Härom dagen insåg jag att den mjuka borste som jag nästan uteslutande använder när jag rengör Vicke (förutom min Magic Brush) var väldigt smutsig- det var dags för den årliga tvätten av den typ.

Denna borste fick jag i julklapp för en massa år sedan av dåvarande hästskötaren Lina så man kan ju inte klaga på kvalitén precis- så ofta som den används.

Men detta fick mig också att fundera på det här med rykt för det är något jag mycket sällan ser idag: folk som just RYKTAR.

Jag vet inte om det är en generationsfråga eller en fråga om ”hur man gör” på just den anläggning där man står men som sagt ser jag väldigt sällan en ryktborste och skrapa i folks händer och aldrig någonsin i mina egna.

Jag slutade rykta för ”tusen” år sedan- kanske redan när jag köpte den första egna hästen?

Alla hästar jag ägt har haft mycket fina och lättskötta hårremmar och jag har helt enkelt inte sett någon anledning att stå och ”gnida” på dom med ryktborste och skrapa.

Någon häst har inte heller verkat gilla rykten och om den då inte har behövs så har jag sett ännu mindre anledning att insistera.

Som ni vet har jag ju däremot mani på att klippa alla hästar, även som unghästar och det samt täcke minst halva året gör ju så klart att pälsen blir mer lättskött.

Så själv borstar jag mina hästar, både med Magic Brush som är superbra enligt mig och med vanliga ”mankborstar” med lite mjukare borst- that´s it.

Inte heller lägger jag många minuter på den dagliga rengöringen av hästen- åter igen för att det inte behövs- för att rida på en smutsig häst, DET finns inte i min värld.

Hur gör ni? Ryktar ni? Lägger ni mycket tid på att putsa på hästen?

Genom åren har jag sett något som inte är helt ovanligt; ryttare som av främst 2 olika anledningar gör allt för att slippa rida sin häst.

Antingen beror det på att man tröttnat och tycker att hästen på olika sätt är ”trist” att rida (stel, ovillig, olydig, inte tillräckligt begåvad, seg, för hetsig) eller för att man av någon anledning har blivit rent ut sagt RÄDD för densamma.

Och i båda fallen ser jag samma, oundvikliga onda spiral; ju mindre/ mer sällan man rider desto mer ökar problemet.

Jag har hittills aldrig upplevt en tex istadig häst som av att enbart ridas mindre plötsligt och av sig själv blivit snäll och foglig och inte heller har jag sett styva och otränade hästar uppnå mirakulös smidighet av att stå i boxen och gå i hagen enbart.

Nej; lösningarna ser helt annorlunda ut och stavas framför allt (mer) TRÄNING, inte mindre.

Och vill eller vågar man inte själv ”måste” man ta hjälp annars finns till slut risken att hästen rent av kan bli farlig, inte bara när ordinarie ryttare väl försöker sig på att rida utan i all möjlig annan hantering.

Den av överskottsenergi laddade hästen kan sparka efter andra hästar i hagen, försöka slita sig från den som leder den dit eller hitta på allt möjligt till och med i boxen och därmed skada sig.

Tyvärr är min erfarenhet i dessa sammanhang att den av olika anledningar ridovilliga ryttaren ofta saknar självinsikt och dessutom kan det vara otroligt känsligt att som betraktare drista sig till att påtala att ”du måste rida mer” eller ”du behöver hjälp” och liknande.

Så den onda spiralen bara snurrar vidare och ingen blir gladare allt eftersom tiden går; varken ryttare eller häst.

Slutligen kanske det händer en olycka eller så inser ryttaren långt om länge att ”nej, det här går inte längre” men det är synd att det ibland tar på tok för lång tid- synd för alla parter.