös i tävlingssammanhang- om medhjälparen av någon anledning hade varit tvungen att ”hoppa av” och hur jag skulle klara mig i så fall.
Så för att sammanfatta MINA strategier för att inte vara (för) nervös när jag tävlar så är det att vara väl förberedd träningsmässigt, att känna min häst och veta hur den reagerar i tävlingsmiljö, att vara ute i god tid och att tävla så ofta att det liksom inte blir någon big deal.
Hur hanterar ni kära läsare nervositet när ni ska tävla? BLIR ni nervösa?
Skrivet
Även denna morgon blev det all möjlig skritt i ridhuset, samlad, mellan och ökad och så några halter på det 🙂 .
Tyvärr har Vicke fortsatt puls i det skadade benet (hoven) så frisk är han ju inte även om han skrittar på så fint.
Hade en telefondiskussion med min veterinär i morse och han tycker att jag ska fortsätta som jag gör, skritta och avvakta besökstiden den 1 april.
Önskar att en hovböld kunde explodera rakt ut ur hoven men det lär ju inte hända även om det hade varit med ”drömscenario” just nu.
Skrivet
….när man inte kan hitta sin plånbok när man ska åka från jobbet…
Inte för att en eventuell tjuv ens hade kunnat unna sig en ”dagens” på min bekostnad- jag har i princip aldrig några pengar i plånboken (dvs det som den väl egentligen är avsedd för ha ha ha) men bara böket med att spärra och anskaffa trettioelva kort och legitimationer ger mig en ångest utan like.
Finns nog bara en sak som för mig hade varit värre att bli av med och det är min jättenyckelknippa som öppnar alla möjliga dörrar….
Skrivet
Fick denna länk av en bloggläsare med kommentaren ”jag är lite krass kanske, men varför inte låta gossen somna in? ”.
Och ja, jag är benägen att instämma.
En hund som inte låter sig behandlas, som behöver livslång behandling och medicinering….nej, med det utbud som finns av hundar idag ser jag inte att köparna skulle stå i kö precis.
Och kanske är det barmhärtigast att låta hunden somna in?
Jag tycker att det blir vanligare och vanligare att folk vill sälja eller ge bort djur som i alla fall jag anser har ”gjort sitt” och som faktiskt borde få vandra vidare.
Visst är det sorgligt och visst kostar det pengar men det är väl det som är vårt ansvar som djurägare- att inte låta pengar och känslor förblinda oss?
Skrivet
På tal om tv-serien Ryttareliten hörde jag att någon beklagat sig över att det som visas på tv kan framstå som väl ”räkmacke-aktigt” medan det finns de som jobbar inom hästnäringen som sliter 24/7 för nästan inga pengar alls.
De sistnämnda är aldrig lediga, kan aldrig tillåta sig att bli sjuka, kan inte unna sig något osv och deras liv är allmänt jobbigt minsann.
Och ja, visst har jag stött på dessa hästjobbare i olika former men att jag skulle tycka synd om dom- nej, inte det minsta faktiskt.
I min värld är denna form av kombinerat arbete/ fritid/ livsstil SJÄLVVALT och då får man också stå sitt kast och gilla läget eller försöka förändra läget.
Det är ju liksom ingen som TVINGAR en att jobba med hästar och får man ingen lönsamhet i det man gör så får man väl lägga ner…så enkelt är det i min bok.
Å andra sidan ”vet” jag vilken rävsax en del av dessa hästjobbare har satt sig i; de har ingen som helst utbildning att falla tillbaka på och inte heller någon annan arbetslivserfarenhet än att jobba med just hästar och visst: då är det verkligen inte så lätt om man tex närmar sig 50, börjar få diverse krämpor osv.
Har stött på det några gånger och dessa människor har i de fall jag känner till valt att fortsätta att jobba med hästar, fast kroppen säger ifrån, mycket för att de annars ser ett liv med flerårig (livslång?) arbetslöshet framför sig.
Jag kan själv ibland fantisera om att det hade haft sina FÖRDELAR att jobba hos tex någon mycket skicklig dressyrryttare- tänk vad jag skulle lära mig och hur mycket jag skulle utvecklas.
Men så tänker jag på alla nackdelar och de överväger så pass mycket att jag aldrig skulle ta en hästskötarjobb även om jag fick välja att jobba hos precis vilken ryttare som helst i hela världen.
Men som sagt; det är frivilligt att jobba med hästar, det passar vissa och andra inte men valet gör man själv.
Senaste kommentarer