Idag red jag för ovanlighetens skull i ridhuset- annars vill jag så länge det går försöka att vara utomhus.
Ridhuset med sin utmärkta botten har onekligen sina fördelar och egentligen bara en nackdel- det bor enligt Vicke mördare i halmen på den ena kortsidan.
Som jag har berättat tidigare utspelar sig ofta tröttsamma diskussioner mellan mig och Vicks kring detta och jag undrar när, om någonsin, de ska ta slut.
Vicks: kan vi skära av långsidorna 10 meter innan kortsidan så att inte mördarna kommer och tar oss?
Jag (med en trött suck): ehhh…NEJ, don´t think so.
Vicks: men jag VILL INTE gå där och tvingar du mig ska jag gå på tvären och bromsa och kanske till och med hoppa iväg åt sidan.
Jag: men gör du det så ska du få se vad som händer….
Vicks: ha ha ha…om du menar att du SKULLE VILJA ge mig ett rapp i häcken så vet vi båda att that ain´t gonna happen för då sparkar jag bakut och det vill du inte lilla flicka…..
Och så fortsätter Vicke att oja sig i några varv och jag fortsätter att ryta ”GÅ!!!!!” tills diskussionen är över…för den här gången….
Dagens pass var annars en fint sådant där jag börjar känna igen känslan från innan Vicke blev halt.
Galoppen har blivit riktigt fin, ”Kreon-känsla” på den faktiskt och det är ett högt betyg.
Det går att rida med bra samling, arbetsgaloppen känns luftig och lätt och tex den hemska känsla jag hade ett tag förra hösten då Vicke gick och gungande med huvudet upp och ner i varje språng i vänstergaloppen är helt borta.
Över huvud taget är skillnaden mellan galopperna mycket mindre idag- tidigare var kvalitén på högergaloppen fin medan vänstergaloppen var ganska kantig, gick inte att samla och som sagt for huvudet upp och ner som på en gunghäst när det var som värst.
