Det var minsann så roligt och också nyttigt att rida på stubbåkern igår ansåg jag att jag valde att köra en repris i morse.
Har ni tänkt på hur många möjligheter som öppnar sig bara av det faktum att man har en ytmässigt flera kilometer stor bana att träna dressyr på?
Inga kortsidor som dyker upp när man precis börjar ”få till” något utan precis raka motsatsen- en till synes oändlig raksträcka där man kan prova och prova igen tills det känns bra.
Idag tyckte jag att jag framför allt hade nytta av detta i diagonalslutorna- jag flyttade några steg och när jag började tappa bjudning och/ eller sidoförflyttning så red jag fram några steg för att sedan fortsätta några steg åt sidan, sedan rakt fram igen och så åt sidan- mycket längre sträckor än jag hade kunnat göra i ridhuset.
Fick också till en fin, schwungig trav när jag kunde rida rakt fram hundratals meter och bara känna in takten och jobba med den utan hörnpasseringar.
För övrigt tycker jag att det över lag är en utmärkt träning att KUNNA rida på enorma ytor utan att hästen vill dra iväg samtidigt som man KAN gasa på rejält om man vill- åter igen utan att begränsas av 4 väggar.
